Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minska vapenexporten och skapa fler jobb

Att ställa om vapenindustrin till civil tillverkning ger fler jobb. Det anser Svenska- Freds och Skiljedomsföreningen.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en hittills outforskad väg för att minska arbetslösheten. Visste ni att en vapenindustri som ställer om till mer av civil tillverkning innebär att det också ger fler arbetstillfällen? En brittisk studie med fokus på Storbritannien visar att enbart en halvering av vapenexporten skulle generera nästan 40 procent fler jobb, bara inom den kommande femårsperioden. Jag tror det finns mycket i en sådan omställning att undersöka för såväl en regering och en opposition som är måna om de svenska jobben och en bättre värld. 


I dagsläget arbetar omkring 20 000 personer inom vapenindustrin. Det är personer med god utbildning och högt teknologiskt kunnande som skulle komma väl till nytta i en civil omställning. Jag tror tyvärr att den politiska prioriteringen i att främja vapenexport hindrar samhällsekonomin i välutvecklade länder som Sverige, då den binder fast resurser och kompetenser som skulle kunnat användas till annat, och i fattiga länder genom att den hindrar investeringar i till exempel hälsa och utbildning för den egna befolkningen.


Trenden är oroväckande tydlig. Vapenexporten ökar för varje år. Sverige är i dag världens nionde största vapenexportör och världens största räknat per person. 


Att minska vapenexporten skulle alltså kunna bli till en affär vi skulle tjäna på både i Sverige och globalt sett. För det är ju inte bara frågan om antal arbetstillfällen. För många av oss, hoppas jag, är det också frågan om vilken värld vi vill leva i. Tänk då om det går att kombinera möjligheten att säkra fler arbetstillfällen och samtidigt verka för främjandet av fred, nedrustning och mänskliga rättigheter globalt?


Opinionsundersökningar har flera gånger gett liknande resultat när frågan ställts vad befolkningen tycker om vapenexporten. Många är negativa till den generellt. 8 av 10 vill inte att Sverige ska beväpna diktaturer. Ungefär lika många tycker det är fel med vapenexport till krigförande länder. Ett första steg skulle alltså kunna vara att stoppa vapenexporten till krig och diktaturer. Sverige har allt att vinna på att inleda en omställning av vapenindustrin och vapenexporten, både politiskt och ekonomiskt. 


Det finns inte något som talar för att Sverige genom vapenexporten till krig och diktaturer skapar mer säkerhet varken för oss själva eller för de som lever i länder plågade av krig och förtryck. Ja, kanske förutom för skjutglada krigsherrar och tyranner som är tillfreds så länge Sverige kan tänka sig fortsätta stödet till deras regimer. Bara som ett exempel kan vi sorgligt nog konstatera att sedan 2007 har Sveriges vapenexport till diktaturer ökat med 450 procent. Radarövervakningssystem, pansarrobotar och stridsflyg är exempel på krigsmateriel Sverige satt i händerna på förtryckare.


Mänskligheten står inför många stora och svårlösta utmaningar: förutom att minska de väpnade konflikterna, även bekämpa fattigdomen och klimatförändringarna. Inga av dessa problem är något som går att lösa med vapenexport. Sverige kan och bör göra ett aktivt val och att investera i en bättre, fredligare och ekonomiskt hållbar framtid istället för att bädda för nya krig och förtryck. 


Den globala vapenhandeln omsätter miljardbelopp varje år och Sverige är en del av denna så länge vi fortsätter satsa så omfattande på stöd till vapenindustrin och vapenexporten. 


Jag hoppas att såväl regering som opposition vågar tänka nytt och påbörja en undersökning om hur Sverige skulle kunna ställa om sin vapenindustri till civil tillverkning och istället gynna en bättre framtid. Det skulle ge såväl fler arbetstillfällen i Sverige som bidra till fred och mänskliga rättigheter i andra länder. Det kan det väl inte vara så många som skulle ha något emot?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare