Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär barn känna empati för djur

Man kan bedöma en nations moral efter hur den behandlar sina djur, sa Mahatma Gandhi. För oss som arbetar med djurskydd är det tydligt att man kan bedöma en människas moral efter hur han eller hon behandlar sina djur. Att öka empatin för djur är därför en god investering för ett mänskligare samhälle.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera forskningsrapporter visar att det finns ett tydligt samband mellan våld mot djur och våld mot människor. Våldsverkare börjar inte sällan sin brottsliga bana med att plåga djur och sedan gå vidare till människor. När vi ser barn kasta stenar på fåglar eller läser i tidningen om tonåringar som tänt eld på en kanin och filmat detta finns det således all anledning att reagera. Både för djurens och människornas skull.

Min organisation arbetar sedan ett antal år med värdegrundsmaterialet REDE (Respekt, Empati, Djur, Etik). Lärare kan gratis ladda ner materialet från nätet och använda i undervisningen för att träna barn i empatiskt tänkande kopplat till djur. Vi tog fram materialet för att man redan som barn ska få in tanken om respekt för djur som levande och kännande varelser. När REDE utvärderades av forskare så visade det sig att empatin ökade, inte bara för djur, utan även för medmänniskor. Framför allt hos pojkar såg man den effekten.

Självklart är det i första hand vuxna som ska ta ansvar för hur vi behandlar djur. Köttkonsumtionen ökar stadigt samtidigt som svenska grisbönder är i kris av den enkla anledningen att många väljer lågt pris framför gott djurskydd. Som konsumenter har vi ett stort ansvar och om priset för kött från djur som fått gå ute och inte stått uppbundna inomhus är för högt kan man välja att äta mindre kött.

Grunden för ett gott djurskydd är ändå, precis som skyddet för oss som arbetar, en bra politik. Nuvarande djurskyddslag fick Astrid Lindgren i present 1988. I höst presenterades förslaget till en ännu starkare lag. Förslaget innehåller många bra delar, som obligatorisk id-märkning av katter för att minska problemet med hemlösa katter, förslaget om förbud mot tidelag, ett slut för elefanter och sjölejon på cirkus samt att inga djur ska få stå uppbundna i stall.

Portalparagrafen i den svenska djurskyddslagen är att alla djur ska ha rätt att utföra sina naturliga beteenden. Men några djur verkar tyvärr vara undantagna i lagen. Minken är ett rovdjur vars naturliga beteende är att jaga och simma. Men på svenska minkfarmer hålls djuren instängda i små burar utan tillgång till vatten.

Nu i vinter går många barn och ungdomar omkring i pälsbollsmössor, en mössa med en tofs tillverkad av päls från blåräv eller kanin, djur uppfödda under minst lika dåliga förhållanden som de svenska minkarna. Är barn och ungdomar så hjärtlösa att de struntar i hur djuren haft det? Jag tror inte det, men jag tror att de inte vet hur deras pälsbollar producerats. Och det ansvaret bär vi vuxna. Kända artister och bloggare får betalt för att göra reklam för mössorna på sina sidor och struntar helt i att berätta sanningen om pälsuppfödningen.

Oavsett om djuren finns i våra hem som sällskap, ska bli mat på våra tallrikar, kläder eller lever vilt i våra skogar förtjänar de ett gott liv med rätt att utföra sina naturliga beteenden. Och det ansvaret bär vi gemensamt. Genom att visa djuren respekt och empati skapar vi också en ökad empati mellan oss människor. Så i stället för att se ett starkt djurskydd som en onödig lyx borde det vara ett självklart krav hos oss alla!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA