Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa nedskärningarna mot studieförbunden

Regeringens nedskärning mot studieförbunden kommer att göra Sverige tystare, tråkigare och dummare, skriver David Samuelsson.
Publicerad
Kurskataloger från studieförbunden. Bild på David Samuelsson.
Mindre pengar till studieförbunden får stora konsekvenser. Anställda förlorar sina anställningar och de som blir kvar får ändrade förutsättningar att utföra bra folkbildning, skriver David Samuelsson, generalsekreterare på Studieförbunden. Foto: Vilhelm Stokkstad/Studieförbunden
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I september 2023 föreslog regeringen en neddragning av studieförbundens statsbidrag med en tredjedel. Det ska ske under tre år och enbart under 2024 minskade statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor. Det får stora konsekvenser för möjligheten att bedriva folkbildning i hela landet. Vi visar nedstängda verksamheter över hela Sverige på vår nedkärningskarta. 

Nedskärningen kommer att pågå i tolv kvartal, men redan i det andra kvartalet ser vi hur studieförbundens personal drabbas hårt. Jag har tidigare berättat om detta för tidningen Kollega.

Ett halvår efter att regeringen aviserade detta tvingas studieförbunden till mycket negativa beslut för att få den nya budgeten att gå ihop. Man tvingas skära ner där det är möjligt att få snabb effekt, till exempel där det finns hyresavtal som går att avsluta snabbt, visstidsanställd personal, eller där verksamheten kostar mycket pengar att driva – även om verksamheten håller hög kvalitet och är viktig för deltagarna och samhället. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om

Den verksamhet som sitter med långa hyresavtal kan bli tvungen att säga upp ännu mer personal för att kompensera för sina lokalkostnader. I värsta fall står verksamheterna med tomma lokaler men utan personal att bedriva verksamhet. Detta berättade Medborgarskolans förbundschef Ann-Sofie Olding om för Altinget: ”Hade man haft bättre framförhållning hade man kunnat behålla människor och göra sig av med lokaler. Nu står vi med lokaler, men inga människor. Den otroligt korta ledtiden är extremt problematisk.”

Nedskärningen kommer i en tid när studieförbunden har sämsta möjliga läge att minimera dess konsekvenser. Folkbildningen drabbades hårt av pandemin. Parallellt med pandemin genomförde studieförbunden ett stort paket med kvalitetsåtgärder som innebär nya arbetssätt och ökad administration. Direkt efter pandemin ändrades fördelningssystemet för studieförbundens statsbidrag, vilket innebär ytterligare förändringar i arbetssätt och krav på ny administration. 

Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om efter de nya förutsättningarna och komma tillbaka efter pandemin, men nedskärningarna har istället kraftigt försämrat ekonomin. Det drabbar anställda som förlorar sina jobb. Det drabbar också de som blir kvar och som får ändrade arbetsuppgifter. Medarbetarna känner starkt för folkbildningen och deltagarna. Många skulle egentligen vilja skapa lika mycket eller mer folkbildning, till lika hög kvalitet, med ökade administrativa krav och med betydligt mindre resurser. Låt mig vara tydlig: det kommer inte att gå – de negativa effekterna kommer att bli betydande. 

Folkbildningens kritiker kan hävda att det är rimligt att studieförbundens personal minskar och att mer av verksamheten borde bedrivas av ideella krafter, men den som argumenterar så saknar förståelse för hur civilsamhället fungerar. I verkligheten finns ingen motsättning mellan ideellt och avlönat arbete. Tvärtom är det avlönade arbetet grunden för att organisera och skapa förutsättningar för de ideella insatserna. Minskad personal kommer inte leda till att mer av arbetet kommer göras ideellt. Tvärtom betyder en mindre personalstyrka att det finns färre personer som utvecklar verksamhet – och att det skapas färre tillfällen att engagera sig ideellt.

Avlönat arbete är grunden för att organisera och skapa förutsättningar för ideella insatser

Studieförbundens anställda är en oumbärlig resurs för föreningar och deltagare. Detta beskrevs senast av Folkbildningsrådet i rapporten Folkbildning i landsbygder, som visar hur studieförbunden – genom sina lokalt anställda verksamhetsutvecklare – håller liv i det lokala föreningslivet i landsbygderna, möjliggör för olika målgrupper att mötas, bilda sig och ta del av kultur på platser där utbudet i övrigt är litet eller obefintligt. Det här arbetet kan inte bedrivas ideellt. Ingen vill arbeta ideellt med att kvalitetssäkra andras ideella arbete, med att föra statistik eller följa upp statliga villkor.

Regeringens beslut kommer oundvikligen leda till kraftiga nedskärningar av studieförbundens folkbildning, till att studieförbunden förlorar värdefull kompetens och lämnar bygder där vi inte har råd att finnas kvar. Det kommer göra Sverige tystare, tråkigare och dummare.

Stoppa nedskärningen mot studieförbunden.

David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden i samverkan

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Återhämtning måste ske på jobbet

Arbetsgivare löser inte återhämtning via en stressapp eller ett yogapass. Den måste vara inbyggd i arbetsdagen, skriver Tommy Wilén.
Publicerad 12 augusti 2025, kl 09:30
En klocka med visare
Framtidens arbetsliv ska vara hållbart. Men så länge återhämtning ses som något som sker utanför jobbet, snarare än i det, bygger vi ett arbetsliv som sliter mer än det håller, skriver Tommy Wilén. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.

Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.

När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.

Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass

Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.

Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.

Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.

Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.

Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat

Så vad krävs för att ändra på situationen?

För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.

För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.

För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.

Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.

/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert