Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kräv fossilfria investeringar Unionen

I dag investeras pensionskapital i företag som släpper ut enorma mängder koldioxid. Om Unionen menar allvar med att ligga i framkant i miljöfrågor borde förbundet ställa krav på var medlemmarnas pengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för den fackliga rörelsen att ta ansvar för var pensionspengar investeras, skriver Unionenmedlemmen Victor Janisels. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som medlem i Unionen vill jag att vi inom den fackliga rörelsen på allvar påverkar vår gemensamma framtid så att vi bidrar aktivt till ett hållbart samhälle för kommande generationer. 

För att vi ska ha en möjlighet att hejda den globala uppvärmningen behöver vi agera snabbt och se till att våra stora kapitalflöden inte går till verksamheter som ger upphov till stora koldioxidutsläpp. På uppdrag av Naturskyddsföreningen genomförde Sifo nyligen en undersökning som visar att över hälften av svenska folket vill att deras investerade pensionskapital ska vara fossilfritt

Det är kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare som bestämmer vilka fondbolag och försäkringar som ska ingå i avtalen. Svenskt näringsliv och PTK (Privattjänstemannakartellen) beslutar om vilka kriterier som ska gälla för det investerade pensionskapitalet inom ITP, som är det tjänstepensionsavtal som gäller för privatanställda tjänstemän.

De kriterier som gäller i dag är FN:s principer för ansvarsfull bankverksamhet. Det är viktiga principer men de ger inte mycket vägledning gällande krav på hållbarhet. Det som saknas är konkreta krav på att enbart investera i fossilfri verksamhet med låga koldioxidutsläpp.

Avsaknaden av tydliga kriterier medför att det i dag finns kapital investerat i exempelvis BHP Group, Canadian Natural Recourses och Conoco Philips, som tillhör världens 50 största utsläppare.

Unionen är ett av de fackförbund som ställt sig bakom Fridays for futures krav på internationella åtaganden på klimatområdet samt att Parisavtalets mål måste nås. Man kan därför tycka att Unionen borde agera i linje med detta och arbeta aktivt för att tjänstepensionen ITP följer tydliga klimatvänliga kriterier.

Unionen innehar ordförandeposten och har fler representanter än övriga fackförbund i PTK. Vi inom Unionen borde därför ha stora möjligheter att påverka vilka kriterier som ska gälla. Några av AP-fonderna har visat att det är möjligt, bland annat ligger Andra AP-fondens hållbarhetsstrategi i linje med Parisavtalet.

Kort sagt är det hög tid att Unionen börjar arbeta aktivt på att få in tydliga kriterier för att den avtalade tjänstepensionen ska investeras i enlighet med Parisavtalet.

Från en medlem som vill ha ett hållbart samhälle och en framtid på jorden för kommande generationer.

/Victor Janisels

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD