Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa barnsnacket på fikarasten

Det är självklart att man måste få prata om sina barn på jobbet. Men se upp så att det inte blir för mycket – och om det riskerar att såra någon, skriver Jenny Danielsson.
Publicerad
Till vänster i bild Jenny Danielsson, till höger ett par barnskor som hänger i klädnypor
Att prata barn på jobbfikat kan vara en vardaglig sak för vissa, en mardröm för andra. Foto: Privat/TTShutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag och några kollegor sitter och fikar på jobbet. En av dem har precis kommit tillbaka från föräldraledighet och upptar nästan hela rasten med att berätta om hur fantastiskt det är att ha barn: jag kan verkligen rekommendera det.

Ord utan större eftertanke, harmlösa.
Men inte för mig.

Några veckor tidigare hade jag kompat ut ett par timmar för att gå på en tidig ultraljudsundersökning. Jag såg framför mig hur jag skulle komma tillbaka och få visa upp ett sådant där sladdrigt svartvitt foto, hur överraskade alla skulle bli. Men det visade sig att det som låg därinne i min mage var en livlös liten klump, hjärtat hade slutat slå redan i ett tidigt skede.

Det är klart att barn är det centrala i livet – för den som har. 

Det är klart att det ska vara okej att prata om sina barn på jobbet. Men försök att lyfta blicken. Någon i lunchsällskapet kanske är i samma situation som jag var i. 

Den som är ofrivilligt barnlös känner sig redan utanför. Det är som att stå på en perrong och vänta på ett tåg som kanske aldrig kommer, medan alla andra tycks hitta sitt. Det är en livskris som ofta pågår under lång tid och som sätter både psykiska och fysiska spår. Att då ständigt behöva lyssna på andras barnprat på jobbet tär.

Barn är det centrala i livet – för den som har

Efter mitt missfall gick månad efter månad utan att jag fick någon ny glad gubbe på stickan. Stress. Ångest. Vad är det som är fel? Jag och min dåvarande partner fick rådet att prova assisterad befruktning, IVF. Jag minns hur humöret svajade i takt med nedregleringen, minns tröttheten när jag tog pendeltåget klockan fem på morgnarna för att kontrollera äggblåsornas tillväxt.

Sedan var jag tvungen att låsa in mig på jobbtoaletten med insmugglade sprutor som skulle tas på bestämda klockslag. Hopp och förtvivlan om vartannat. Skulle det bli något den här gången?

Tillbaka i kontorslandskapet hörde jag kollegornas samtal. De beklagade sig över hur lite de hade fått sova, nästan som om de tävlade om vem som hade haft den kämpigaste vaknatten. Sedan vände de sig mot mig och sade: tänk vad skönt du har det som får sova ostört hela nätterna.

Ju längre tiden gick och ju fler embryon min kropp stötte bort, desto känsligare blev jag så fort barn kom på tal. Frustrerad, avundsjuk. När ännu en kollega virvlade in på jobbet och hade något roligt att berätta var det till slut svårt att känna glädje. Jag skämdes över mina känslor, men den enda tanke som for genom mitt huvud var: varför hon och inte jag?

Jag blev också oerhört provocerad av jobbarkompisarna som släntrade in fyrtio minuter för sent eftersom lämningen på förskolan varit så motig. Varför ska jag sitta och göra ditt jobb bara för att du inte lyckas få på ditt barn overallen, tänkte jag bittert.

Och så det underförstådda inför semestrar och andra ledigheter. Kanske kunde jag tänka mig att dela upp veckorna eftersom några av de andra i gruppen behövde ha sammanhängande ledighet, de med familj att tänka på.

Varför ska jag göra ditt jobb för att du inte lyckas få barnet overallen?

Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här. Jag fick ett barn, till sist. Han är det viktigaste som händer i mitt liv, varje dag. Jag förstår hur lätt det är att pladdra på om sitt barn, jag gör det själv, och i viss utsträckning måste det få vara så. Därför är det svårt att komma med principfasta förslag. 

Men om alla gör sitt bästa för att hitta en bra balans kan det räcka nog så långt. Slentrianprata inte enbart om barn på rasterna för att det ligger närmast till hands – det finns garanterat andra ämnen att ta upp. Tänk efter vilka som sitter i sällskapet, känn av stämningen. Och vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad.

Utgå heller inte från att alla runt 40 utan barn är ofrivilligt barnlösa – de kanske har valt bort det. Och då är de förmodligen ännu mindre intresserade av vad just ditt barn gjorde för tokroligt denna morgon.

Kort och gott – skärskåda ditt eget barnprat. Jag kan verkligen rekommendera det.

/Jenny Danielsson, sidchef på TT Nyhetsbyrån 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Chefer måste våga möta konflikter

En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Publicerad 19 november 2024, kl 10:16
fingrar med målade ansikten på
Passiva chefer riskerar att orsaka sämre arbetsmiljö bland anställda, skriver Tamara Maskovic Wängborg. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt. 

Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.

 Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet

Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.

Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.

Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång. 

Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?

Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering

En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering.  Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.

Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad. 

Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten.  Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.

/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum

Debatt

Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare

När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Publicerad 12 november 2024, kl 06:00
Stoppskyltar som står på rad
När äldre söker nytt jobb möts de av många bromsklossar längst vägen. Arbetsförmedlingen är en, rekryteringsbyråer en annan, skriver Palle Gustafsson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.

I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.

Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.

Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare 

Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.

För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.

När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.

Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång

Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.

Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.

Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge