Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa barnsnacket på fikarasten

Det är självklart att man måste få prata om sina barn på jobbet. Men se upp så att det inte blir för mycket – och om det riskerar att såra någon, skriver Jenny Danielsson.
Publicerad
Till vänster i bild Jenny Danielsson, till höger ett par barnskor som hänger i klädnypor
Att prata barn på jobbfikat kan vara en vardaglig sak för vissa, en mardröm för andra. Foto: Privat/TTShutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag och några kollegor sitter och fikar på jobbet. En av dem har precis kommit tillbaka från föräldraledighet och upptar nästan hela rasten med att berätta om hur fantastiskt det är att ha barn: jag kan verkligen rekommendera det.

Ord utan större eftertanke, harmlösa.
Men inte för mig.

Några veckor tidigare hade jag kompat ut ett par timmar för att gå på en tidig ultraljudsundersökning. Jag såg framför mig hur jag skulle komma tillbaka och få visa upp ett sådant där sladdrigt svartvitt foto, hur överraskade alla skulle bli. Men det visade sig att det som låg därinne i min mage var en livlös liten klump, hjärtat hade slutat slå redan i ett tidigt skede.

Det är klart att barn är det centrala i livet – för den som har. 

Det är klart att det ska vara okej att prata om sina barn på jobbet. Men försök att lyfta blicken. Någon i lunchsällskapet kanske är i samma situation som jag var i. 

Den som är ofrivilligt barnlös känner sig redan utanför. Det är som att stå på en perrong och vänta på ett tåg som kanske aldrig kommer, medan alla andra tycks hitta sitt. Det är en livskris som ofta pågår under lång tid och som sätter både psykiska och fysiska spår. Att då ständigt behöva lyssna på andras barnprat på jobbet tär.

Barn är det centrala i livet – för den som har

Efter mitt missfall gick månad efter månad utan att jag fick någon ny glad gubbe på stickan. Stress. Ångest. Vad är det som är fel? Jag och min dåvarande partner fick rådet att prova assisterad befruktning, IVF. Jag minns hur humöret svajade i takt med nedregleringen, minns tröttheten när jag tog pendeltåget klockan fem på morgnarna för att kontrollera äggblåsornas tillväxt.

Sedan var jag tvungen att låsa in mig på jobbtoaletten med insmugglade sprutor som skulle tas på bestämda klockslag. Hopp och förtvivlan om vartannat. Skulle det bli något den här gången?

Tillbaka i kontorslandskapet hörde jag kollegornas samtal. De beklagade sig över hur lite de hade fått sova, nästan som om de tävlade om vem som hade haft den kämpigaste vaknatten. Sedan vände de sig mot mig och sade: tänk vad skönt du har det som får sova ostört hela nätterna.

Ju längre tiden gick och ju fler embryon min kropp stötte bort, desto känsligare blev jag så fort barn kom på tal. Frustrerad, avundsjuk. När ännu en kollega virvlade in på jobbet och hade något roligt att berätta var det till slut svårt att känna glädje. Jag skämdes över mina känslor, men den enda tanke som for genom mitt huvud var: varför hon och inte jag?

Jag blev också oerhört provocerad av jobbarkompisarna som släntrade in fyrtio minuter för sent eftersom lämningen på förskolan varit så motig. Varför ska jag sitta och göra ditt jobb bara för att du inte lyckas få på ditt barn overallen, tänkte jag bittert.

Och så det underförstådda inför semestrar och andra ledigheter. Kanske kunde jag tänka mig att dela upp veckorna eftersom några av de andra i gruppen behövde ha sammanhängande ledighet, de med familj att tänka på.

Varför ska jag göra ditt jobb för att du inte lyckas få barnet overallen?

Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här. Jag fick ett barn, till sist. Han är det viktigaste som händer i mitt liv, varje dag. Jag förstår hur lätt det är att pladdra på om sitt barn, jag gör det själv, och i viss utsträckning måste det få vara så. Därför är det svårt att komma med principfasta förslag. 

Men om alla gör sitt bästa för att hitta en bra balans kan det räcka nog så långt. Slentrianprata inte enbart om barn på rasterna för att det ligger närmast till hands – det finns garanterat andra ämnen att ta upp. Tänk efter vilka som sitter i sällskapet, känn av stämningen. Och vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad.

Utgå heller inte från att alla runt 40 utan barn är ofrivilligt barnlösa – de kanske har valt bort det. Och då är de förmodligen ännu mindre intresserade av vad just ditt barn gjorde för tokroligt denna morgon.

Kort och gott – skärskåda ditt eget barnprat. Jag kan verkligen rekommendera det.

/Jenny Danielsson, sidchef på TT Nyhetsbyrån 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls