Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sätt inte plåster på stressen

Att föreläsa om stress är som att sätta plåster på ett brutet ben. Vi måste förstå orsakerna för att komma tillrätta med problemet, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad
Hand sträcker sig över en pappershög
Punktinsatser kommer inte att hjälpa stressade medarbetare. Det krävs långsiktiga lösningar, skriver Gunnar Söderberg. Foto: Filip Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En föreläsning löser inte stressen, inte heller andra snabba åtgärder. I en tid när Sverige oftare toppar listor över stressade länder så räcker det inte med att ta hand om det du ser på ytan. De flesta organisationer behöver jobba ännu mer med stressförebyggande åtgärder för att på sikt lösa problemet. Då räcker inte längre små punktinsatser, utan vi behöver få en systematik i att förbättra vår arbetsmiljö. 

Ett av de ämnen som jag började arbeta med som föreläsare var balans i livet och hur du kan minska stressen. Väldigt kul och givande att prata om vad som gör oss stressade, vilka kemikalier som strömmar i våra kroppar i olika lägen och vad du kan göra åt det. Det kommer jag kanske aldrig göra igen på det sättet. 

Inte helt sant, men inte bara på det sättet.

För det jag märkt med tiden är att föreläsningen blir ett plåster på ett stort blödande sår. En åtgärd för att pricka av att arbetsgivaren gör något. Men det är inte så ofta rätt sak att göra. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet

De lägen där jag får bäst resultat som hjälper organisationer med stressen är när jag får läge att jobba mer övergripande. När jag når ledningen direkt, vilket inte är lätt för de är inte sällan mest stressade. Ingången varierar, men ofta så förklarar jag grunden i arbetsmiljölagen och sedan arbetar vi med hur du kan implementera den. 

Den bästa återkopplingen om att en föreläsning löste stressproblem fick jag i våras, men jag hade inte pratat om stress. Jag hade pratat arbetsrätt och arbetsmiljö och veckan efter återkopplade vd:n på bolaget och tackade för att det löst de stora konflikterna. Bråken på arbetsplatsen hade upphört och chefen som pendlade mellan att säga upp sig i vredesmod eller sjukskriva sig mådde plötsligt bra. Allt för att vi inte pratat stress, utan pratade om vad som var anledningen till stressen. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet. Även om det i sin tur kan leda till att stressen för stunden är ett akut problem. Kanske är det rätt att börja med en föreläsning för att undvika krisen, men på sikt tror jag det oftast är fel ställe att börja. 
 

Om vi ska ändra trenden är det hög tid att se över vad vi har fokus på

När jag hjälper till med stressrelaterade problem i organisationer så arbetar jag mycket hellre i workshopformat. I alla fall till att börja med. Passar det sedan kan jag lägga till en föreläsning om vad du själv kan göra. Men hellre som ett sent steg när problemen är synliga och vi kan jobba med dem. 

Om vi ska ändra trenden av stress i samhället är det hög tid att se över vad vi har fokus på. För snart tio år sedan kom det nya regler om organisatorisk och social arbetsmiljö som skulle lösa det här. I årsskiftet byter de plats och får nya paragrafnummer, men de har inte ännu löst hela problemet. Det är dags att vi på allvar  slutar att sätta plåster på stressen och går på djupet med att lösa det. 

/Gunnar Söderberg, föreläser om arbetsglädje och har i många år arbetat med ledarskap och arbetsrätt. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager