Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så lyckas du efter pandemin

Regeringens coronastöd har gett näringslivet konstgjord andning, men nu börjar pandemin att gå mot sitt slut. Det är hög tid för företagen att ställa om till ett nytt normalläge, skriver Patrik Nordkvist.
Publicerad
tangentbord med bokstäverna corona. Patrik Nordqvist
De företag som anammar digitaliseringen fullt ut är de som kommer att överleva post pandemin, skriver Patrik Nordkvist. Foto: Kristian Pohl/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag möter många företagare och chefer inom media och marknadsföring som berättar att det har blivit allt svårare att ta betalt för sitt arbete. Kunderna pressar priserna, vinstmarginalerna krymper och ingen verkar sitta inne på lösningen till problemet.

Coronapandemin har vänt upp och ner på stora delar av näringslivet, inte minst när det gäller kommunikation och reklam. Nya affärsområden har vuxit fram och näthandeln har tagit marknadsandelar i raketfart. Andra branscher har haft det betydligt svårare. 

Samtidigt har pandemin gett konstgjord andning åt många aktörer, genom statliga krisstöd och utökade möjligheter att skjuta upp skatteinbetalningar. Företag som gick på sparlåga redan innan corona, har nu en ännu brantare uppförsbacke framför sig.

Våga ifrågasätta gamla sanningar

I dag befinner sig Sverige i slutskedet av pandemin. Vi är på väg att återgå till en helt ny normalitet. Verkligheten har förändrats och företag som vill gå med vinst behöver följa efter. Jag har tre övergripande tips till dig som vill överleva efter pandemin. 

Lär känna dina kunder på nytt

Coronapandemin har påverkat hur människor lever sina liv och vilka värden de prioriterar.  Sannolikheten är hög att dina kunders önskemål har ändrat form. Du behöver ta reda på hur.

Troligtvis behöver du justera vissa produkter, paketera om dem och kanske börja utveckla nya erbjudanden, för att matcha dina kunders förändrade behov. Den som törs ifrågasätta gamla sanningar kommer att belönas med nya affärsmöjligheter.
 

Möt dina kunder digitalt

Fler företag drar ner på antalet säljare. Inom business-to-business föredrar kunderna numera digitala möten framför fysiska. Pandemin har gjort människor bekväma med att interagera över video, även när det gäller seriösa ärenden. Det här ger dig en chans att spara både tid och pengar, som annars hade lagts på arbetsresor.

A och O är att införskaffa den utrustning som krävs för att på ett professionellt sett träffa sina kunder digitalt. Dessutom behöver säljarna lära sig att kompensera för den mellanmänskliga distans som skärmar trots allt tenderar skapar. En framgångsrik digitalisering kräver därför att anställda vässar sin presentationsteknik.

 

Våga vilja växa

Det är lockande att luta sig tillbaka och se fram emot att hjulen börjar snurra som vanligt igen. Missförstå mig inte, det är förstås begripligt att vilja pusta ut och konstatera att man trots allt överlevde pandemin. Tyvärr räcker det inte för att bygga ett företag som också överlever på sikt.

Som rådgivare inom näringslivet ser jag ständigt hur människor hämmas av rädslan att misslyckas. För att komma igång med tillväxten behöver företagen skaka av sig den kvardröjande känslan av kris, och våga lita på att verksamheten kan nå nya nivåer. Ingen belönar ett bolag utan självförtroende.

Coronapandemin har omformat kundernas efterfrågan och lagt grunden till en helt digital infrastruktur för försäljning. För den som är lyhörd och anpassningsbar har marknaden öppnat nya luckor att fylla. Framtidens tillväxt finns i de företag som vågar omfamna digitaliseringen och ta chansen att lära känna sina kunder på nytt.

Det kan vara läskigt att inte längre kunna skylla sina motgångar på corona. Men det betyder också att det numera bara är du som sätter dina egna begränsningar. 

Patrik Nordkvist, rådgivare inom försäljning och tillväxt

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl