Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sänk jobbtröskeln för nyanlända

Ett bra sätt att lära sig ett nytt språk är att jobba. Men för att ta sig in på arbetsmarknaden krävs i många fall goda kunskaper i svenska – en omöjlig ekvation, skriver Andrea och Mark Ahlenius, grundare av Jobbentrén.
Publicerad
pappfigurer står i en ring. Andrea och Mark Ahlenius.
En gymnasieungdom född i Sverige, har sällan bred arbetslivserfarenhet men kan trots det anställas med motiveringen att det finns potential och rum för utveckling. Då borde även utrikesfödda kunna anställas av samma skäl, skriver Andrea och Mark Ahlenius. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det otänkbara händer. Byggnader är förstörda, människor i chock och panik. Plötsligt en vardag utan trygghet, utan ett hem eller ett arbete att gå till. Vad gör du? Du flyr.

Styret i landet har fallerat. Du uttrycker dina åsikter om detta. Staten letar efter dig. Vad gör du? Du flyr.

Möjligheten att hitta ett jobb är obefintlig, otillräckliga resurser och framtidsutsikterna ser mörka ut. Vad gör du? Du flyr.

Din utbildning och arbetslivserfarenhet från ditt hemland är inte överförbar till den svenska arbetsmarknaden. Vad händer? Du får inte möjligheten till arbete.

I Sverige har vi länge haft en omfattande invandring och lika länge har vi haft svårt att etablera dessa individer i arbetslivet och att ta vara på deras kompetens på arbetsmarknaden. Forskning och statistik visar att arbetslösheten bland utrikesfödda är avsevärt högre jämfört med arbetslösheten hos inrikesfödda Medianvärdet för en nyanländ att få sitt första jobb i Sverige är jobb är åtta år. Samtidigt som sju av tio jobb förmedlas genom kontakter. Det är dags att tänka om – vi går miste om betydelsefull kompetens och potential som vårt land behöver.

Som nyanländ i Sverige saknar man kontakter

Hindren för en nyanländ att ta sig in på arbetsmarknaden är flera. Ett av de största är språkkrav. Av gammal vana kräver arbetsgivare goda kunskaper i svenska och i jobbannonser är ofta ”flytande svenska i tal och skrift” ett krav. I praktiken behövs däremot sällan denna språknivå för att kunna utföra ett bra och gediget arbete. Här behöver arbetsgivarna tänka om och faktiskt kunna svara på vilka arbetsuppgifter som kräver vilken språknivå. Låt dessutom språkutveckling vara en del av arbetet precis som annan kompetensutveckling.

Dessutom är ett av de bästa sätten att utveckla sina språkkunskaper genom just arbete – att dagligen få interagera och kommunicera på det språk man försöker lära sig. Någonting vi dagligen ser i vår verksamhet, där vi får ut nyanlända i arbete, är att det i många fall faktiskt räcker att kunna göra sig någorlunda förstådd samt förstå och ta instruktioner på svenska. Arbetstagarna inkluderas i samhället genom sitt arbete och det svenska språket förbättras allteftersom, i mycket rask takt med rätt arbetsgivare och plan.

Det är ett problem att jobb förmedlas genom kontakter, något man som ny i Sverige ofta saknar. Det är svårt för individer med utländskt klingande namn jämfört med de som har svenska namn att ens bli kallade till intervju. För vissa nyanlända finns det även erfarenheter och utbildningar som inte är direkt överförbara till den svenska arbetsmarknaden.

Dessa aspekter tillsammans bidrar till sämre förutsättningar in i arbetslivet. Här krävs det en omställning; där arbetsgivare börjar prioritera och värdesätta mångfald i sin rekrytering och verksamhet. Kompetenser och nya perspektiv är bara ett par av de mervärden som mångfald bidrar till. Och likt hur en ungdom, född i Sverige, som precis tagit gymnasieexamen sällan har en bred arbetslivserfarenhet men trots detta kan anställas med motiveringen att det finns potential och rum för utveckling, borde även utrikesfödda kunna anställas av samma skäl.

De arbetsgivare som vill vara med och sänka tröskeln kommer ha stora framgångar

Det är tydligt att tröskeln för nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden är stor. Men de arbetsgivare som vill vara med och sänka den tröskeln kommer ha stora framgångar och samtidigt bidra till ett mer integrerat Sverige genom det bästa verktyget som finns – arbete!

Det finns många möjligheter och verktyg därute som gör det enkelt för er som arbetsgivare att ta vara på denna källa av kompetenser. Men allt för få agerar och varje dag vi väntar skadas Sverige. Det är dags att våga, satsa och tillsammans skapa en inkluderande arbetsmarknad. Vilken framtid vill ni som arbetsgivare bidra till?

/Andrea och Mark Ahlenius, grundare Jobbentrén

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
En man tröstar ett oroligt barn
I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet, skriver Lina Schefström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En kväll låg jag bredvid min åttaårige son och drog handen genom hans hår för att hjälpa honom att somna. Då sa han de ord jag aldrig kommer att glömma.

”Kan du bara somna nu så att jag kan hoppa från balkongen? Då kan ni gå till jobbet. Ni behöver inte vara hemma med mig eller gå på alla möten för att jag inte klarar skolan.”

Han trodde att hans liv stod i vägen för vårt.

I vår desperation hade vi förklarat sådant som ett barn aldrig borde behöva bära. Vi pratade om skolplikten, att vi måste arbeta för att ekonomin ska gå runt och att mötena behövdes eftersom han inte klarade skolan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete och ekonomi. Efter alla misslyckanden trodde han att det var han som var problemet – inte systemet runt honom.

Det här är inte ännu en berättelse i mängden om NPF och ett barn som inte klarar skolan. Min sons diagnoser är en del av hans liv. Men diagnoserna är inte det stora problemet.

Det stora problemet är att hans rättigheter finns på papperet, men att ansvaret för honom försvinner någonstans mellan skolan, vården, socialtjänsten och Försäkringskassan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete

I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet.

Han har svår ADHD och trotssyndrom. I grunden är han varm, rolig, kramig och social. Han vill lära sig, träffa kompisar och tillhöra ett sammanhang.

Under den långa kampen såg vi de sidorna försvinna. När skolan gång på gång inte lyckades möta hans behov kraschade han. Jag såg paniken i hans ögon, kroppen som inte bar honom och hörde honom skrika att jag skulle rädda honom därifrån.

Pojken som sökte närhet drog sig undan. Skrattet tystnade, kompisarna blev för svåra att träffa och världen utanför hemmet blev skrämmande. Ångesten, isoleringen och rädslan tog över.

Skolan pratar om skolplikt. Vården behandlar ångesten. Socialtjänsten utreder insatser. Försäkringskassan bedömer att han kan gå i skolan. Men vem ansvarar för att det faktiskt finns en skola han klarar av att gå till?

Mitt i allt står vi föräldrar

Efter nästan ett år hemma vågade vår son närma sig skolan igen. Han tog sig till skolgården, mötte några tidigare klasskamrater och vågade till slut ta några steg in i lokalerna. Det kan låta litet. För honom var varje steg enormt.

Dagen efter försökte han igen, men paniken tog snabbt över. I dag kan ett framsteg vara att säga hej utanför skolan.

Det handlar inte om ovilja. Det handlar om ett barn som vill, men som inte klarar de förutsättningar han erbjuds.

Ingen har kunnat erbjuda en skola anpassad efter hans behov. Därför letar vi själva efter lösningar, bland annat en mindre skola i en annan kommun – utan att veta om den kan hjälpa honom. Socialtjänsten har talat om en trygghetsperson på heltid. Men fortfarande väntar vi på att insatsen ska godkännas.

Och mitt i allt står vi föräldrar. Vi går ner i arbetstid, bokar möten, kompletterar intyg och jagar besked. Vi försöker själva skapa den lösning som ingen annan har kunnat ge vårt barn.

Till slut är det vi som håller ihop allt.

Både jag och hans pappa arbetar nu halvtid. Vi gör det för att vi måste. Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet – som förlorar inkomst och försöker arbeta samtidigt som ett barn har panik i rummet bredvid.

Samtidigt riskerar våra utbetalningar från Försäkringskassan att dras in eftersom vår son anses kunna gå i skolan. På papperet kanske han kan det. I verkligheten kan han knappt ta sig fram till skolans dörr. Först får han ingen fungerande skolgång. Sedan riskerar vi att förlora ersättningen för att vi stannar hemma och tar hand om honom.

Ingen verkar heller räkna på vad allt detta kostar. Ett barn förlorar sin hälsa. Två föräldrar arbetar halvtid. Våra arbetsgivare förlorar arbetstid och kompetens. Kostnaden försvinner inte bara för att den flyttas från en budget till en familj.

Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet

När ett barn får långvarig skolfrånvaro måste någon få ett tydligt ansvar för att hålla ihop skola, vård och socialtjänst. Barnet måste få en utbildning som fungerar även medan alla utredningar och beslut pågår. Och föräldrar som tvingas sluta arbeta fullt när stödet brister måste få ekonomisk trygghet.

Vi måste sluta fråga hur barnet ska pressas in i lösningen som redan finns. I stället måste vi fråga vilken utbildningslösning barnet faktiskt klarar.

Allt vi önskar är att vår son får rätt förutsättningar. En skola som förstår honom, möter hans behov och ger honom trygghet att växa.

Min son ska inte bara överleva sin barndom. Han har rätt att leva, utvecklas och gå i skolan.

Jag vill få vara hans mamma och kunna sköta mitt arbete, inte vara heltidsanställd projektledare för ett välfärdssystem som inte pratar med sig självt.

Skolan, vården och myndigheterna kan be om mer tid. Min son får inte en ny barndom.

/Lina Schefström, kontorschef.