Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kräv fossilfria investeringar Unionen

I dag investeras pensionskapital i företag som släpper ut enorma mängder koldioxid. Om Unionen menar allvar med att ligga i framkant i miljöfrågor borde förbundet ställa krav på var medlemmarnas pengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för den fackliga rörelsen att ta ansvar för var pensionspengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som medlem i Unionen vill jag att vi inom den fackliga rörelsen på allvar påverkar vår gemensamma framtid så att vi bidrar aktivt till ett hållbart samhälle för kommande generationer. 

För att vi ska ha en möjlighet att hejda den globala uppvärmningen behöver vi agera snabbt och se till att våra stora kapitalflöden inte går till verksamheter som ger upphov till stora koldioxidutsläpp. På uppdrag av Naturskyddsföreningen genomförde Sifo nyligen en undersökning som visar att över hälften av svenska folket vill att deras investerade pensionskapital ska vara fossilfritt

Det är kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare som bestämmer vilka fondbolag och försäkringar som ska ingå i avtalen. Svenskt näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) beslutar om vilka kriterier som ska gälla för det investerade pensionskapitalet inom ITP, som är det tjänstepensionsavtal som gäller för privatanställda tjänstemän.

De kriterier som gäller i dag är FN:s principer för ansvarsfull bankverksamhet. Det är viktiga principer men de ger inte mycket vägledning gällande krav på hållbarhet. Det som saknas är konkreta krav på att enbart investera i fossilfri verksamhet med låga koldioxidutsläpp.

Avsaknaden av tydliga kriterier medför att det i dag finns kapital investerat i exempelvis BHP Group, Canadian Natural Recourses och Conoco Philips, som tillhör världens 50 största utsläppare.

Unionen är ett av de fackförbund som ställt sig bakom Fridays for futures krav på internationella åtaganden på klimatområdet samt att Parisavtalets mål måste nås. Man kan därför tycka att Unionen borde agera i linje med detta och arbeta aktivt för att tjänstepensionen ITP följer tydliga klimatvänliga kriterier.

Unionen innehar ordförandeposten och har fler representanter än övriga fackförbund i PTK. Vi inom Unionen borde därför ha stora möjligheter att påverka vilka kriterier som ska gälla. Några av AP-fonderna har visat att det är möjligt, bland annat ligger Andra AP-fondens hållbarhetsstrategi i linje med Parisavtalet.

Kort sagt är det hög tid att Unionen börjar arbeta aktivt på att få in tydliga kriterier för att den avtalade tjänstepensionen ska investeras i enlighet med Parisavtalet.

Från en medlem som vill ha ett hållbart samhälle och en framtid på jorden för kommande generationer.

/Victor Janisels

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.