Jag och några kollegor sitter och fikar på jobbet. En av dem har precis kommit tillbaka från föräldraledighet och upptar nästan hela rasten med att berätta om hur fantastiskt det är att ha barn: jag kan verkligen rekommendera det.

Ord utan större eftertanke, harmlösa.
Men inte för mig.

Några veckor tidigare hade jag kompat ut ett par timmar för att gå på en tidig ultraljudsundersökning. Jag såg framför mig hur jag skulle komma tillbaka och få visa upp ett sådant där sladdrigt svartvitt foto, hur överraskade alla skulle bli. Men det visade sig att det som låg därinne i min mage var en livlös liten klump, hjärtat hade slutat slå redan i ett tidigt skede.

Det är klart att barn är det centrala i livet – för den som har. 

Det är klart att det ska vara okej att prata om sina barn på jobbet. Men försök att lyfta blicken. Någon i lunchsällskapet kanske är i samma situation som jag var i. 

Den som är ofrivilligt barnlös känner sig redan utanför. Det är som att stå på en perrong och vänta på ett tåg som kanske aldrig kommer, medan alla andra tycks hitta sitt. Det är en livskris som ofta pågår under lång tid och som sätter både psykiska och fysiska spår. Att då ständigt behöva lyssna på andras barnprat på jobbet tär.

Efter mitt missfall gick månad efter månad utan att jag fick någon ny glad gubbe på stickan. Stress. Ångest. Vad är det som är fel? Jag och min dåvarande partner fick rådet att prova assisterad befruktning, IVF. Jag minns hur humöret svajade i takt med nedregleringen, minns tröttheten när jag tog pendeltåget klockan fem på morgnarna för att kontrollera äggblåsornas tillväxt.

Sedan var jag tvungen att låsa in mig på jobbtoaletten med insmugglade sprutor som skulle tas på bestämda klockslag. Hopp och förtvivlan om vartannat. Skulle det bli något den här gången?

Tillbaka i kontorslandskapet hörde jag kollegornas samtal. De beklagade sig över hur lite de hade fått sova, nästan som om de tävlade om vem som hade haft den kämpigaste vaknatten. Sedan vände de sig mot mig och sade: tänk vad skönt du har det som får sova ostört hela nätterna.

Ju längre tiden gick och ju fler embryon min kropp stötte bort, desto känsligare blev jag så fort barn kom på tal. Frustrerad, avundsjuk. När ännu en kollega virvlade in på jobbet och hade något roligt att berätta var det till slut svårt att känna glädje. Jag skämdes över mina känslor, men den enda tanke som for genom mitt huvud var: varför hon och inte jag?

Jag blev också oerhört provocerad av jobbarkompisarna som släntrade in fyrtio minuter för sent eftersom lämningen på förskolan varit så motig. Varför ska jag sitta och göra ditt jobb bara för att du inte lyckas få på ditt barn overallen, tänkte jag bittert.

Och så det underförstådda inför semestrar och andra ledigheter. Kanske kunde jag tänka mig att dela upp veckorna eftersom några av de andra i gruppen behövde ha sammanhängande ledighet, de med familj att tänka på.

Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här. Jag fick ett barn, till sist. Han är det viktigaste som händer i mitt liv, varje dag. Jag förstår hur lätt det är att pladdra på om sitt barn, jag gör det själv, och i viss utsträckning måste det få vara så. Därför är det svårt att komma med principfasta förslag. 

Men om alla gör sitt bästa för att hitta en bra balans kan det räcka nog så långt. Slentrianprata inte enbart om barn på rasterna för att det ligger närmast till hands – det finns garanterat andra ämnen att ta upp. Tänk efter vilka som sitter i sällskapet, känn av stämningen. Och vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad.

Utgå heller inte från att alla runt 40 utan barn är ofrivilligt barnlösa – de kanske har valt bort det. Och då är de förmodligen ännu mindre intresserade av vad just ditt barn gjorde för tokroligt denna morgon.

Kort och gott – skärskåda ditt eget barnprat. Jag kan verkligen rekommendera det.

/Jenny Danielsson, sidchef på TT Nyhetsbyrån