Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sätt inte plåster på stressen

Att föreläsa om stress är som att sätta plåster på ett brutet ben. Vi måste förstå orsakerna för att komma tillrätta med problemet, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad
Hand sträcker sig över en pappershög
Punktinsatser kommer inte att hjälpa stressade medarbetare. Det krävs långsiktiga lösningar, skriver Gunnar Söderberg. Foto: Filip Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En föreläsning löser inte stressen, inte heller andra snabba åtgärder. I en tid när Sverige oftare toppar listor över stressade länder så räcker det inte med att ta hand om det du ser på ytan. De flesta organisationer behöver jobba ännu mer med stressförebyggande åtgärder för att på sikt lösa problemet. Då räcker inte längre små punktinsatser, utan vi behöver få en systematik i att förbättra vår arbetsmiljö. 

Ett av de ämnen som jag började arbeta med som föreläsare var balans i livet och hur du kan minska stressen. Väldigt kul och givande att prata om vad som gör oss stressade, vilka kemikalier som strömmar i våra kroppar i olika lägen och vad du kan göra åt det. Det kommer jag kanske aldrig göra igen på det sättet. 

Inte helt sant, men inte bara på det sättet.

För det jag märkt med tiden är att föreläsningen blir ett plåster på ett stort blödande sår. En åtgärd för att pricka av att arbetsgivaren gör något. Men det är inte så ofta rätt sak att göra. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet

De lägen där jag får bäst resultat som hjälper organisationer med stressen är när jag får läge att jobba mer övergripande. När jag når ledningen direkt, vilket inte är lätt för de är inte sällan mest stressade. Ingången varierar, men ofta så förklarar jag grunden i arbetsmiljölagen och sedan arbetar vi med hur du kan implementera den. 

Den bästa återkopplingen om att en föreläsning löste stressproblem fick jag i våras, men jag hade inte pratat om stress. Jag hade pratat arbetsrätt och arbetsmiljö och veckan efter återkopplade vd:n på bolaget och tackade för att det löst de stora konflikterna. Bråken på arbetsplatsen hade upphört och chefen som pendlade mellan att säga upp sig i vredesmod eller sjukskriva sig mådde plötsligt bra. Allt för att vi inte pratat stress, utan pratade om vad som var anledningen till stressen. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet. Även om det i sin tur kan leda till att stressen för stunden är ett akut problem. Kanske är det rätt att börja med en föreläsning för att undvika krisen, men på sikt tror jag det oftast är fel ställe att börja. 
 

Om vi ska ändra trenden är det hög tid att se över vad vi har fokus på

När jag hjälper till med stressrelaterade problem i organisationer så arbetar jag mycket hellre i workshopformat. I alla fall till att börja med. Passar det sedan kan jag lägga till en föreläsning om vad du själv kan göra. Men hellre som ett sent steg när problemen är synliga och vi kan jobba med dem. 

Om vi ska ändra trenden av stress i samhället är det hög tid att se över vad vi har fokus på. För snart tio år sedan kom det nya regler om organisatorisk och social arbetsmiljö som skulle lösa det här. I årsskiftet byter de plats och får nya paragrafnummer, men de har inte ännu löst hela problemet. Det är dags att vi på allvar  slutar att sätta plåster på stressen och går på djupet med att lösa det. 

/Gunnar Söderberg, föreläser om arbetsglädje och har i många år arbetat med ledarskap och arbetsrätt. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vi är inte passé vid 43

Arbetslöshet är inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Det är dags för politikerna att vakna, skriver Ann Björklund.
Publicerad 10 juni 2025, kl 09:26
Små trägubbar står i grupp
Det är dags för politikerna att vidta åtgärder för att minska åldersdiskriminering och ålderism på svensk arbetsmarknad, skriver Ann Björklund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.

Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet

För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?

Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.

Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige.  Jag tänker inte vara tyst nu heller.

I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.

Ge alla generationer en chans att bidra

Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.

Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.

Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?

/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.