Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär barn känna empati för djur

Man kan bedöma en nations moral efter hur den behandlar sina djur, sa Mahatma Gandhi. För oss som arbetar med djurskydd är det tydligt att man kan bedöma en människas moral efter hur han eller hon behandlar sina djur. Att öka empatin för djur är därför en god investering för ett mänskligare samhälle.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera forskningsrapporter visar att det finns ett tydligt samband mellan våld mot djur och våld mot människor. Våldsverkare börjar inte sällan sin brottsliga bana med att plåga djur och sedan gå vidare till människor. När vi ser barn kasta stenar på fåglar eller läser i tidningen om tonåringar som tänt eld på en kanin och filmat detta finns det således all anledning att reagera. Både för djurens och människornas skull.

Min organisation arbetar sedan ett antal år med värdegrundsmaterialet REDE (Respekt, Empati, Djur, Etik). Lärare kan gratis ladda ner materialet från nätet och använda i undervisningen för att träna barn i empatiskt tänkande kopplat till djur. Vi tog fram materialet för att man redan som barn ska få in tanken om respekt för djur som levande och kännande varelser. När REDE utvärderades av forskare så visade det sig att empatin ökade, inte bara för djur, utan även för medmänniskor. Framför allt hos pojkar såg man den effekten.

Självklart är det i första hand vuxna som ska ta ansvar för hur vi behandlar djur. Köttkonsumtionen ökar stadigt samtidigt som svenska grisbönder är i kris av den enkla anledningen att många väljer lågt pris framför gott djurskydd. Som konsumenter har vi ett stort ansvar och om priset för kött från djur som fått gå ute och inte stått uppbundna inomhus är för högt kan man välja att äta mindre kött.

Grunden för ett gott djurskydd är ändå, precis som skyddet för oss som arbetar, en bra politik. Nuvarande djurskyddslag fick Astrid Lindgren i present 1988. I höst presenterades förslaget till en ännu starkare lag. Förslaget innehåller många bra delar, som obligatorisk id-märkning av katter för att minska problemet med hemlösa katter, förslaget om förbud mot tidelag, ett slut för elefanter och sjölejon på cirkus samt att inga djur ska få stå uppbundna i stall.

Portalparagrafen i den svenska djurskyddslagen är att alla djur ska ha rätt att utföra sina naturliga beteenden. Men några djur verkar tyvärr vara undantagna i lagen. Minken är ett rovdjur vars naturliga beteende är att jaga och simma. Men på svenska minkfarmer hålls djuren instängda i små burar utan tillgång till vatten.

Nu i vinter går många barn och ungdomar omkring i pälsbollsmössor, en mössa med en tofs tillverkad av päls från blåräv eller kanin, djur uppfödda under minst lika dåliga förhållanden som de svenska minkarna. Är barn och ungdomar så hjärtlösa att de struntar i hur djuren haft det? Jag tror inte det, men jag tror att de inte vet hur deras pälsbollar producerats. Och det ansvaret bär vi vuxna. Kända artister och bloggare får betalt för att göra reklam för mössorna på sina sidor och struntar helt i att berätta sanningen om pälsuppfödningen.

Oavsett om djuren finns i våra hem som sällskap, ska bli mat på våra tallrikar, kläder eller lever vilt i våra skogar förtjänar de ett gott liv med rätt att utföra sina naturliga beteenden. Och det ansvaret bär vi gemensamt. Genom att visa djuren respekt och empati skapar vi också en ökad empati mellan oss människor. Så i stället för att se ett starkt djurskydd som en onödig lyx borde det vara ett självklart krav hos oss alla!

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Omslag Kollega 5 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsgivare – ställ inte så höga krav

Att söka jobb är utlämnande och svårt. Tänk om det fanns annonser där arbetsgivare bara sökte en vanlig människa som gör sitt bästa, skriver Maria Kardborn.
Publicerad 10 september 2024, kl 06:00
Fingrar som tar på en datorskärm
Vem kan ärligt säga att de brinner för ett jobb, när man stundtals inte ens brinner för sina egna barn, skriver Maria Kardborn. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag satt och skummade lite annonser på LinkedIn en helt vanlig lördag. Inte för att jag själv söker jobb, utan för att det fascinerar mig. 

Ett urval:

"With your passion for success"

"Deliver outstanding results"

"You should have exceptionally high standards"

"Brinner för att sätta upp och nå mål"

"En envis vinnarskalle"

"Join a hungry team"


Alltså. Är det så konstigt att människor knäcks av att leta jobb?

Själv får jag mest lust att hetsäta kaka när jag läser meningar som dessa, och i sympati med alla jobbsökare skrika till världen att jag fortfarande inte fattar poängen med KPI:er och vissa dagar inte ens brinner för mina egna barn.

Att söka jobb är så oerhört utlämnande. Både för den som fortfarande har ett jobb, men kanske allra mest för den som tvingats till sökandet av omständigheter bortanför ens egen kontroll. Och känslan av att var utlämnad blir inte bättre vid annonsläsningen.

Att söka jobb är oerhört utlämnande

Det finns förvisso många fina annonser där ute, som helt enkelt beskriver jobbet och förväntningarna, men sen finns de där andra. De som får den mest erfarna och kunniga att känna sig som en högstadieelev med F-varning.  Att till exempel ens våga ge sig i kast med en ansökan med 38 skall-krav och fyra “vi erbjuder”-punkter i annonsen (riktigt exempel) kräver mod.

Och så mycket ork. 

Men tänk om det fanns ett annat sätt. Tänk om vi istället skulle tagga ner lite. Tänk om vi skulle börja skriva annonser på ett sätt som får människor att känna sig hoppfulla, istället för nedslagna och kanske till och med våga bjuda på det vardagliga och stillsamt gråa på våra företag, istället för att översälja både roll och arbetsgivare.

Ja, tänk om vi bara skulle skriva att det vi faktiskt för det mesta letar efter är en helt vanlig människa, till ett helt vanligt jobb. Vad skulle hända då?

Annonsutkast - när jag drömmer fritt:

”Hej!
Vi undrar om det kanske är du som kan göra oss bättre än vi är nu?

På vårt företag så gör vi så gott vi kan, varje dag. Det varierar ju förstås, det där med vad vi har i oss för just den dagen.  Ibland briljerar vi med ett flow som liknar Niagarafallens. Vi utför mirakel. För oss framåt. Gör oss bättre. Ibland lyckas vi mest med att säga godmorgon, dricka kaffe, öppna mailen och låta bli att förstöra skrivaren.

Däremellan finns dagar då vi är lagom och gör det vi ska. Vi är som folk är mest och det är helt ok om du är det med. Det blir vanligtvis bäst då. Clark Kent verkar ju ha varit en synnerligen opålitlig kollega. Just saying.

Det är spännande om du är supersmart och har utvecklat ett nytt drivmedel från bambu och äggskal. Men det är faktiskt än bättre om du är snäll.  I längden verkar det vara det som får oss andra att stanna kvar. Något som historiskt har visat sig vara superviktigt för vårt företag. 

Det blir så tomt vid fredagsfikat annars. Så, är du den som kan göra oss bättre? 

Gärna genom att också ha utbildning inom XXXX, erfarenhet av YYY och vilja lära dig mer om ZZZ.

Hör av dig i så fall så pratas vi vid! Om inget annat så har vi gott kaffe och skratt att bjuda på.”

Tänk om vi skulle skriva att vi letar efter en helt vanlig människa 

Ovan exempel är naturligtvis en lite tillspetsad version, men vet ni vad? Snart 30 år av yrkesarbete, inom vitt skilda områden och organisatoriska nivåer, säger mig att bakom alla starka ord, långa titlar och organisatoriska placeringar finns, för det mesta, ett helt vanligt jobb.

Så varför inte börja skriva det då? Och se vad som händer.

I vilket fall, i väntan på det stora skiftet så hoppas jag att vi i höst i alla fall kan visa stor välvilja och omtänksamhet kring de många i vår omgivning som letar. Hjälp dem att se bakom de flådiga orden och orimliga kraven. Hjälp dem att orka söka vidare när “nej-tack” mailen ramlar in. Hjälp dem att att skratta åt de tokiga formuleringarna och hjälp dem att inte tappa tron på sig själv. 

Bara hjälp.

För ärligt. Att hjälpa och stötta varandra i denna vår gemensamma yrkesvandring är faktiskt vad som, bakom alla våra stora ord och flashiga formuleringar,  ger mening till allt.

/Maria Kardborn, verksamhetsutvecklare på Prasinum