Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minska vapenexporten och skapa fler jobb

Att ställa om vapenindustrin till civil tillverkning ger fler jobb. Det anser Svenska- Freds och Skiljedomsföreningen.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en hittills outforskad väg för att minska arbetslösheten. Visste ni att en vapenindustri som ställer om till mer av civil tillverkning innebär att det också ger fler arbetstillfällen? En brittisk studie med fokus på Storbritannien visar att enbart en halvering av vapenexporten skulle generera nästan 40 procent fler jobb, bara inom den kommande femårsperioden. Jag tror det finns mycket i en sådan omställning att undersöka för såväl en regering och en opposition som är måna om de svenska jobben och en bättre värld. 


I dagsläget arbetar omkring 20 000 personer inom vapenindustrin. Det är personer med god utbildning och högt teknologiskt kunnande som skulle komma väl till nytta i en civil omställning. Jag tror tyvärr att den politiska prioriteringen i att främja vapenexport hindrar samhällsekonomin i välutvecklade länder som Sverige, då den binder fast resurser och kompetenser som skulle kunnat användas till annat, och i fattiga länder genom att den hindrar investeringar i till exempel hälsa och utbildning för den egna befolkningen.


Trenden är oroväckande tydlig. Vapenexporten ökar för varje år. Sverige är i dag världens nionde största vapenexportör och världens största räknat per person. 


Att minska vapenexporten skulle alltså kunna bli till en affär vi skulle tjäna på både i Sverige och globalt sett. För det är ju inte bara frågan om antal arbetstillfällen. För många av oss, hoppas jag, är det också frågan om vilken värld vi vill leva i. Tänk då om det går att kombinera möjligheten att säkra fler arbetstillfällen och samtidigt verka för främjandet av fred, nedrustning och mänskliga rättigheter globalt?


Opinionsundersökningar har flera gånger gett liknande resultat när frågan ställts vad befolkningen tycker om vapenexporten. Många är negativa till den generellt. 8 av 10 vill inte att Sverige ska beväpna diktaturer. Ungefär lika många tycker det är fel med vapenexport till krigförande länder. Ett första steg skulle alltså kunna vara att stoppa vapenexporten till krig och diktaturer. Sverige har allt att vinna på att inleda en omställning av vapenindustrin och vapenexporten, både politiskt och ekonomiskt. 


Det finns inte något som talar för att Sverige genom vapenexporten till krig och diktaturer skapar mer säkerhet varken för oss själva eller för de som lever i länder plågade av krig och förtryck. Ja, kanske förutom för skjutglada krigsherrar och tyranner som är tillfreds så länge Sverige kan tänka sig fortsätta stödet till deras regimer. Bara som ett exempel kan vi sorgligt nog konstatera att sedan 2007 har Sveriges vapenexport till diktaturer ökat med 450 procent. Radarövervakningssystem, pansarrobotar och stridsflyg är exempel på krigsmateriel Sverige satt i händerna på förtryckare.


Mänskligheten står inför många stora och svårlösta utmaningar: förutom att minska de väpnade konflikterna, även bekämpa fattigdomen och klimatförändringarna. Inga av dessa problem är något som går att lösa med vapenexport. Sverige kan och bör göra ett aktivt val och att investera i en bättre, fredligare och ekonomiskt hållbar framtid istället för att bädda för nya krig och förtryck. 


Den globala vapenhandeln omsätter miljardbelopp varje år och Sverige är en del av denna så länge vi fortsätter satsa så omfattande på stöd till vapenindustrin och vapenexporten. 


Jag hoppas att såväl regering som opposition vågar tänka nytt och påbörja en undersökning om hur Sverige skulle kunna ställa om sin vapenindustri till civil tillverkning och istället gynna en bättre framtid. Det skulle ge såväl fler arbetstillfällen i Sverige som bidra till fred och mänskliga rättigheter i andra länder. Det kan det väl inte vara så många som skulle ha något emot?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige