Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kräv fossilfria investeringar Unionen

I dag investeras pensionskapital i företag som släpper ut enorma mängder koldioxid. Om Unionen menar allvar med att ligga i framkant i miljöfrågor borde förbundet ställa krav på var medlemmarnas pengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för den fackliga rörelsen att ta ansvar för var pensionspengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som medlem i Unionen vill jag att vi inom den fackliga rörelsen på allvar påverkar vår gemensamma framtid så att vi bidrar aktivt till ett hållbart samhälle för kommande generationer. 

För att vi ska ha en möjlighet att hejda den globala uppvärmningen behöver vi agera snabbt och se till att våra stora kapitalflöden inte går till verksamheter som ger upphov till stora koldioxidutsläpp. På uppdrag av Naturskyddsföreningen genomförde Sifo nyligen en undersökning som visar att över hälften av svenska folket vill att deras investerade pensionskapital ska vara fossilfritt. 

Det är kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare som bestämmer vilka fondbolag och försäkringar som ska ingå i avtalen. Svenskt näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) beslutar om vilka kriterier som ska gälla för det investerade pensionskapitalet inom ITP, som är det tjänstepensionsavtal som gäller för privatanställda tjänstemän.

De kriterier som gäller i dag är FN:s principer för ansvarsfull bankverksamhet. Det är viktiga principer men de ger inte mycket vägledning gällande krav på hållbarhet. Det som saknas är konkreta krav på att enbart investera i fossilfri verksamhet med låga koldioxidutsläpp.

Avsaknaden av tydliga kriterier medför att det i dag finns kapital investerat i exempelvis BHP Group, Canadian Natural Recourses och Conoco Philips, som tillhör världens 50 största utsläppare.

Unionen är ett av de fackförbund som ställt sig bakom Fridays for futures krav på internationella åtaganden på klimatområdet samt att Parisavtalets mål måste nås. Man kan därför tycka att Unionen borde agera i linje med detta och arbeta aktivt för att tjänstepensionen ITP följer tydliga klimatvänliga kriterier.

Unionen innehar ordförandeposten och har fler representanter än övriga fackförbund i PTK. Vi inom Unionen borde därför ha stora möjligheter att påverka vilka kriterier som ska gälla. Några av AP-fonderna har visat att det är möjligt, bland annat ligger Andra AP-fondens hållbarhetsstrategi i linje med Parisavtalet.

Kort sagt är det hög tid att Unionen börjar arbeta aktivt på att få in tydliga kriterier för att den avtalade tjänstepensionen ska investeras i enlighet med Parisavtalet.

Från en medlem som vill ha ett hållbart samhälle och en framtid på jorden för kommande generationer.

/Victor Janisels

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA