Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Det finns många fördomar om kvinnor inom teknikbranschen.
"Jag trodde att du arbetade på HR" eller "jag visste inte att du kunde koda."
Ovanstående är bara ett litet urval av de många överraskande kommentarer jag har hört under mina år i branschen, som är känd för att vara mansdominerad. En alltför långsam förändring är i sikte.
Om du går runt bland svenska teknikföretag är chansen att träffa en Erik eller Peter mycket större än chansen att träffa en Anna eller Maria. Och även om yrket på senare tid har välkomnat fler kvinnor är verkligheten fortfarande i linje med branschens rykte.
Erik vanligare än Anna
Du har säkert redan läst och hört talas om bristen på kvinnor i den svenska teknikbranschen, men mycket tyder på att vi fortfarande inte uppmärksammar problemet tillräckligt. Medan vi diskuterar långtgående ambitioner för att locka fler kvinnor till branschen, fortsätter den allmänna bristen på teknisk kunskap i Sverige.
Bransch- och arbetsgivarorganisationen TechSverige spår ett kompetensunderskott på 70 000 IT-experter år 2024 om inte kraftfulla åtgärder vidtas, enligt organisationens rapport från december 2020.
Techbranschen är Sveriges nya basindustri som i dag genererar mer till BNP än vad de traditionella basindustrierna gör, enligt TechSverige. Fler IT-experter, både män och kvinnor, har alltså god potential att ge ett bra tillskott till svensk ekonomi. Men det är värt att komma ihåg att rekryteringsunderlaget är för litet, inte minst med tanke på att många IT-utbildningar endast har mellan 10 och 20 procent kvinnliga studenter, enligt TechSverige.
Teknikinriktad utbildning är grunden för jämställdhet i branschen
Å ena sidan har vi en viktig bransch som desperat behöver fler händer, å andra sidan missar vi många potentiella kvinnliga tekniktalanger.
För det första måste vi damma av den tekniska berättelsen i de tidigaste skedena - innan man börjar på universitetet. Teknikinriktad utbildning är grunden för jämställdhet i branschen, och om vi ändrar vårt sätt att profilera den kan det öppna nya dörrar både för kvinnliga studenter och för branschen, som skulle gynnas av fler kvinnliga perspektiv.
Spotify-medgrundaren Martin Lorentzon har sedan länge förespråkat att programmering införs som ämne i grundskolan redan från årskurs ett. Det tror jag skulle vara ett utmärkt sätt att få fler tjejer intresserade av programmering och IT.
När vi måste förklara vad vi gör som tekniker blir det ofta en berättelse om mjukvara och algoritmer. Det är naturligtvis sant, men som kvinna i branschen sedan länge kan jag intyga att teknik också är ett otroligt mångsidigt yrke som odlar kreativitet minst lika mycket som tekniska och matematiska aspekter.
Vid exempelvis utvecklingen av en ny app spelar kreativitet en avgörande roll i alla skeden, från den första skissen via produktutveckling till den slutliga lanseringen. Databehandling och kodning är viktiga delar, men de kan aldrig stå ensamma utan de tänkare som lyckas föra samman allt i kreativa gränssnitt.
Jag säger inte att kvinnor är mer kreativa
Jag säger inte att kvinnor är mer kreativa medan män bara tänker i termer av kodning. Poängen är att vi måste bli bättre på att ge en mer komplett och nyanserad bild av branschen när vi marknadsför den i utbildningsinstitutioner.
Det handlar också om att sätta ljuset på kvinnliga pionjärer och, ännu viktigare, företag inom teknikbranschen. "Om hon kan göra det, kan jag också göra det."
Ofta är de psykologiska processerna ganska enkla när det gäller beteendeförändringar. Om vi vill ha fler kvinnor inom teknikbranschen behöver vi fler kvinnor och företag som träder fram som förebilder och talar om fördelarna med teknikbranschen: hög lön, bra anställningstrygghet, en bransch som formar morgondagens värld, för att bara nämna några exempel.
Jag är medveten om att det redan pågår flera bra initiativ för att få in fler kvinnor i branschen, men vi kan definitivt göra mer. Och jag menar inte mer prat, ingen har någonsin tagit sig fram i världen genom att bara tala om sina ambitioner.
/Helena Nimmo, CIO Endava
Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.
Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.
När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.
Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass
Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.
Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.
Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.
Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.
Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat
Så vad krävs för att ändra på situationen?
För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.
För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.
För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.
Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.
/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert
