Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minska vapenexporten och skapa fler jobb

Att ställa om vapenindustrin till civil tillverkning ger fler jobb. Det anser Svenska- Freds och Skiljedomsföreningen.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en hittills outforskad väg för att minska arbetslösheten. Visste ni att en vapenindustri som ställer om till mer av civil tillverkning innebär att det också ger fler arbetstillfällen? En brittisk studie med fokus på Storbritannien visar att enbart en halvering av vapenexporten skulle generera nästan 40 procent fler jobb, bara inom den kommande femårsperioden. Jag tror det finns mycket i en sådan omställning att undersöka för såväl en regering och en opposition som är måna om de svenska jobben och en bättre värld. 


I dagsläget arbetar omkring 20 000 personer inom vapenindustrin. Det är personer med god utbildning och högt teknologiskt kunnande som skulle komma väl till nytta i en civil omställning. Jag tror tyvärr att den politiska prioriteringen i att främja vapenexport hindrar samhällsekonomin i välutvecklade länder som Sverige, då den binder fast resurser och kompetenser som skulle kunnat användas till annat, och i fattiga länder genom att den hindrar investeringar i till exempel hälsa och utbildning för den egna befolkningen.


Trenden är oroväckande tydlig. Vapenexporten ökar för varje år. Sverige är i dag världens nionde största vapenexportör och världens största räknat per person. 


Att minska vapenexporten skulle alltså kunna bli till en affär vi skulle tjäna på både i Sverige och globalt sett. För det är ju inte bara frågan om antal arbetstillfällen. För många av oss, hoppas jag, är det också frågan om vilken värld vi vill leva i. Tänk då om det går att kombinera möjligheten att säkra fler arbetstillfällen och samtidigt verka för främjandet av fred, nedrustning och mänskliga rättigheter globalt?


Opinionsundersökningar har flera gånger gett liknande resultat när frågan ställts vad befolkningen tycker om vapenexporten. Många är negativa till den generellt. 8 av 10 vill inte att Sverige ska beväpna diktaturer. Ungefär lika många tycker det är fel med vapenexport till krigförande länder. Ett första steg skulle alltså kunna vara att stoppa vapenexporten till krig och diktaturer. Sverige har allt att vinna på att inleda en omställning av vapenindustrin och vapenexporten, både politiskt och ekonomiskt. 


Det finns inte något som talar för att Sverige genom vapenexporten till krig och diktaturer skapar mer säkerhet varken för oss själva eller för de som lever i länder plågade av krig och förtryck. Ja, kanske förutom för skjutglada krigsherrar och tyranner som är tillfreds så länge Sverige kan tänka sig fortsätta stödet till deras regimer. Bara som ett exempel kan vi sorgligt nog konstatera att sedan 2007 har Sveriges vapenexport till diktaturer ökat med 450 procent. Radarövervakningssystem, pansarrobotar och stridsflyg är exempel på krigsmateriel Sverige satt i händerna på förtryckare.


Mänskligheten står inför många stora och svårlösta utmaningar: förutom att minska de väpnade konflikterna, även bekämpa fattigdomen och klimatförändringarna. Inga av dessa problem är något som går att lösa med vapenexport. Sverige kan och bör göra ett aktivt val och att investera i en bättre, fredligare och ekonomiskt hållbar framtid istället för att bädda för nya krig och förtryck. 


Den globala vapenhandeln omsätter miljardbelopp varje år och Sverige är en del av denna så länge vi fortsätter satsa så omfattande på stöd till vapenindustrin och vapenexporten. 


Jag hoppas att såväl regering som opposition vågar tänka nytt och påbörja en undersökning om hur Sverige skulle kunna ställa om sin vapenindustri till civil tillverkning och istället gynna en bättre framtid. Det skulle ge såväl fler arbetstillfällen i Sverige som bidra till fred och mänskliga rättigheter i andra länder. Det kan det väl inte vara så många som skulle ha något emot?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls