Vad kan du om 1 maj?
Välkommen sköna maj, och framförallt, välkommen en ledig dag, så här mellan påsk och Kristi himmelsfärd. Men vet du varför du är ledig? Testa dina kunskaper om den röda dagen 1 maj.
Debatt: Ta tag i tystnadskulturen på arbetsplatsen
Trots att det finns skydd från repressalier i lagen, finns det en rädsla att uttrycka åsikter på många arbetsplatser, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Hur upplever du klimatet på din arbetsplats? Kan medarbetare och chefer framföra kritiska synpunkter?
Trots att det finns skydd från repressalier, alltså hot om bestraffning, i såväl diskrimineringslagen som visselblåsarlagen verkar det ändå på många arbetsplatser finnas en rädsla för att uttrycka kritiska åsikter.
Det saknas tydlig statistik kring upplevelser av tystnadskultur eller risk för repressalier på olika arbetsplatser men 2021 tog Sveriges yngre läkares förening (SYLF) fram en undersökning där fler än 1 000 underläkare deltog. Undersökningen visade att en tredjedel av läkarna upplever en tystnadskultur på sitt arbete och att var femte själv låtit bli att lyfta kritik av rädsla för repressalier. En slutsats var också att den upplevda tystnadskulturen i vissa fall inneburit sämre vård och ökad risk för patienterna.
En fråga blir då att om en så pass professionsstark grupp som läkarkåren både upplever en stark tystnadskultur och utsätts för repressalier hur ser det då ut generellt bland andra yrkesgrupper?
Det saknas tydlig statistik kring upplevelser av tystnadskultur
Jag ställde en enkel fråga till mitt nätverk på LinkedIn, vilket till stor del består av chefer och personer som jobbar inom HR, om hur de ser på sin egen arbetssituation. Frågan var ”Upplever du att det finns risk för repressalier om man uttrycker kritik på din arbetsplats?”
Jag fick 96 svar och nästan hälften uppgav att de upplever en risk och har tidigare exempel att det förekommit repressalier på deras arbetsplats. Alla upplevelser av tystnadskultur behöver inte vara baserade på att det finns en reell risk för repressalier men att nästan hälften av personerna som deltog i (den väldigt lilla) undersökningen också har egna exempel är oroande. Rädslan för repressalier är i sig problematisk men om denna rädsla även stöds av att man känner till tidigare händelser så finns även en reell risk.
Skapa trygghet i att det finns en professionell hantering
Några konkreta åtgärder för att bryta en destruktiv kultur där det förekommer repressalier kan då vara:
Öppen kommunikationskultur
Uppmuntra medarbetarna att tala öppet om problem och förbättringsförslag. Här ligger ett stort ansvar på högsta ledningen att föregå med gott exempel genom att vara transparent och mottaglig för feedback samt tydligt ange att repressalier inte får förekomma. Träna chefer på alla nivåer i aktivt lyssnande och konflikthantering så att man har verktyg att agera tidigt vid konfliktsituationer eller risk för utsatthet på arbetsplatsen.
Strukturerade processer
Tydliga rapporteringssystem och riktlinjer för hur man hanterar upplevda missförhållanden. Det gäller såväl visselblåsningar som upplevelser av kränkningar och trakasserier. Skapa trygghet i att det finns en strukturerad process och en professionell hantering. Medarbetarna behöver känna tillit att alla ärenden hanteras lika och bedöms objektivt och inte beroende på vilka personer som berörs eller deras position i organisationen.
Psykologisk trygghet
Det sista och kanske allra viktigaste för en god arbetsmiljö rent generellt är psykologisk trygghet. Att skapa en miljö där medarbetare känner sig trygga att uttrycka åsikter, göra misstag och be om hjälp utan rädsla för negativa konsekvenser. Detta är något som behöver växa fram men blir förhoppningsvis en effekt om man aktivt arbetar med de två inledande punkterna.
/Oscar Fredriksson, Jurist och utredningschef vid Starck & Partner
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
