Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa ålderismen på arbetsplatsen

Reducera inte äldre till en homogen grupp. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad.
Publicerad
Shutterstock/Juliana Wiklund
Det finns fortfarande en snäv bild av hur människor ska leva sina liv i olika åldrar. Men det går lika bra att byta yrkesbana sent i livet, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad. Shutterstock/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag fyllde femtio år bestämde jag mig för att sadla om. Äntligen vågade jag kasta loss och följa den dröm som jag levt med sedan barnsben. Det var dags för mig att satsa på en karriär som skådespelare och inget kunde stoppa mig.

Många höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag hade blivit antagen till den tvååriga skådespelarutbildningen på Actors Studio i Stockholm. Jag förstod precis vad de tänkte, att jag som kvinna hade åldern emot mig. Men jag var redo att motbevisa dem.

Livet har alltid bestått av olika faser. Det handlar om skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt har mycket förändrats. För drygt hundra år sedan levde bara två procent till 65 års ålder. I dag lever vi i snitt 20-30 år längre. Det ger oss möjlighet att prova nytt och välja om.

Hur vi väljer att använda den här extra tiden ser väldigt olika ut. Vi är alla unika personer med olika drömmar och behov. För mig är det självklart att den fria individen ska kunna påverka och utforma sitt liv oavsett ålder. 

Många höjde på ögonbrynen när jag blev antagen till skådespelarutbildningen

Tyvärr finns det inbyggda normer i samhället som är svåra att trotsa. Samhället, det vill säga vi människor, har fortfarande en väldigt snäv bild av hur människor i olika åldrar ska leva sina liv, inte minst när det gäller oss som är lite äldre. Med denna förlegade norm går mängder av talanger och fantastiska samhällsresurser förlorade. 

Den här ”ålderismen” behöver elimineras. Alla människor, oavsett ålder, har rätt att bemötas som egna individer i stället för att reduceras till en homogen grupp. Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre. Här har vi alla ett stort ansvar för att utmana våra egna fördomar på fritiden såväl som på arbetsplatsen. Med början i dag!

Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre

Nu undrar du kanske hur det gick för mig efter avslutade studier på Actors Studio. Ganska bra för att ge dig det korta svaret. I dag nio år senare har jag haft roller i TV-serier som Solsidan, Beck, Maria Wern och Knutbybydramat. År 2017 medverkade jag i den Oscarsnominerade filmen The Square, i regi av Ruben Östlund, som även vann Guldpalmen på Cannes filmfestival. 

I januari nästa år går flytten till USA och Hollywood, där jag har fått en huvudroll i en kommande film. Jag är ett levande exempel på att det går att förändra livet och leva ut sin passion, oavsett ålder. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden. Tvärtom – min nya karriär har bara börjat.

/Annica Liljeblad, skådespelerska

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell