Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sätt inte plåster på stressen

Att föreläsa om stress är som att sätta plåster på ett brutet ben. Vi måste förstå orsakerna för att komma tillrätta med problemet, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad 5 april 2024, kl 06:00
Hand sträcker sig över en pappershög
Punktinsatser kommer inte att hjälpa stressade medarbetare. Det krävs långsiktiga lösningar, skriver Gunnar Söderberg. Foto: Filip Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En föreläsning löser inte stressen, inte heller andra snabba åtgärder. I en tid när Sverige oftare toppar listor över stressade länder så räcker det inte med att ta hand om det du ser på ytan. De flesta organisationer behöver jobba ännu mer med stressförebyggande åtgärder för att på sikt lösa problemet. Då räcker inte längre små punktinsatser, utan vi behöver få en systematik i att förbättra vår arbetsmiljö. 

Ett av de ämnen som jag började arbeta med som föreläsare var balans i livet och hur du kan minska stressen. Väldigt kul och givande att prata om vad som gör oss stressade, vilka kemikalier som strömmar i våra kroppar i olika lägen och vad du kan göra åt det. Det kommer jag kanske aldrig göra igen på det sättet. 

Inte helt sant, men inte bara på det sättet.

För det jag märkt med tiden är att föreläsningen blir ett plåster på ett stort blödande sår. En åtgärd för att pricka av att arbetsgivaren gör något. Men det är inte så ofta rätt sak att göra. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet

De lägen där jag får bäst resultat som hjälper organisationer med stressen är när jag får läge att jobba mer övergripande. När jag når ledningen direkt, vilket inte är lätt för de är inte sällan mest stressade. Ingången varierar, men ofta så förklarar jag grunden i arbetsmiljölagen och sedan arbetar vi med hur du kan implementera den. 

Den bästa återkopplingen om att en föreläsning löste stressproblem fick jag i våras, men jag hade inte pratat om stress. Jag hade pratat arbetsrätt och arbetsmiljö och veckan efter återkopplade vd:n på bolaget och tackade för att det löst de stora konflikterna. Bråken på arbetsplatsen hade upphört och chefen som pendlade mellan att säga upp sig i vredesmod eller sjukskriva sig mådde plötsligt bra. Allt för att vi inte pratat stress, utan pratade om vad som var anledningen till stressen. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet. Även om det i sin tur kan leda till att stressen för stunden är ett akut problem. Kanske är det rätt att börja med en föreläsning för att undvika krisen, men på sikt tror jag det oftast är fel ställe att börja. 
 

Om vi ska ändra trenden är det hög tid att se över vad vi har fokus på

När jag hjälper till med stressrelaterade problem i organisationer så arbetar jag mycket hellre i workshopformat. I alla fall till att börja med. Passar det sedan kan jag lägga till en föreläsning om vad du själv kan göra. Men hellre som ett sent steg när problemen är synliga och vi kan jobba med dem. 

Om vi ska ändra trenden av stress i samhället är det hög tid att se över vad vi har fokus på. För snart tio år sedan kom det nya regler om organisatorisk och social arbetsmiljö som skulle lösa det här. I årsskiftet byter de plats och får nya paragrafnummer, men de har inte ännu löst hela problemet. Det är dags att vi på allvar  slutar att sätta plåster på stressen och går på djupet med att lösa det. 

/Gunnar Söderberg, föreläser om arbetsglädje och har i många år arbetat med ledarskap och arbetsrätt. 

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Omslag Kollega 5 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Höj din röst på mötet

Viktiga frågor tenderar att diskuteras på fikarasten snarare än på personalmötet. Det måste bli ändring på det, skriver Tina Persson.
Publicerad 17 september 2024, kl 06:00
en grupp människor sitter runt ett bord
Det är viktigt att jobba med möteskultur för att även svåra frågor vågar yttras av medarbetare, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du sitter på ett personalmöte och chefen ställer frågan: finns något mer som någon vill ta upp? Ingen säger något, det är alldeles tyst. Okej, då stänger vi mötet för dagen, nu är det dags för fikapaus. 

Och det är nu det händer. Det är nu som missnöjet kommer upp på bordet. Det är nu och inte på mötet saker börjar stötas och blötas. 

Min fråga blir automatiskt: varför tog du inte upp det på mötet? Du svarar: Nä, varför skulle du det. Det borde ha kommit upp ändå. Det var inte din uppgift att ta upp frågan som alla hade. 

 Alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen

Jag gillar verkligen inte att vara i fikasituationen när ämnen dyker upp. Jag föredrar ett möte där vi verkligen skulle kunna ta diskussionen. 

För egen del blir jag alltid nyfiken när någon talar om att de har en förväntan, men inget händer. Eller där flera är överens om att ett ämne borde komma upp på nästa möte, men alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen. Kanske är det så att du vill ha din förväntan kvar, snarare än att reda ut den? 

I en av mina tidigare anställningar, var "korten på bordet" något vi avsatte tid för. Det var något riktigt viktigt och blev ett av våra mål under året. Det märkliga var att inget hände. Jag ställde frågan varför till min chef och fick svaret att det var bortkastade pengar. Min fråga blev då varför vi hade satt det som ett mål, ett mål jag verkligen ville arbeta för. Jo, för att få tyst diskussionen. Gissa om jag blev besviken på min chef.

Hur bra är du på att lyfta viktiga ämnen från fikapausen?

Just nu är det allt fler som mår dåligt och förväntar sig att någon annan ska ta hand om deras psykiska ohälsa. Så min fråga är: hur bra är ni på att lägga korten på bordet?Hur bra är ni på att tillsammans lyfta det som förväntas från fikapausen? Och hur skulle fler våga lyfta ämnen, som kan kännas svåra eller som förväntas lyftas av någon annan? Vi kan inte fortsätta hoppas att det ska gå över om vi väljer att enbart säga att vi tar det på nästa möte, men inge möte blir inbokat. 

Så hur ska man gå till väga för att lyfta viktiga ämnen där de hör hemma? Många personalmöten jag har varit på har en förmåga att bli surriga, och får ett felaktigt fokus för att den som leder mötet inte vågar leda. Därför är möteskulturen något som många behöver förbättra. Att avsätta tid och verkligen stärka upp möten och samtal på arbetsplatsen, är något jag önskar att fler verksamheter vågar prioritera. Det anser jag kommer att ge en mer hälsosam verksamhet och en verksamhet som kommer att bli mer attraktiv och lönsam. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå