Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa nedskärningarna mot studieförbunden

Regeringens nedskärning mot studieförbunden kommer att göra Sverige tystare, tråkigare och dummare, skriver David Samuelsson.
Publicerad
Kurskataloger från studieförbunden. Bild på David Samuelsson.
Mindre pengar till studieförbunden får stora konsekvenser. Anställda förlorar sina anställningar och de som blir kvar får ändrade förutsättningar att utföra bra folkbildning, skriver David Samuelsson, generalsekreterare på Studieförbunden. Foto: Vilhelm Stokkstad/Studieförbunden
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I september 2023 föreslog regeringen en neddragning av studieförbundens statsbidrag med en tredjedel. Det ska ske under tre år och enbart under 2024 minskade statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor. Det får stora konsekvenser för möjligheten att bedriva folkbildning i hela landet. Vi visar nedstängda verksamheter över hela Sverige på vår nedkärningskarta. 

Nedskärningen kommer att pågå i tolv kvartal, men redan i det andra kvartalet ser vi hur studieförbundens personal drabbas hårt. Jag har tidigare berättat om detta för tidningen Kollega.

Ett halvår efter att regeringen aviserade detta tvingas studieförbunden till mycket negativa beslut för att få den nya budgeten att gå ihop. Man tvingas skära ner där det är möjligt att få snabb effekt, till exempel där det finns hyresavtal som går att avsluta snabbt, visstidsanställd personal, eller där verksamheten kostar mycket pengar att driva – även om verksamheten håller hög kvalitet och är viktig för deltagarna och samhället. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om

Den verksamhet som sitter med långa hyresavtal kan bli tvungen att säga upp ännu mer personal för att kompensera för sina lokalkostnader. I värsta fall står verksamheterna med tomma lokaler men utan personal att bedriva verksamhet. Detta berättade Medborgarskolans förbundschef Ann-Sofie Olding om för Altinget: ”Hade man haft bättre framförhållning hade man kunnat behålla människor och göra sig av med lokaler. Nu står vi med lokaler, men inga människor. Den otroligt korta ledtiden är extremt problematisk.”

Nedskärningen kommer i en tid när studieförbunden har sämsta möjliga läge att minimera dess konsekvenser. Folkbildningen drabbades hårt av pandemin. Parallellt med pandemin genomförde studieförbunden ett stort paket med kvalitetsåtgärder som innebär nya arbetssätt och ökad administration. Direkt efter pandemin ändrades fördelningssystemet för studieförbundens statsbidrag, vilket innebär ytterligare förändringar i arbetssätt och krav på ny administration. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om efter de nya förutsättningarna och komma tillbaka efter pandemin, men nedskärningarna har istället kraftigt försämrat ekonomin. Det drabbar anställda som förlorar sina jobb. Det drabbar också de som blir kvar och som får ändrade arbetsuppgifter. Medarbetarna känner starkt för folkbildningen och deltagarna. Många skulle egentligen vilja skapa lika mycket eller mer folkbildning, till lika hög kvalitet, med ökade administrativa krav och med betydligt mindre resurser. Låt mig vara tydlig: det kommer inte att gå – de negativa effekterna kommer att bli betydande. 

Folkbildningens kritiker kan hävda att det är rimligt att studieförbundens personal minskar och att mer av verksamheten borde bedrivas av ideella krafter, men den som argumenterar så saknar förståelse för hur civilsamhället fungerar. I verkligheten finns ingen motsättning mellan ideellt och avlönat arbete. Tvärtom är det avlönade arbetet grunden för att organisera och skapa förutsättningar för de ideella insatserna. Minskad personal kommer inte leda till att mer av arbetet kommer göras ideellt. Tvärtom betyder en mindre personalstyrka att det finns färre personer som utvecklar verksamhet – och att det skapas färre tillfällen att engagera sig ideellt.

Avlönat arbete är grunden för att organisera och skapa förutsättningar för ideella insatser

Studieförbundens anställda är en oumbärlig resurs för föreningar och deltagare. Detta beskrevs senast av Folkbildningsrådet i rapporten Folkbildning i landsbygder, som visar hur studieförbunden – genom sina lokalt anställda verksamhetsutvecklare – håller liv i det lokala föreningslivet i landsbygderna, möjliggör för olika målgrupper att mötas, bilda sig och ta del av kultur på platser där utbudet i övrigt är litet eller obefintligt. Det här arbetet kan inte bedrivas ideellt. Ingen vill arbeta ideellt med att kvalitetssäkra andras ideella arbete, med att föra statistik eller följa upp statliga villkor.

Regeringens beslut kommer oundvikligen leda till kraftiga nedskärningar av studieförbundens folkbildning, till att studieförbunden förlorar värdefull kompetens och lämnar bygder där vi inte har råd att finnas kvar. Det kommer göra Sverige tystare, tråkigare och dummare.

Stoppa nedskärningen mot studieförbunden.

David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden i samverkan

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef