Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sänk jobbtröskeln för nyanlända

Ett bra sätt att lära sig ett nytt språk är att jobba. Men för att ta sig in på arbetsmarknaden krävs i många fall goda kunskaper i svenska – en omöjlig ekvation, skriver Andrea och Mark Ahlenius, grundare av Jobbentrén.
Publicerad
pappfigurer står i en ring. Andrea och Mark Ahlenius.
En gymnasieungdom född i Sverige, har sällan bred arbetslivserfarenhet men kan trots det anställas med motiveringen att det finns potential och rum för utveckling. Då borde även utrikesfödda kunna anställas av samma skäl, skriver Andrea och Mark Ahlenius. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det otänkbara händer. Byggnader är förstörda, människor i chock och panik. Plötsligt en vardag utan trygghet, utan ett hem eller ett arbete att gå till. Vad gör du? Du flyr.

Styret i landet har fallerat. Du uttrycker dina åsikter om detta. Staten letar efter dig. Vad gör du? Du flyr.

Möjligheten att hitta ett jobb är obefintlig, otillräckliga resurser och framtidsutsikterna ser mörka ut. Vad gör du? Du flyr.

Din utbildning och arbetslivserfarenhet från ditt hemland är inte överförbar till den svenska arbetsmarknaden. Vad händer? Du får inte möjligheten till arbete.

I Sverige har vi länge haft en omfattande invandring och lika länge har vi haft svårt att etablera dessa individer i arbetslivet och att ta vara på deras kompetens på arbetsmarknaden. Forskning och statistik visar att arbetslösheten bland utrikesfödda är avsevärt högre jämfört med arbetslösheten hos inrikesfödda Medianvärdet för en nyanländ att få sitt första jobb i Sverige är jobb är åtta år. Samtidigt som sju av tio jobb förmedlas genom kontakter. Det är dags att tänka om – vi går miste om betydelsefull kompetens och potential som vårt land behöver.

Som nyanländ i Sverige saknar man kontakter

Hindren för en nyanländ att ta sig in på arbetsmarknaden är flera. Ett av de största är språkkrav. Av gammal vana kräver arbetsgivare goda kunskaper i svenska och i jobbannonser är ofta ”flytande svenska i tal och skrift” ett krav. I praktiken behövs däremot sällan denna språknivå för att kunna utföra ett bra och gediget arbete. Här behöver arbetsgivarna tänka om och faktiskt kunna svara på vilka arbetsuppgifter som kräver vilken språknivå. Låt dessutom språkutveckling vara en del av arbetet precis som annan kompetensutveckling.

Dessutom är ett av de bästa sätten att utveckla sina språkkunskaper genom just arbete – att dagligen få interagera och kommunicera på det språk man försöker lära sig. Någonting vi dagligen ser i vår verksamhet, där vi får ut nyanlända i arbete, är att det i många fall faktiskt räcker att kunna göra sig någorlunda förstådd samt förstå och ta instruktioner på svenska. Arbetstagarna inkluderas i samhället genom sitt arbete och det svenska språket förbättras allteftersom, i mycket rask takt med rätt arbetsgivare och plan.

Det är ett problem att jobb förmedlas genom kontakter, något man som ny i Sverige ofta saknar. Det är svårt för individer med utländskt klingande namn jämfört med de som har svenska namn att ens bli kallade till intervju. För vissa nyanlända finns det även erfarenheter och utbildningar som inte är direkt överförbara till den svenska arbetsmarknaden.

Dessa aspekter tillsammans bidrar till sämre förutsättningar in i arbetslivet. Här krävs det en omställning; där arbetsgivare börjar prioritera och värdesätta mångfald i sin rekrytering och verksamhet. Kompetenser och nya perspektiv är bara ett par av de mervärden som mångfald bidrar till. Och likt hur en ungdom, född i Sverige, som precis tagit gymnasieexamen sällan har en bred arbetslivserfarenhet men trots detta kan anställas med motiveringen att det finns potential och rum för utveckling, borde även utrikesfödda kunna anställas av samma skäl.

De arbetsgivare som vill vara med och sänka tröskeln kommer ha stora framgångar

Det är tydligt att tröskeln för nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden är stor. Men de arbetsgivare som vill vara med och sänka den tröskeln kommer ha stora framgångar och samtidigt bidra till ett mer integrerat Sverige genom det bästa verktyget som finns – arbete!

Det finns många möjligheter och verktyg därute som gör det enkelt för er som arbetsgivare att ta vara på denna källa av kompetenser. Men allt för få agerar och varje dag vi väntar skadas Sverige. Det är dags att våga, satsa och tillsammans skapa en inkluderande arbetsmarknad. Vilken framtid vill ni som arbetsgivare bidra till?

/Andrea och Mark Ahlenius, grundare Jobbentrén

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag