Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Låt facket vara facket – för klimatets skull

Fackföreningsrörelsen har en avgörande roll i klimatfrågan och den gröna omställningen. Men det gör inte att facket ska bli en miljöorganisation, tvärtom tror jag det förutsätter att facket inte blir det, skriver Unionens tidigare förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad
Martin Linder och en grön kvist
Fackets uppgift är att vara den kraft som driver på och värnar den sociala hållbarheten för breda löntagargrupper, skriver Martin Linder. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det diskuteras allt mer vilken roll de fackliga organisationerna ska ta och spela i klimatfrågan. En del förbund har infört så kallade klimatombud, det tas fram särskilda klimatprogram och diskuteras vad facken behöver göra och hur det ska göras. Det är i grunden positivt och en nödvändig diskussion.

En linje i diskussionen är att facken inte gör tillräckligt och att man behöver förnya sig genom nya arbetsformer, ökat engagemang och att driva klimatfrågor på ett tydligare sätt. Fackföreningsrörelsen är och behöver vara en progressiv rörelse, med andra ord en rörelse som är framåtsträvande, positiv till utveckling och den behöver vara radikal genom att tänka i nya banor och vara en politisk kraft för förändring. Detta är jag den förste att skriva under på. Men det vore fel att förväxla det med att inte hålla fast vid sitt uppdrag och sin identitet.

Ekologisk och social hållbarhet går hand i hand

Fackets uppgift är att organisera löntagare (i olika former), att driva på för bra och rättvisa villkor i arbetslivet och för ett samhälle som ser till löntagarnas intressen. Den fackliga idén känner inga gränser, är inkluderande och bygger på grundläggande värderingar som demokrati, solidaritet och alla människors lika värde.

Jag är övertygad om att fackföreningsrörelsen har en helt avgörande roll för att hantera och klara av klimatfrågan och den nödvändiga gröna omställningen som är en av mänsklighetens ödesfrågor. Men det gör inte att facket ska bli en miljöorganisation, tvärtom tror jag det förutsätter att facket inte blir det. Samhällsutvecklingen påverkas av olika intressen, det viktiga är att det finns en balans mellan de olika intressena. Om man som jag är övertygad om att ekologisk och social hållbarhet går hand i hand inser man att det måste finnas starka krafter som driver på och värnar den sociala hållbarheten för breda löntagargrupper. 

Utan social hållbarhet och trygghet, ingen klimatomställning och ekologisk hållbarhet. Otrygga människor utan framtidstro vad det gäller jobb, ekonomi och social trygghet kommer inte heller vara trygga i att acceptera eller driva på för en nödvändig grön omställning. 

Det är fackets uppgift och ansvar, ingen annan kommer göra det

Och å andra sidan, utan klimatomställning och ekologisk hållbarhet ingen social trygghet och social hållbarhet. Detta har kanske tydligast beskrivits med citatet ”There are no jobs on a dead planet”.

För stora delar av miljörörelsen är detta en blind fläck, sambandet mellan den sociala hållbarheten och den ekologiska hållbarheten. För de delar av miljörörelsen som ändå ser detta så har de sin tyngdpunkt på den ekologiska hållbarheten snarare än den sociala. Helt rimligt och logiskt. Men det kräver att andra har sin tyngdpunkt på den sociala hållbarheten. Det är fackets uppgift och ansvar, ingen annan kommer göra det.

Fackföreningsrörelsen ska inte ha blinda fläckar för klimatfrågan, den ekologiska hållbarheten eller den gröna omställningen. Facket behöver se sambandet mellan de sociala och ekologiska frågorna men bibehålla sin tyngdpunkt på de sociala frågorna. Det handlar konkret om frågor som rätten till reallöneutveckling, kompetensutveckling, utbildning, omställning och en bra arbetsmiljö för ett hållbart arbetsliv. Det handlar om ett arbetsliv som ger ekonomisk och social trygghet för dig och din familj också när du går i pension, blir sjuk, arbetsskadad eller arbetslös.

Fackets uppgift behöver fortsatt vara att organisera löntagare

En bra vägledande princip för den gröna omställningen är principen om Just transition, det betyder ungefär rättvis omställning på svenska. Den innebär att alla måste få förutsättningar till utbildning, ekonomisk trygghet, stöd till omställning till nya jobb när gamla ska fasas ut. En huvudprincip är att det inte är de enskilda anställda i till exempel en fossil verksamhet som ska bära risk, pris eller ansvar för att den verksamheten behöver läggas ner eller ställas om. Det är ett gemensamt och kollektivt ansvar och åtagande.

På ett internationellt fackligt möte jag deltog i för ett par år sedan tydliggjordes dessa samband väldigt tydligt och konkret. Temat på mötet var den gröna omställningen, den nya gröna ekonomin, teknikutvecklingen och så vidare. Och vi diskuterade så klart fackliga strategier kopplat till detta. Efter ett par timmars diskussion begärde ordföranden för amerikanska Stålarbetarförbundet ordet och sa ungefär så här. ”Jag har lyssnat på er och alla era kloka inlägg om nya gröna jobb och rättvis omställning. Problemet för mig och mina medlemmar är att varje omställning vi har upplevt har inneburit att vi gått från ett fackligt organiserat jobb till ett som inte är det, till sänkt lön och försämrade försäkrings- och pensionsvillkor. Jag är ledsen att meddela att varken jag eller mina medlemmar går igång på den omställning ni pratar om.”

Fackets uppgift är och behöver fortsatt vara att organisera löntagare (i olika former), att driva på för bra och rättvisa villkor i arbetslivet och ett samhälle som ser till löntagarnas intressen. Detta behöver fackföreningsrörelsen ha fokus på, inte minst för miljöns, den gröna omställningens och den ekologiska hållbarhetens skull.

Martin Linder, medlem i Unionen
Ordförande Unionen 2015-2023

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige fortsätter att strida mot EU-direktiv 2025

Ett spännande arbetsrättsår är till ända. Kommande bjuder på viktiga avgöranden om minimilöner och uthyrningslagen, skriver forskarna Niklas Selberg och Erik Sjödin.
Publicerad 14 januari 2025, kl 06:00
En eu-flagga
Det blir ett spännande år för arbetsrätten med beslut om minimilöner, uthyrningslagen och om arbetstid ska regleras i lag eller inte, skriver forskarna Erik Sjödin och Niklas Selberg. foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Blir 2025 års avtalsrörelse ”stökig”? Får Tesla till slut kollektivavtal? Vad händer med säkerhets- och bakgrundskontrollerna? Får EU anta minimilönedirektivet? Det, och mer lär vi veta när vi summerar 2025, som alltså ser ut att bli ett riktigt spännande år för arbetsrätten. 

Morgondagen hoppas att vi lärt något av gårdagen, lär John Wayne ha sagt. Med den klokskapen i åtanke är det kanske dags att summera det som varit och spana in det som kommer. 

EU:s Sociala Pelare, som Sverige stred för, fortsätter att alstra direktiv – som Sverige nu strider emot. Direktiv om lönetransparens, arbetsvillkor och minimilöner – alla har de det gemensamt att de vidgar EU-arbetsrättens gränser. Den omfattar allt fler, och reglerar allt mer.

I januari rivstartar året med att EU- domstolen presenterar sitt domsförslag i målet om ogiltigförklaring av minimilönedirektivet. Här kommer nog en fingervisning om hur EU-domstolen kan komma att bedöma saken. 

EU fortsätter alstra direktiv – som Sverige strider mot

Också den svenska politiska utvecklingen påverkar arbetsrätten. Nya lagen om anställningsskydd, som (vissa) arbetsmarknadsparter ingick 2022, har gett upphov till de första prejudikaten i Arbetsdomstolen. I alla mål har utgången framstått som given – och dessutom som om utgången skulle blivit densamma även med den gamla anställningsskyddslagen. Varför har då parterna drivit dessa saker till avgörande i domstol? Kanske man inte är så överens om varken de gamla eller de nya reglernas innebörd som man trodde under förhandlingarna. 

Under Metallstrejken 1945 lade mer än 120 000 arbetare ner arbetet i fem månader, med mer än 11 miljoner strejkdagar som resultat. Men faktum är att vi nu ser en ännu längre strejk: Teslastrejken inleddes i oktober 2023, och pågår ännu. Syftet är att få elbilstillverkaren att skaffa kollektivavtal. Företaget nekar på ideologiska grunder och strejken har utvidgats med sympatiåtgärder. 

Det är oklart hur nära ett avtal är, men säkert är att konflikten ger upphov till en debatt om utrymmet att vidta sympatiåtgärder. Möjligheten till sympatiåtgärder har dock skapats mot bakgrund av att stridsåtgärder ska vara kortvariga – om en konflikt ska vara stor, måste den vara kort, var tanken. Nu ser vi att både konflikten och sympatiåtgärderna rullat på så länge att semester inte tjänats in. Säkert kommer den redan startade diskussionen om sympatiåtgärder fortsätta med samma intensitet som fackföreningsrörelsens strid mot Tesla. Det kanske tydligaste tecknet på att svenska modellen står stark är för övrigt att ingen politiker agerat för någon part i konflikten. I USA stod Joe Biden nyligen vid de strejkande bilarbetarnas sida, men i Sverige håller politikerna tand för tunga – gott så!

Är det i lag eller avtal arbetstidens längd ska regleras? 

Den som letar efter politisk handlingskraft får vända sig till arbetskraftsmigrationens område. Antagligen kommer riksdagen återigen höja lönekravet för arbetstillstånd. Utgångspunkten ska vara svensk medianlön, men med möjlighet till undantag inom sektorer där det finns behov av arbetskraft.  Reformen genomförs nu trots högljudda protester från remissinstanser och både fack och arbetsgivarorganisationer.

Den hårdaste rättsliga konflikten i den svenska modellen rör överraskande nog uthyrningslagen som ska ge långtidsinhyrda stärkt ställning i form av erbjudande om tillsvidareanställning (eller ekonomisk kompensation) i kundföretaget. Vissa befarar att regeln är för inkluderande och att den ska tillämpas på konsultbranschen med stor skada som följd. Den lilla lagregeln sammanfattar emellertid den samtida arbetsrättens komplexitet: arbetsmarknadsparterna har hittat på den och riksdagen stiftat den – men det grundläggande konceptet – bemanningsarbete – definieras av EU-rätten, som varken parter eller lagstiftare rår på. Det kommer att bli en domstol som får lösa denna sak.

2025 fyller det stora kollektivavtalet om användning av konkurrensklausuler 10 år och vår önskan är att det firas med en kritisk granskning av dess effekter på arbetstagarnas rörlighet på arbetsmarknaden.

Slutligen har vi en avtalsrörelse 2025 där det återigen rör på sig i arbetstidsfrågan. Tid är ju pengar, och arbetare har väckt frågan vad som framstår som rättsligt grundade krav på ökad ersättning för mertid. Är det i lag eller avtal arbetstidens längd ska regleras? Klart är att det finns stora skillnader i förutsättningar mellan de som kan och de som inte kan jobba hemifrån, men även att förhandlingskrav på kortare arbetstid kommer ha ett pris – men det har det nog också om man riktar kravet till lagstiftaren. Avtalsrörelsen 2025 blir viktig för den framtida hanteringen av anspråk på arbetstidsförkortningar i svenska modellen.

/Niklas Selberg & Erik Sjödin, forskare i civilrätt vid Lunds respektive Stockholms universitet