Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa ålderismen på arbetsplatsen

Reducera inte äldre till en homogen grupp. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad.
Publicerad
Shutterstock/Juliana Wiklund
Det finns fortfarande en snäv bild av hur människor ska leva sina liv i olika åldrar. Men det går lika bra att byta yrkesbana sent i livet, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad. Shutterstock/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag fyllde femtio år bestämde jag mig för att sadla om. Äntligen vågade jag kasta loss och följa den dröm som jag levt med sedan barnsben. Det var dags för mig att satsa på en karriär som skådespelare och inget kunde stoppa mig.

Många höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag hade blivit antagen till den tvååriga skådespelarutbildningen på Actors Studio i Stockholm. Jag förstod precis vad de tänkte, att jag som kvinna hade åldern emot mig. Men jag var redo att motbevisa dem.

Livet har alltid bestått av olika faser. Det handlar om skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt har mycket förändrats. För drygt hundra år sedan levde bara två procent till 65 års ålder. I dag lever vi i snitt 20-30 år längre. Det ger oss möjlighet att prova nytt och välja om.

Hur vi väljer att använda den här extra tiden ser väldigt olika ut. Vi är alla unika personer med olika drömmar och behov. För mig är det självklart att den fria individen ska kunna påverka och utforma sitt liv oavsett ålder. 

Många höjde på ögonbrynen när jag blev antagen till skådespelarutbildningen

Tyvärr finns det inbyggda normer i samhället som är svåra att trotsa. Samhället, det vill säga vi människor, har fortfarande en väldigt snäv bild av hur människor i olika åldrar ska leva sina liv, inte minst när det gäller oss som är lite äldre. Med denna förlegade norm går mängder av talanger och fantastiska samhällsresurser förlorade. 

Den här ”ålderismen” behöver elimineras. Alla människor, oavsett ålder, har rätt att bemötas som egna individer i stället för att reduceras till en homogen grupp. Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre. Här har vi alla ett stort ansvar för att utmana våra egna fördomar på fritiden såväl som på arbetsplatsen. Med början i dag!

Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre

Nu undrar du kanske hur det gick för mig efter avslutade studier på Actors Studio. Ganska bra för att ge dig det korta svaret. I dag nio år senare har jag haft roller i TV-serier som Solsidan, Beck, Maria Wern och Knutbybydramat. År 2017 medverkade jag i den Oscarsnominerade filmen The Square, i regi av Ruben Östlund, som även vann Guldpalmen på Cannes filmfestival. 

I januari nästa år går flytten till USA och Hollywood, där jag har fått en huvudroll i en kommande film. Jag är ett levande exempel på att det går att förändra livet och leva ut sin passion, oavsett ålder. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden. Tvärtom – min nya karriär har bara börjat.

/Annica Liljeblad, skådespelerska

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl