Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa barnsnacket på fikarasten

Det är självklart att man måste få prata om sina barn på jobbet. Men se upp så att det inte blir för mycket – och om det riskerar att såra någon, skriver Jenny Danielsson.
Publicerad
Till vänster i bild Jenny Danielsson, till höger ett par barnskor som hänger i klädnypor
Att prata barn på jobbfikat kan vara en vardaglig sak för vissa, en mardröm för andra. Foto: Privat/TTShutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag och några kollegor sitter och fikar på jobbet. En av dem har precis kommit tillbaka från föräldraledighet och upptar nästan hela rasten med att berätta om hur fantastiskt det är att ha barn: jag kan verkligen rekommendera det.

Ord utan större eftertanke, harmlösa.
Men inte för mig.

Några veckor tidigare hade jag kompat ut ett par timmar för att gå på en tidig ultraljudsundersökning. Jag såg framför mig hur jag skulle komma tillbaka och få visa upp ett sådant där sladdrigt svartvitt foto, hur överraskade alla skulle bli. Men det visade sig att det som låg därinne i min mage var en livlös liten klump, hjärtat hade slutat slå redan i ett tidigt skede.

Det är klart att barn är det centrala i livet – för den som har. 

Det är klart att det ska vara okej att prata om sina barn på jobbet. Men försök att lyfta blicken. Någon i lunchsällskapet kanske är i samma situation som jag var i. 

Den som är ofrivilligt barnlös känner sig redan utanför. Det är som att stå på en perrong och vänta på ett tåg som kanske aldrig kommer, medan alla andra tycks hitta sitt. Det är en livskris som ofta pågår under lång tid och som sätter både psykiska och fysiska spår. Att då ständigt behöva lyssna på andras barnprat på jobbet tär.

Barn är det centrala i livet – för den som har

Efter mitt missfall gick månad efter månad utan att jag fick någon ny glad gubbe på stickan. Stress. Ångest. Vad är det som är fel? Jag och min dåvarande partner fick rådet att prova assisterad befruktning, IVF. Jag minns hur humöret svajade i takt med nedregleringen, minns tröttheten när jag tog pendeltåget klockan fem på morgnarna för att kontrollera äggblåsornas tillväxt.

Sedan var jag tvungen att låsa in mig på jobbtoaletten med insmugglade sprutor som skulle tas på bestämda klockslag. Hopp och förtvivlan om vartannat. Skulle det bli något den här gången?

Tillbaka i kontorslandskapet hörde jag kollegornas samtal. De beklagade sig över hur lite de hade fått sova, nästan som om de tävlade om vem som hade haft den kämpigaste vaknatten. Sedan vände de sig mot mig och sade: tänk vad skönt du har det som får sova ostört hela nätterna.

Ju längre tiden gick och ju fler embryon min kropp stötte bort, desto känsligare blev jag så fort barn kom på tal. Frustrerad, avundsjuk. När ännu en kollega virvlade in på jobbet och hade något roligt att berätta var det till slut svårt att känna glädje. Jag skämdes över mina känslor, men den enda tanke som for genom mitt huvud var: varför hon och inte jag?

Jag blev också oerhört provocerad av jobbarkompisarna som släntrade in fyrtio minuter för sent eftersom lämningen på förskolan varit så motig. Varför ska jag sitta och göra ditt jobb bara för att du inte lyckas få på ditt barn overallen, tänkte jag bittert.

Och så det underförstådda inför semestrar och andra ledigheter. Kanske kunde jag tänka mig att dela upp veckorna eftersom några av de andra i gruppen behövde ha sammanhängande ledighet, de med familj att tänka på.

Varför ska jag göra ditt jobb för att du inte lyckas få barnet overallen?

Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här. Jag fick ett barn, till sist. Han är det viktigaste som händer i mitt liv, varje dag. Jag förstår hur lätt det är att pladdra på om sitt barn, jag gör det själv, och i viss utsträckning måste det få vara så. Därför är det svårt att komma med principfasta förslag. 

Men om alla gör sitt bästa för att hitta en bra balans kan det räcka nog så långt. Slentrianprata inte enbart om barn på rasterna för att det ligger närmast till hands – det finns garanterat andra ämnen att ta upp. Tänk efter vilka som sitter i sällskapet, känn av stämningen. Och vardagsklaga inte över hur jobbigt det är att ha barn. Det du tar för givet kan vara någon annans största saknad.

Utgå heller inte från att alla runt 40 utan barn är ofrivilligt barnlösa – de kanske har valt bort det. Och då är de förmodligen ännu mindre intresserade av vad just ditt barn gjorde för tokroligt denna morgon.

Kort och gott – skärskåda ditt eget barnprat. Jag kan verkligen rekommendera det.

/Jenny Danielsson, sidchef på TT Nyhetsbyrån 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet