Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Låt facket vara facket – för klimatets skull

Fackföreningsrörelsen har en avgörande roll i klimatfrågan och den gröna omställningen. Men det gör inte att facket ska bli en miljöorganisation, tvärtom tror jag det förutsätter att facket inte blir det, skriver Unionens tidigare förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad
Martin Linder och en grön kvist
Fackets uppgift är att vara den kraft som driver på och värnar den sociala hållbarheten för breda löntagargrupper, skriver Martin Linder. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det diskuteras allt mer vilken roll de fackliga organisationerna ska ta och spela i klimatfrågan. En del förbund har infört så kallade klimatombud, det tas fram särskilda klimatprogram och diskuteras vad facken behöver göra och hur det ska göras. Det är i grunden positivt och en nödvändig diskussion.

En linje i diskussionen är att facken inte gör tillräckligt och att man behöver förnya sig genom nya arbetsformer, ökat engagemang och att driva klimatfrågor på ett tydligare sätt. Fackföreningsrörelsen är och behöver vara en progressiv rörelse, med andra ord en rörelse som är framåtsträvande, positiv till utveckling och den behöver vara radikal genom att tänka i nya banor och vara en politisk kraft för förändring. Detta är jag den förste att skriva under på. Men det vore fel att förväxla det med att inte hålla fast vid sitt uppdrag och sin identitet.

Ekologisk och social hållbarhet går hand i hand

Fackets uppgift är att organisera löntagare (i olika former), att driva på för bra och rättvisa villkor i arbetslivet och för ett samhälle som ser till löntagarnas intressen. Den fackliga idén känner inga gränser, är inkluderande och bygger på grundläggande värderingar som demokrati, solidaritet och alla människors lika värde.

Jag är övertygad om att fackföreningsrörelsen har en helt avgörande roll för att hantera och klara av klimatfrågan och den nödvändiga gröna omställningen som är en av mänsklighetens ödesfrågor. Men det gör inte att facket ska bli en miljöorganisation, tvärtom tror jag det förutsätter att facket inte blir det. Samhällsutvecklingen påverkas av olika intressen, det viktiga är att det finns en balans mellan de olika intressena. Om man som jag är övertygad om att ekologisk och social hållbarhet går hand i hand inser man att det måste finnas starka krafter som driver på och värnar den sociala hållbarheten för breda löntagargrupper. 

Utan social hållbarhet och trygghet, ingen klimatomställning och ekologisk hållbarhet. Otrygga människor utan framtidstro vad det gäller jobb, ekonomi och social trygghet kommer inte heller vara trygga i att acceptera eller driva på för en nödvändig grön omställning. 

Det är fackets uppgift och ansvar, ingen annan kommer göra det

Och å andra sidan, utan klimatomställning och ekologisk hållbarhet ingen social trygghet och social hållbarhet. Detta har kanske tydligast beskrivits med citatet ”There are no jobs on a dead planet”.

För stora delar av miljörörelsen är detta en blind fläck, sambandet mellan den sociala hållbarheten och den ekologiska hållbarheten. För de delar av miljörörelsen som ändå ser detta så har de sin tyngdpunkt på den ekologiska hållbarheten snarare än den sociala. Helt rimligt och logiskt. Men det kräver att andra har sin tyngdpunkt på den sociala hållbarheten. Det är fackets uppgift och ansvar, ingen annan kommer göra det.

Fackföreningsrörelsen ska inte ha blinda fläckar för klimatfrågan, den ekologiska hållbarheten eller den gröna omställningen. Facket behöver se sambandet mellan de sociala och ekologiska frågorna men bibehålla sin tyngdpunkt på de sociala frågorna. Det handlar konkret om frågor som rätten till reallöneutveckling, kompetensutveckling, utbildning, omställning och en bra arbetsmiljö för ett hållbart arbetsliv. Det handlar om ett arbetsliv som ger ekonomisk och social trygghet för dig och din familj också när du går i pension, blir sjuk, arbetsskadad eller arbetslös.

Fackets uppgift behöver fortsatt vara att organisera löntagare

En bra vägledande princip för den gröna omställningen är principen om Just transition, det betyder ungefär rättvis omställning på svenska. Den innebär att alla måste få förutsättningar till utbildning, ekonomisk trygghet, stöd till omställning till nya jobb när gamla ska fasas ut. En huvudprincip är att det inte är de enskilda anställda i till exempel en fossil verksamhet som ska bära risk, pris eller ansvar för att den verksamheten behöver läggas ner eller ställas om. Det är ett gemensamt och kollektivt ansvar och åtagande.

På ett internationellt fackligt möte jag deltog i för ett par år sedan tydliggjordes dessa samband väldigt tydligt och konkret. Temat på mötet var den gröna omställningen, den nya gröna ekonomin, teknikutvecklingen och så vidare. Och vi diskuterade så klart fackliga strategier kopplat till detta. Efter ett par timmars diskussion begärde ordföranden för amerikanska Stålarbetarförbundet ordet och sa ungefär så här. ”Jag har lyssnat på er och alla era kloka inlägg om nya gröna jobb och rättvis omställning. Problemet för mig och mina medlemmar är att varje omställning vi har upplevt har inneburit att vi gått från ett fackligt organiserat jobb till ett som inte är det, till sänkt lön och försämrade försäkrings- och pensionsvillkor. Jag är ledsen att meddela att varken jag eller mina medlemmar går igång på den omställning ni pratar om.”

Fackets uppgift är och behöver fortsatt vara att organisera löntagare (i olika former), att driva på för bra och rättvisa villkor i arbetslivet och ett samhälle som ser till löntagarnas intressen. Detta behöver fackföreningsrörelsen ha fokus på, inte minst för miljöns, den gröna omställningens och den ekologiska hållbarhetens skull.

Martin Linder, medlem i Unionen
Ordförande Unionen 2015-2023

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef