Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa barnsnacket på fikarasten

Det är självklart att man måste få prata om sina barn på jobbet. Men se upp så att det inte blir för mycket – och om det riskerar att såra någon, skriver Jenny Danielsson.
Publicerad
Till vänster i bild Jenny Danielsson, till höger ett par barnskor som hänger i klädnypor
Att prata barn på jobbfikat kan vara en vardaglig sak för vissa, en mardröm för andra. Foto: Privat/TTShutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag och några kollegor sitter och fikar på jobbet. En av dem har precis kommit tillbaka från föräldraledighet och upptar nästan hela rasten med att berätta om hur fantastiskt det är att ha barn: jag kan verkligen rekommendera det.

Ord utan större eftertanke, harmlösa.
Men inte för mig.

Några veckor tidigare hade jag kompat ut ett par timmar för att gå på en tidig ultraljudsundersökning. Jag såg framför mig hur jag skulle komma tillbaka och få visa upp ett sådant där sladdrigt svartvitt foto, hur överraskade alla skulle bli. Men det visade sig att det som låg därinne i min mage var en livlös liten klump, hjärtat hade slutat slå redan i ett tidigt skede.

Det är klart att barn är det centrala i livet – för den som har. 

Det är klart att det ska vara okej att prata om sina barn på jobbet. Men försök att lyfta blicken. Någon i lunchsällskapet kanske är i samma situation som jag var i. 

Den som är ofrivilligt barnlös känner sig redan utanför. Det är som att stå på en perrong och vänta på ett tåg som kanske aldrig kommer, medan alla andra tycks hitta sitt. Det är en livskris som ofta pågår under lång tid och som sätter både psykiska och fysiska spår. Att då ständigt behöva lyssna på andras barnprat på jobbet tär.

Barn är det centrala i livet – för den som har

Efter mitt missfall gick månad efter månad utan att jag fick någon ny glad gubbe på stickan. Stress. Ångest. Vad är det som är fel? Jag och min dåvarande partner fick rådet att prova assisterad befruktning, IVF. Jag minns hur humöret svajade i takt med nedregleringen, minns tröttheten när jag tog pendeltåget klockan fem på morgnarna för att kontrollera äggblåsornas tillväxt.

Sedan var jag tvungen att låsa in mig på jobbtoaletten med insmugglade sprutor som skulle tas på bestämda klockslag. Hopp och förtvivlan om vartannat. Skulle det bli något den här gången?

Tillbaka i kontorslandskapet hörde jag kollegornas samtal. De beklagade sig över hur lite de hade fått sova, nästan som om de tävlade om vem som hade haft den kämpigaste vaknatten. Sedan vände de sig mot mig och sade: tänk vad skönt du har det som får sova ostört hela nätterna.

Ju längre tiden gick och ju fler embryon min kropp stötte bort, desto känsligare blev jag så fort barn kom på tal. Frustrerad, avundsjuk. När ännu en kollega virvlade in på jobbet och hade något roligt att berätta var det till slut svårt att känna glädje. Jag skämdes över mina känslor, men den enda tanke som for genom mitt huvud var: varför hon och inte jag?

Jag blev också oerhört provocerad av jobbarkompisarna som släntrade in fyrtio minuter för sent eftersom lämningen på förskolan varit så motig. Varför ska jag sitta och göra ditt jobb bara för att du inte lyckas få på ditt barn overallen, tänkte jag bittert.

Och så det underförstådda inför semestrar och andra ledigheter. Kanske kunde jag tänka mig att dela upp veckorna eftersom några av de andra i gruppen behövde ha sammanhängande ledighet, de med familj att tänka på.

Varför ska jag göra ditt jobb för att du inte lyckas få barnet overallen?

Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här. Jag fick ett barn, till sist. Han är det viktigaste som händer i mitt liv, varje dag. Jag förstår hur lätt det är att pladdra på om sitt barn, jag gör det själv, och i viss utsträckning måste det få vara så. Därför är det svårt att komma med principfasta förslag. 

Men om alla gör sitt bästa för att hitta en bra balans kan det räcka nog så långt. Slentrianprata inte enbart om barn på rasterna för att det ligger närmast till hands – det finns garanterat andra ämnen att ta upp. Tänk efter vilka som sitter i sällskapet, känn av stämningen. Och vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad.

Utgå heller inte från att alla runt 40 utan barn är ofrivilligt barnlösa – de kanske har valt bort det. Och då är de förmodligen ännu mindre intresserade av vad just ditt barn gjorde för tokroligt denna morgon.

Kort och gott – skärskåda ditt eget barnprat. Jag kan verkligen rekommendera det.

/Jenny Danielsson, sidchef på TT Nyhetsbyrån 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD