Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa nedskärningarna mot studieförbunden

Regeringens nedskärning mot studieförbunden kommer att göra Sverige tystare, tråkigare och dummare, skriver David Samuelsson.
Publicerad
Kurskataloger från studieförbunden. Bild på David Samuelsson.
Mindre pengar till studieförbunden får stora konsekvenser. Anställda förlorar sina anställningar och de som blir kvar får ändrade förutsättningar att utföra bra folkbildning, skriver David Samuelsson, generalsekreterare på Studieförbunden. Foto: Vilhelm Stokkstad/Studieförbunden
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I september 2023 föreslog regeringen en neddragning av studieförbundens statsbidrag med en tredjedel. Det ska ske under tre år och enbart under 2024 minskade statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor. Det får stora konsekvenser för möjligheten att bedriva folkbildning i hela landet. Vi visar nedstängda verksamheter över hela Sverige på vår nedkärningskarta. 

Nedskärningen kommer att pågå i tolv kvartal, men redan i det andra kvartalet ser vi hur studieförbundens personal drabbas hårt. Jag har tidigare berättat om detta för tidningen Kollega.

Ett halvår efter att regeringen aviserade detta tvingas studieförbunden till mycket negativa beslut för att få den nya budgeten att gå ihop. Man tvingas skära ner där det är möjligt att få snabb effekt, till exempel där det finns hyresavtal som går att avsluta snabbt, visstidsanställd personal, eller där verksamheten kostar mycket pengar att driva – även om verksamheten håller hög kvalitet och är viktig för deltagarna och samhället. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om

Den verksamhet som sitter med långa hyresavtal kan bli tvungen att säga upp ännu mer personal för att kompensera för sina lokalkostnader. I värsta fall står verksamheterna med tomma lokaler men utan personal att bedriva verksamhet. Detta berättade Medborgarskolans förbundschef Ann-Sofie Olding om för Altinget: ”Hade man haft bättre framförhållning hade man kunnat behålla människor och göra sig av med lokaler. Nu står vi med lokaler, men inga människor. Den otroligt korta ledtiden är extremt problematisk.”

Nedskärningen kommer i en tid när studieförbunden har sämsta möjliga läge att minimera dess konsekvenser. Folkbildningen drabbades hårt av pandemin. Parallellt med pandemin genomförde studieförbunden ett stort paket med kvalitetsåtgärder som innebär nya arbetssätt och ökad administration. Direkt efter pandemin ändrades fördelningssystemet för studieförbundens statsbidrag, vilket innebär ytterligare förändringar i arbetssätt och krav på ny administration. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om efter de nya förutsättningarna och komma tillbaka efter pandemin, men nedskärningarna har istället kraftigt försämrat ekonomin. Det drabbar anställda som förlorar sina jobb. Det drabbar också de som blir kvar och som får ändrade arbetsuppgifter. Medarbetarna känner starkt för folkbildningen och deltagarna. Många skulle egentligen vilja skapa lika mycket eller mer folkbildning, till lika hög kvalitet, med ökade administrativa krav och med betydligt mindre resurser. Låt mig vara tydlig: det kommer inte att gå – de negativa effekterna kommer att bli betydande. 

Folkbildningens kritiker kan hävda att det är rimligt att studieförbundens personal minskar och att mer av verksamheten borde bedrivas av ideella krafter, men den som argumenterar så saknar förståelse för hur civilsamhället fungerar. I verkligheten finns ingen motsättning mellan ideellt och avlönat arbete. Tvärtom är det avlönade arbetet grunden för att organisera och skapa förutsättningar för de ideella insatserna. Minskad personal kommer inte leda till att mer av arbetet kommer göras ideellt. Tvärtom betyder en mindre personalstyrka att det finns färre personer som utvecklar verksamhet – och att det skapas färre tillfällen att engagera sig ideellt.

Avlönat arbete är grunden för att organisera och skapa förutsättningar för ideella insatser

Studieförbundens anställda är en oumbärlig resurs för föreningar och deltagare. Detta beskrevs senast av Folkbildningsrådet i rapporten Folkbildning i landsbygder, som visar hur studieförbunden – genom sina lokalt anställda verksamhetsutvecklare – håller liv i det lokala föreningslivet i landsbygderna, möjliggör för olika målgrupper att mötas, bilda sig och ta del av kultur på platser där utbudet i övrigt är litet eller obefintligt. Det här arbetet kan inte bedrivas ideellt. Ingen vill arbeta ideellt med att kvalitetssäkra andras ideella arbete, med att föra statistik eller följa upp statliga villkor.

Regeringens beslut kommer oundvikligen leda till kraftiga nedskärningar av studieförbundens folkbildning, till att studieförbunden förlorar värdefull kompetens och lämnar bygder där vi inte har råd att finnas kvar. Det kommer göra Sverige tystare, tråkigare och dummare.

Stoppa nedskärningen mot studieförbunden.

David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden i samverkan

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA