Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Teknikbranschen behöver fler kvinnor

Den svenska teknikbranschen skriker efter kompetens - kvinnor är en del av lösningen, skriver Helena Nimmo.
Publicerad
Datorsladd i spelhall. Till Höger Helena Nimmo, vd på Endava.
Vi en viktig bransch som desperat behöver fler händer, samtidigt missar vi många potentiella kvinnliga tekniktalanger, skriver Helena Nimmo. Foto: TT/Lise Åserud/Endava
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns många fördomar om kvinnor inom teknikbranschen.

"Jag trodde att du arbetade på HR" eller "jag visste inte att du kunde koda."

Ovanstående är bara ett litet urval av de många överraskande kommentarer jag har hört under mina år i branschen, som är känd för att vara mansdominerad. En alltför långsam förändring är i sikte.

Om du går runt bland svenska teknikföretag är chansen att träffa en Erik eller Peter mycket större än chansen att träffa en Anna eller Maria. Och även om yrket på senare tid har välkomnat fler kvinnor är verkligheten fortfarande i linje med branschens rykte.

Erik vanligare än Anna

Du har säkert redan läst och hört talas om bristen på kvinnor i den svenska teknikbranschen, men mycket tyder på att vi fortfarande inte uppmärksammar problemet tillräckligt. Medan vi diskuterar långtgående ambitioner för att locka fler kvinnor till branschen, fortsätter den allmänna bristen på teknisk kunskap i Sverige.

Bransch- och arbetsgivar­organisationen TechSverige spår ett kompetensunderskott på 70 000 IT-experter år 2024 om inte kraftfulla åtgärder vidtas, enligt organisationens rapport från december 2020.

Techbranschen är Sveriges nya basindustri som i dag genererar mer till BNP än vad de traditionella basindustrierna gör, enligt TechSverige. Fler IT-experter, både män och kvinnor, har alltså god potential att ge ett bra tillskott till svensk ekonomi. Men det är värt att komma ihåg att  rekryteringsunderlaget är för litet, inte minst med tanke på att många IT-utbildningar endast har mellan 10 och 20 procent kvinnliga studenter, enligt TechSverige.

Teknikinriktad utbildning är grunden för jämställdhet i branschen

Å ena sidan har vi en viktig bransch som desperat behöver fler händer, å andra sidan missar vi  många potentiella kvinnliga tekniktalanger.

För det första måste vi damma av den tekniska berättelsen i de tidigaste skedena - innan man börjar på universitetet. Teknikinriktad utbildning är grunden för jämställdhet i branschen, och om vi ändrar vårt sätt att profilera den kan det öppna nya dörrar både för kvinnliga studenter och för branschen, som skulle gynnas av fler kvinnliga perspektiv.

Spotify-medgrundaren Martin Lorentzon har sedan länge förespråkat att programmering införs som ämne i grundskolan redan från årskurs ett. Det tror jag skulle vara ett utmärkt sätt att få fler tjejer intresserade av programmering och IT.

När vi måste förklara vad vi gör som tekniker blir det ofta en berättelse om mjukvara och algoritmer. Det är naturligtvis sant, men som kvinna i branschen sedan länge kan jag intyga att teknik också är ett otroligt mångsidigt yrke som odlar kreativitet minst lika mycket som tekniska och matematiska aspekter.

Vid exempelvis utvecklingen av en ny app spelar kreativitet en avgörande roll i alla skeden, från den första skissen via produktutveckling till den slutliga lanseringen. Databehandling och kodning är viktiga delar, men de kan aldrig stå ensamma utan de tänkare som lyckas föra samman allt i kreativa gränssnitt.

Jag säger inte att kvinnor är mer kreativa

Jag säger inte att kvinnor är mer kreativa medan män bara tänker i termer av kodning. Poängen är att vi måste bli bättre på att ge en mer komplett och nyanserad bild av branschen när vi marknadsför den i utbildningsinstitutioner.

Det handlar också om att sätta ljuset på kvinnliga pionjärer och, ännu viktigare, företag inom teknikbranschen. "Om hon kan göra det, kan jag också göra det."

Ofta är de psykologiska processerna ganska enkla när det gäller beteendeförändringar. Om vi vill ha fler kvinnor inom teknikbranschen behöver vi fler kvinnor och företag som träder fram som förebilder och talar om fördelarna med teknikbranschen: hög lön, bra anställningstrygghet, en bransch som formar morgondagens värld, för att bara nämna några exempel.

Jag är medveten om att det redan pågår flera bra initiativ för att få in fler kvinnor i branschen, men vi kan definitivt göra mer. Och jag menar inte mer prat, ingen har någonsin tagit sig fram i världen genom att bara tala om sina ambitioner.

/Helena Nimmo, CIO Endava

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson