Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.
Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.
Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför.
Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på
Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.
Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet.
Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.
Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den
Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet.
Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem.
När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.
Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla
Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.
Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar.
Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.
/Anna Rapp, företagare
