Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa barnsnacket på fikarasten

Det är självklart att man måste få prata om sina barn på jobbet. Men se upp så att det inte blir för mycket – och om det riskerar att såra någon, skriver Jenny Danielsson.
Publicerad 31 maj 2022, kl 06:00
Till vänster i bild Jenny Danielsson, till höger ett par barnskor som hänger i klädnypor
Att prata barn på jobbfikat kan vara en vardaglig sak för vissa, en mardröm för andra. Foto: Privat/TTShutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag och några kollegor sitter och fikar på jobbet. En av dem har precis kommit tillbaka från föräldraledighet och upptar nästan hela rasten med att berätta om hur fantastiskt det är att ha barn: jag kan verkligen rekommendera det.

Ord utan större eftertanke, harmlösa.
Men inte för mig.

Några veckor tidigare hade jag kompat ut ett par timmar för att gå på en tidig ultraljudsundersökning. Jag såg framför mig hur jag skulle komma tillbaka och få visa upp ett sådant där sladdrigt svartvitt foto, hur överraskade alla skulle bli. Men det visade sig att det som låg därinne i min mage var en livlös liten klump, hjärtat hade slutat slå redan i ett tidigt skede.

Det är klart att barn är det centrala i livet – för den som har. 

Det är klart att det ska vara okej att prata om sina barn på jobbet. Men försök att lyfta blicken. Någon i lunchsällskapet kanske är i samma situation som jag var i. 

Den som är ofrivilligt barnlös känner sig redan utanför. Det är som att stå på en perrong och vänta på ett tåg som kanske aldrig kommer, medan alla andra tycks hitta sitt. Det är en livskris som ofta pågår under lång tid och som sätter både psykiska och fysiska spår. Att då ständigt behöva lyssna på andras barnprat på jobbet tär.

Barn är det centrala i livet – för den som har

Efter mitt missfall gick månad efter månad utan att jag fick någon ny glad gubbe på stickan. Stress. Ångest. Vad är det som är fel? Jag och min dåvarande partner fick rådet att prova assisterad befruktning, IVF. Jag minns hur humöret svajade i takt med nedregleringen, minns tröttheten när jag tog pendeltåget klockan fem på morgnarna för att kontrollera äggblåsornas tillväxt.

Sedan var jag tvungen att låsa in mig på jobbtoaletten med insmugglade sprutor som skulle tas på bestämda klockslag. Hopp och förtvivlan om vartannat. Skulle det bli något den här gången?

Tillbaka i kontorslandskapet hörde jag kollegornas samtal. De beklagade sig över hur lite de hade fått sova, nästan som om de tävlade om vem som hade haft den kämpigaste vaknatten. Sedan vände de sig mot mig och sade: tänk vad skönt du har det som får sova ostört hela nätterna.

Ju längre tiden gick och ju fler embryon min kropp stötte bort, desto känsligare blev jag så fort barn kom på tal. Frustrerad, avundsjuk. När ännu en kollega virvlade in på jobbet och hade något roligt att berätta var det till slut svårt att känna glädje. Jag skämdes över mina känslor, men den enda tanke som for genom mitt huvud var: varför hon och inte jag?

Jag blev också oerhört provocerad av jobbarkompisarna som släntrade in fyrtio minuter för sent eftersom lämningen på förskolan varit så motig. Varför ska jag sitta och göra ditt jobb bara för att du inte lyckas få på ditt barn overallen, tänkte jag bittert.

Och så det underförstådda inför semestrar och andra ledigheter. Kanske kunde jag tänka mig att dela upp veckorna eftersom några av de andra i gruppen behövde ha sammanhängande ledighet, de med familj att tänka på.

Varför ska jag göra ditt jobb för att du inte lyckas få barnet overallen?

Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här. Jag fick ett barn, till sist. Han är det viktigaste som händer i mitt liv, varje dag. Jag förstår hur lätt det är att pladdra på om sitt barn, jag gör det själv, och i viss utsträckning måste det få vara så. Därför är det svårt att komma med principfasta förslag. 

Men om alla gör sitt bästa för att hitta en bra balans kan det räcka nog så långt. Slentrianprata inte enbart om barn på rasterna för att det ligger närmast till hands – det finns garanterat andra ämnen att ta upp. Tänk efter vilka som sitter i sällskapet, känn av stämningen. Och vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad.

Utgå heller inte från att alla runt 40 utan barn är ofrivilligt barnlösa – de kanske har valt bort det. Och då är de förmodligen ännu mindre intresserade av vad just ditt barn gjorde för tokroligt denna morgon.

Kort och gott – skärskåda ditt eget barnprat. Jag kan verkligen rekommendera det.

/Jenny Danielsson, sidchef på TT Nyhetsbyrån 

Debatt

Debatt: Svensk rekrytering har havererat

Kompetenta och erfarna människor sorteras bort i rekryteringssammanhang för att de är över 40 år. Yngre sorteras bort för att de saknar erfarenhet – det skadar både landets ekonomi och folkhälsan, skriver Lars Carlén.
Publicerad 19 september 2023, kl 06:00
Till vänster Lars Carlén till höger ett förstoringsglas och små människor
Existerar den perfekta kandidaten? Rekryterare borde tänka utanför boxen när det ska nyanställas, skriver Lars Carlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min slutsats när jag nu söker nytt jobb är att många av de nuvarande sätten man rekryterar på i Sverige skadar vår ekonomi. Dessutom bidrar det till en sämre folkhälsa genom att ge upphov till stress, ensamhet och depression.

En stor mängd kompetenta och erfarna människor sorteras slentrianmässigt bort i rekryteringssammanhang för att de är äldre. Många kompetenta yngre människor sorteras lika slentrianmässigt bort med argument om brist på erfarenhet. Samtidigt är många arbetsplatser så kraftigt underbemannade att utbrändhet mer eller mindre har blivit en folksjukdom. Att människor blir bortvalda och istället blir försörjda av a-kassersättning och bidrag skadar ekonomin. Det gör också att viktiga uppgifter som behöver utföras, inte blir gjorda. Det här är en dum misshushållning av mänskliga och ekonomiska resurser.   

När jag var en bit över trettio skrattade jag rått när en god vän, berättade om en person han gått i skolan med. Hans tidigare klasskamrat som då var en bit över femtio, hade blivit arbetslös och fick inte något nytt jobb. ”Det är väl bara att skaffa ett nytt”, blev mitt svar. ” Så lätt är det inte”, var kontentan i svaret jag fick av min vän. På den tiden trodde jag han hade fel. Nu inser jag hur rätt han hade.

I annonserna är åldersdiskrimineringen mer inlindad

Jag är förvånad över hur mycket åldersdiskriminering som finns i jobbannonser. Nyligen läste jag en annons där det ordagrant stod att det som söks är ”individ 25 – 35 år”.

I de flesta annonserna är åldersdiskrimineringen något mer inlindad. Att skriva ordet ”junior” innan en jobbtitel tolkar jag som att någon som jag, med över 20 års erfarenhet inom yrkesområdet, inte är vad som önskas. Samma sak när det står formuleringar i stil med att kandidaten ska ha två års erfarenhet. De där annonserna har jag lärt mig att det är helt meningslöst för mig att söka på.  

Att söka jobb på jobbannonser är tidskrävande. Min erfarenhet är att det finns andra sätt som är betydligt mer effektiva. Visst har jag även pratat med personer 40+ som faktiskt lyckas väl med att hitta jobb via annonser. Jag antar att det kan vara olika lätt eller svårt beroende på bransch.   

Absurda kravspecifikationer

Det finns en ängslan bland rekryterare att föreslå kandidater utanför en fyrkantig kravspecifikation. Tänk om det skulle bli fel. Jo, men låt mig kontra med att det brukar krävas mod kombinerat med kreativitet för att skapa sådant som tar utvecklingen framåt. De som arbetar med dagens dåligt fungerande rekrytering riskerar att bli omkörda av dem som är modigare och piggare.   

Att ringa upp kontaktpersoner i jobbannonser har lett till att jag ibland fått prata med trevliga personer och blivit kallad till intervjuer. Nyligen pratade jag med  två personer som stod som kontaktpersoner i olika annonser. När jag talade med dem fick jag höra mer om de enligt min bedömning absurda kravspecifikationerna som skapats för tjänsterna. I båda samtalen fick jag berättat om "ska-krav" för att en kandidat ens skulle komma ifråga. Alltså sådant som satts upp som absoluta krav. I båda dessa fall var ett ska-krav som nämndes att kandidaten skulle haft samma eller en snarlik yrkestitel i sin tidigare yrkesroll. När jag berättade att jag hade utfört de uppgifter som efterfrågades i annonsen och gjort det med gott resultat, fick jag information om att jag ändå inte kunde komma i fråga.

Det krävs mod kombinerat med kreativitet för att ta utvecklingen framåt.

Något som blir allt vanligare är tester och arbetsprover. Trots dessa alltmer omfattande rekryteringsförfaranden som kräver mycket nedlagd tid av kandidater, görs det ändå många felrekryteringar. Ett av de senaste trendande begreppen inom området är ”fördomsfri rekrytering”. Något jag antar ska låta oerhört neutralt, men där det i praktiken verka leda till ännu större användning av tester som gör rekryteringen ännu mer fyrkantig.

Här kommer mina tips till politiker, fackförbund och företag:

Den som är politiker behöver röster från väljare. Fackförbund behöver medlemmar. Företag behöver kunder. Ett sätt att få trogna väljare, medlemmar och kunder är när partier, fackförbund och företag tar tag i problemet med ålderismen och gör något åt det. Det går att ändra. Ta chansen att göra något. Vi är många som är otåliga!

/Lars Carlén, kommunikatör med över 20 års erfarenhet av digital strategi och innehållsskapande