Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa nedskärningarna mot studieförbunden

Regeringens nedskärning mot studieförbunden kommer att göra Sverige tystare, tråkigare och dummare, skriver David Samuelsson.
Publicerad
Kurskataloger från studieförbunden. Bild på David Samuelsson.
Mindre pengar till studieförbunden får stora konsekvenser. Anställda förlorar sina anställningar och de som blir kvar får ändrade förutsättningar att utföra bra folkbildning, skriver David Samuelsson, generalsekreterare på Studieförbunden. Foto: Vilhelm Stokkstad/Studieförbunden
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I september 2023 föreslog regeringen en neddragning av studieförbundens statsbidrag med en tredjedel. Det ska ske under tre år och enbart under 2024 minskade statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor. Det får stora konsekvenser för möjligheten att bedriva folkbildning i hela landet. Vi visar nedstängda verksamheter över hela Sverige på vår nedkärningskarta. 

Nedskärningen kommer att pågå i tolv kvartal, men redan i det andra kvartalet ser vi hur studieförbundens personal drabbas hårt. Jag har tidigare berättat om detta för tidningen Kollega.

Ett halvår efter att regeringen aviserade detta tvingas studieförbunden till mycket negativa beslut för att få den nya budgeten att gå ihop. Man tvingas skära ner där det är möjligt att få snabb effekt, till exempel där det finns hyresavtal som går att avsluta snabbt, visstidsanställd personal, eller där verksamheten kostar mycket pengar att driva – även om verksamheten håller hög kvalitet och är viktig för deltagarna och samhället. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om

Den verksamhet som sitter med långa hyresavtal kan bli tvungen att säga upp ännu mer personal för att kompensera för sina lokalkostnader. I värsta fall står verksamheterna med tomma lokaler men utan personal att bedriva verksamhet. Detta berättade Medborgarskolans förbundschef Ann-Sofie Olding om för Altinget: ”Hade man haft bättre framförhållning hade man kunnat behålla människor och göra sig av med lokaler. Nu står vi med lokaler, men inga människor. Den otroligt korta ledtiden är extremt problematisk.”

Nedskärningen kommer i en tid när studieförbunden har sämsta möjliga läge att minimera dess konsekvenser. Folkbildningen drabbades hårt av pandemin. Parallellt med pandemin genomförde studieförbunden ett stort paket med kvalitetsåtgärder som innebär nya arbetssätt och ökad administration. Direkt efter pandemin ändrades fördelningssystemet för studieförbundens statsbidrag, vilket innebär ytterligare förändringar i arbetssätt och krav på ny administration. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om efter de nya förutsättningarna och komma tillbaka efter pandemin, men nedskärningarna har istället kraftigt försämrat ekonomin. Det drabbar anställda som förlorar sina jobb. Det drabbar också de som blir kvar och som får ändrade arbetsuppgifter. Medarbetarna känner starkt för folkbildningen och deltagarna. Många skulle egentligen vilja skapa lika mycket eller mer folkbildning, till lika hög kvalitet, med ökade administrativa krav och med betydligt mindre resurser. Låt mig vara tydlig: det kommer inte att gå – de negativa effekterna kommer att bli betydande. 

Folkbildningens kritiker kan hävda att det är rimligt att studieförbundens personal minskar och att mer av verksamheten borde bedrivas av ideella krafter, men den som argumenterar så saknar förståelse för hur civilsamhället fungerar. I verkligheten finns ingen motsättning mellan ideellt och avlönat arbete. Tvärtom är det avlönade arbetet grunden för att organisera och skapa förutsättningar för de ideella insatserna. Minskad personal kommer inte leda till att mer av arbetet kommer göras ideellt. Tvärtom betyder en mindre personalstyrka att det finns färre personer som utvecklar verksamhet – och att det skapas färre tillfällen att engagera sig ideellt.

Avlönat arbete är grunden för att organisera och skapa förutsättningar för ideella insatser

Studieförbundens anställda är en oumbärlig resurs för föreningar och deltagare. Detta beskrevs senast av Folkbildningsrådet i rapporten Folkbildning i landsbygder, som visar hur studieförbunden – genom sina lokalt anställda verksamhetsutvecklare – håller liv i det lokala föreningslivet i landsbygderna, möjliggör för olika målgrupper att mötas, bilda sig och ta del av kultur på platser där utbudet i övrigt är litet eller obefintligt. Det här arbetet kan inte bedrivas ideellt. Ingen vill arbeta ideellt med att kvalitetssäkra andras ideella arbete, med att föra statistik eller följa upp statliga villkor.

Regeringens beslut kommer oundvikligen leda till kraftiga nedskärningar av studieförbundens folkbildning, till att studieförbunden förlorar värdefull kompetens och lämnar bygder där vi inte har råd att finnas kvar. Det kommer göra Sverige tystare, tråkigare och dummare.

Stoppa nedskärningen mot studieförbunden.

David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden i samverkan

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet