Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa ålderismen på arbetsplatsen

Reducera inte äldre till en homogen grupp. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad.
Publicerad 14 december 2021, kl 09:08
Shutterstock/Juliana Wiklund
Det finns fortfarande en snäv bild av hur människor ska leva sina liv i olika åldrar. Men det går lika bra att byta yrkesbana sent i livet, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad. Shutterstock/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag fyllde femtio år bestämde jag mig för att sadla om. Äntligen vågade jag kasta loss och följa den dröm som jag levt med sedan barnsben. Det var dags för mig att satsa på en karriär som skådespelare och inget kunde stoppa mig.

Många höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag hade blivit antagen till den tvååriga skådespelarutbildningen på Actors Studio i Stockholm. Jag förstod precis vad de tänkte, att jag som kvinna hade åldern emot mig. Men jag var redo att motbevisa dem.

Livet har alltid bestått av olika faser. Det handlar om skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt har mycket förändrats. För drygt hundra år sedan levde bara två procent till 65 års ålder. I dag lever vi i snitt 20-30 år längre. Det ger oss möjlighet att prova nytt och välja om.

Hur vi väljer att använda den här extra tiden ser väldigt olika ut. Vi är alla unika personer med olika drömmar och behov. För mig är det självklart att den fria individen ska kunna påverka och utforma sitt liv oavsett ålder. 

Många höjde på ögonbrynen när jag blev antagen till skådespelarutbildningen

Tyvärr finns det inbyggda normer i samhället som är svåra att trotsa. Samhället, det vill säga vi människor, har fortfarande en väldigt snäv bild av hur människor i olika åldrar ska leva sina liv, inte minst när det gäller oss som är lite äldre. Med denna förlegade norm går mängder av talanger och fantastiska samhällsresurser förlorade. 

Den här ”ålderismen” behöver elimineras. Alla människor, oavsett ålder, har rätt att bemötas som egna individer i stället för att reduceras till en homogen grupp. Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre. Här har vi alla ett stort ansvar för att utmana våra egna fördomar på fritiden såväl som på arbetsplatsen. Med början i dag!

Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre

Nu undrar du kanske hur det gick för mig efter avslutade studier på Actors Studio. Ganska bra för att ge dig det korta svaret. I dag nio år senare har jag haft roller i TV-serier som Solsidan, Beck, Maria Wern och Knutbybydramat. År 2017 medverkade jag i den Oscarsnominerade filmen The Square, i regi av Ruben Östlund, som även vann Guldpalmen på Cannes filmfestival. 

I januari nästa år går flytten till USA och Hollywood, där jag har fått en huvudroll i en kommande film. Jag är ett levande exempel på att det går att förändra livet och leva ut sin passion, oavsett ålder. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden. Tvärtom – min nya karriär har bara börjat.

/Annica Liljeblad, skådespelerska

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Så bemöter du minoritetsstress

En fråga du ställer till din homosexuella kollega i all välmening kan hon ha svarat på tusentals gånger tidigare. Det kan skapa minoritetsstress, skriver Frida Sandegård.

Publicerad 30 maj 2023, kl 06:06
händer av olika färger. Till höger Frida Sandegård
Vissa medarbetare stämplas som lättkränkta och besvärliga av sina kollegor. Men bakom utbrotten finns ofta mekanismer som förklarar varför det blir så, skriver Frida Sandegård.

Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett begrepp som blivit vanligt förkommande i relation till inkluderings- och jämlikhetsarbete är minoritetsstress. I mitt arbete som jämlikhetskonsult märker jag att begreppet bidrar till en mer nyanserad förståelse av olika beteenden och främjar tillit på arbetsplatser.

Minoritetsstress uppstår i mötet med sociala och strukturella orättvisor. Det är inte en diagnos utan en modell för att förklara hur diskriminering, trakasserier, hot och hat leder till risk för sämre hälsa bland marginaliserade grupper. Begreppet myntades i USA av Ilan H. Meyer, för att förklara varför gruppen homosexuella män löpte högre risk för att drabbas av stressrelaterade sjukdomar.

