Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta tag i tystnadskulturen på arbetsplatsen

Trots att det finns skydd från repressalier i lagen, finns det en rädsla att uttrycka åsikter på många arbetsplatser, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Publicerad
Kvinna håller ett finger över munnen
Ledningen måste alltid föregå med gott exempel och vara mottaglig för feedback, skriver Oscar Fredriksson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hur upplever du klimatet på din arbetsplats? Kan medarbetare och chefer framföra kritiska synpunkter?

Trots att det finns skydd från repressalier, alltså hot om bestraffning, i såväl diskrimineringslagen som visselblåsarlagen verkar det ändå på många arbetsplatser finnas en rädsla för att uttrycka kritiska åsikter. 

Det saknas tydlig statistik kring upplevelser av tystnadskultur eller risk för repressalier på olika arbetsplatser men 2021 tog Sveriges yngre läkares förening (SYLF) fram en undersökning där fler än 1 000 underläkare deltog. Undersökningen visade att en tredjedel av läkarna upplever en tystnadskultur på sitt arbete och att var femte själv låtit bli att lyfta kritik av rädsla för repressalier. En slutsats var också att den upplevda tystnadskulturen i vissa fall inneburit sämre vård och ökad risk för patienterna. 

En fråga blir då att om en så pass professionsstark grupp som läkarkåren både upplever en stark tystnadskultur och  utsätts för repressalier hur ser det då ut generellt bland andra yrkesgrupper?

Det saknas tydlig statistik kring upplevelser av tystnadskultur

Jag ställde en enkel fråga till mitt nätverk på LinkedIn, vilket till stor del består av chefer och personer som jobbar inom HR, om hur de ser på sin egen arbetssituation. Frågan var ”Upplever du att det finns risk för repressalier om man uttrycker kritik på din arbetsplats?” 

Jag fick 96 svar och nästan hälften uppgav att de upplever en risk och har tidigare exempel att det förekommit repressalier på deras arbetsplats. Alla upplevelser av tystnadskultur behöver inte vara baserade på att det finns en reell risk för repressalier men att nästan hälften av personerna som deltog i (den väldigt lilla) undersökningen också har egna exempel är oroande. Rädslan för repressalier är i sig problematisk men om denna rädsla även stöds av att man känner till tidigare händelser så finns även en reell risk.

Skapa trygghet i att det finns en professionell hantering

Några konkreta åtgärder för att bryta en destruktiv kultur där det förekommer repressalier kan då vara: 

Öppen kommunikationskultur

Uppmuntra medarbetarna att tala öppet om problem och förbättringsförslag. Här ligger ett stort ansvar på högsta ledningen att föregå med gott exempel genom att vara transparent och mottaglig för feedback samt tydligt ange att repressalier inte får förekomma. Träna chefer på alla nivåer i aktivt lyssnande och konflikthantering så att man har verktyg att agera tidigt vid konfliktsituationer eller risk för utsatthet på arbetsplatsen. 

Strukturerade processer

Tydliga rapporteringssystem och riktlinjer för hur man hanterar upplevda missförhållanden. Det gäller såväl visselblåsningar som upplevelser av kränkningar och trakasserier. Skapa trygghet i att det finns en strukturerad process och en professionell hantering. Medarbetarna behöver känna tillit att alla ärenden hanteras lika och bedöms objektivt och inte beroende på vilka personer som berörs eller deras position i organisationen. 

Psykologisk trygghet

Det sista och kanske allra viktigaste för en god arbetsmiljö rent generellt är psykologisk trygghet. Att skapa en miljö där medarbetare känner sig trygga att uttrycka åsikter, göra misstag och be om hjälp utan rädsla för negativa konsekvenser. Detta är något som behöver växa fram men blir förhoppningsvis en effekt om man aktivt arbetar med de två inledande punkterna.

/Oscar Fredriksson, Jurist och utredningschef vid Starck & Partner

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls