Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa ålderismen på arbetsplatsen

Reducera inte äldre till en homogen grupp. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad.
Publicerad
Shutterstock/Juliana Wiklund
Det finns fortfarande en snäv bild av hur människor ska leva sina liv i olika åldrar. Men det går lika bra att byta yrkesbana sent i livet, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad. Shutterstock/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag fyllde femtio år bestämde jag mig för att sadla om. Äntligen vågade jag kasta loss och följa den dröm som jag levt med sedan barnsben. Det var dags för mig att satsa på en karriär som skådespelare och inget kunde stoppa mig.

Många höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag hade blivit antagen till den tvååriga skådespelarutbildningen på Actors Studio i Stockholm. Jag förstod precis vad de tänkte, att jag som kvinna hade åldern emot mig. Men jag var redo att motbevisa dem.

Livet har alltid bestått av olika faser. Det handlar om skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt har mycket förändrats. För drygt hundra år sedan levde bara två procent till 65 års ålder. I dag lever vi i snitt 20-30 år längre. Det ger oss möjlighet att prova nytt och välja om.

Hur vi väljer att använda den här extra tiden ser väldigt olika ut. Vi är alla unika personer med olika drömmar och behov. För mig är det självklart att den fria individen ska kunna påverka och utforma sitt liv oavsett ålder. 

Många höjde på ögonbrynen när jag blev antagen till skådespelarutbildningen

Tyvärr finns det inbyggda normer i samhället som är svåra att trotsa. Samhället, det vill säga vi människor, har fortfarande en väldigt snäv bild av hur människor i olika åldrar ska leva sina liv, inte minst när det gäller oss som är lite äldre. Med denna förlegade norm går mängder av talanger och fantastiska samhällsresurser förlorade. 

Den här ”ålderismen” behöver elimineras. Alla människor, oavsett ålder, har rätt att bemötas som egna individer i stället för att reduceras till en homogen grupp. Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre. Här har vi alla ett stort ansvar för att utmana våra egna fördomar på fritiden såväl som på arbetsplatsen. Med början i dag!

Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre

Nu undrar du kanske hur det gick för mig efter avslutade studier på Actors Studio. Ganska bra för att ge dig det korta svaret. I dag nio år senare har jag haft roller i TV-serier som Solsidan, Beck, Maria Wern och Knutbybydramat. År 2017 medverkade jag i den Oscarsnominerade filmen The Square, i regi av Ruben Östlund, som även vann Guldpalmen på Cannes filmfestival. 

I januari nästa år går flytten till USA och Hollywood, där jag har fått en huvudroll i en kommande film. Jag är ett levande exempel på att det går att förändra livet och leva ut sin passion, oavsett ålder. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden. Tvärtom – min nya karriär har bara börjat.

/Annica Liljeblad, skådespelerska

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.