Så vad det är för skillnad på ”vanlig” stress och minoritetsstress? Bra fråga! Själva stressen är det ingen skillnad på. Långvarig stress är inte bra för någon. Det som minoritetsstressmodellen synliggör är att stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress. Det kan handla om egna erfarenheter av trakasserier från tidig ålder, diskriminering eller uteslutning från arbetsmarknaden, trakasserier i kollektivtrafiken eller kränkande bemötande i vården eller integritetskränkande frågor från kollegor.

Stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress

Enstaka händelser av att bli illa behandlad leder inte till minoritetsstress. Meyers teori handlar om konsekvenserna av den stress som uppstår, som en följd av flera negativa erfarenheter över tid.

Stress i sig är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farligt för hälsan. För att återhämtning ska kunna ske behöver en känsla av trygghet infinna sig. Vi behöver känna trygghet för att på riktigt kunna vila. Eftersom minoritetsstress kan uppstå i mötet med flera områden av samhället är det stor risk för brist på återhämtning. 

Den som utsätts för minoritetsstress kan hjälpas av att förstå att alla inte upplever denna stress, inte ens alla personer från samma minoritetsgrupp. Men vanliga förhållningssätt för att hantera marginalisering och stigmatisering är att överprestera för att motbevisa negativa förväntningar, vara hypervaksam och ha förväntan om att avvisas, att undvika sammanhang för att minska risken för utsatthet och att dölja delar av minoritetsidentiteten för att minska risk för integritetskränkningar. Ytterligare ett förhållningssätt är att själv börja tro på att man är mindre värdig. Dessa olika förhållningssätt är strategier för att minska obehaget och utsattheten, men de riskerar tyvärr att orsaka ökad stress.

Ett vanligt sätt att hantera marginalisering är att överprestera

Som arbetsgivare har man ansvar för att arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter. Ökad förståelse om minoritetsstress kan stärka det arbetet eftersom modellen tydliggör att en miljö fri från kränkningar är av stor vikt för hälsan. Modellen kan också hjälpa till att skapa förståelse för mekanismer bakom varför en medarbetare riskerar att stämplas som lättkränkt och besvärlig av sina kollegor. Varför någon ”blir så arg”, eller reagerar med starka känslor för ”ingenting” kan bero på hypervaksamhet från minoritetsstressen.

Den elfte gången som något händer upplevs större och mycket mer utsättande än den första och till slut kan det bli svårt att härbärgera all stress – den måste ut. Hypervaksamheten kan i bästa fall tidigt signalera om brister i organisationskulturen. Oavsett om jag utsätts för minoritetsstress eller inte, får jag hjälp att förstå att nedsättande skämt och jargong och exkluderande beteendenormer både är en smärtsam påminnelse om utsatthet och riskerar att leda till grövre kränkningar. Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot och en nyfiken fråga kan aktivera tidigare erfarenheter av integritetskränkande frågor.

Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot

Genom ökad kunskap om minoritetsstress kan vi få ökad förståelse för vikten av att vara uppmärksamma på om samtalsklimatet sker på någons individs eller grupps bekostnad. Det blir lättare att förstå varför tilliten riskerar att få sig en törn om ett tveksamt skämt bortförklaras med att ”du övertolkar”. I den bästa av världar orkar vi säga ifrån och där startar tillitsarbetet om det kan tas emot med förståelse och kompetent bemötande.

Så här kan man bygga tillit på arbetsplatsen:

  • Trygghet med att kollegor säger ifrån vid kränkande jargong
  • Ledarskap som visar att inkluderande kultur är viktigt på riktigt
  • Gränssättning mot kränkning tas emot med insikt om den negativa konsekvensen som uppstod, istället för att fastna vid en eventuell god intention
  • Stå ut med att ökad kunskap om minoritetsstress kan leda till att det i mätningar ser ut som att kränkningar ökar. Resultatet kan bero på att tystnadskultur minskar och tillit ökar

Frida Sandegård, handledare i psykosocialt arbete och jämlikhetskonsult