Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kompetensutveckling ger framtidstro

Det finns en oro för att sakna rätt kompetens för sitt jobb i framtiden. Facken har en nyckelroll för att anställda får rätt utbildning, skriver Ann-Therése Enarsson.
Publicerad 18 april 2023, kl 06:00
Till vänster Ann-Therése Enarsson, VD Futurion, till höger en robot.
Kanske ditt yrke kräver andra saker av dig i framtiden, skriver, Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion. Foto: Ola Hedin/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En majoritet tror sig kunna få nytt jobb om de blir arbetslösa medan en stor minoritet är mer orolig och behöver kompetensutveckling. Det visar tankesmedjan Futurions årliga mätning, FIX-index. Det ligger i linje med tidigare undersökningar av hur framtidssäkra svenska folket känner sig.

Det som har hänt är att klyftorna har ökat. Osäkerheten har ökat ytterligare hos LO-medlemmar och personer med endast grundskoleutbildning, jämfört med ett år tillbaka i tiden. Samtidigt har akademikernas och SACO-medlemmarnas bild av sin egen säkerhet på arbetsmarknaden stärkts.

Undersökningen visar dessutom att det är de som redan är mest framtidssäkra som i högst utsträckning erbjuds kompetensutveckling av sina arbetsgivare, vilket ytterligare ökar klyftan mellan de som anser sig vara framtidssäkrade och de som redan kände sig hotade. Det riskerar att bidra till en ytterligare polariserad arbetsmarknad.

Klyftorna har ökat

”Åt den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har” – står det i Matteusevangeliet. 

Riktigt så illa är det inte. Men nästan. Trots det nya omställningsavtalet som ska garantera allas rätt till kompetensutveckling så är vi ännu inte där i realiteten. Det kommer därför vara viktigt för facket att säkerställa att samtliga arbetstagare får den kompetensutveckling de har rätt till.

Framför allt behöver staten säkerställa att de som inte har ett jobb får den kompetens de saknar. Vi vet att både näringslivet och offentlig sektor har stora rekryteringsbehov. För att möte dessa behövs stora utbildningsinsatser.

 

Den gröna industrialiseringsvågen i norra Sverige har haft betydelse

Undersökningen visar också regionala skillnader. För första gången är FIX-värdet (alltså hur framtidssäker man känner sig) i snitt lägre för boende i Stockholmsområdet jämfört med övriga delar av landet och ökar mest i Småland och Norrland. FIX påverkas inte enbart av utbildningen utan även av trycket på arbetsmarknaden. Helt uppenbart har den gröna industrialiseringsvåg vi nu ser i norra Sverige haft stor och positiv betydelse. 

För att dels möta den från individen efterfrågade vidareutbildning, dels den från arbetsgivare efterfrågande kompetensen behöver inte bara det nya omställningsstudiestödet fungera. Utbildningsutbudet måste också dimensioneras så att efterfrågan av kompetensutveckling tas tillvara och ökar chansen till trygghet på arbetsmarknaden. Här spelar regeringen en viktig roll i att säkerställa finansiering till fler utbildningsplatser med relevanta utbildningar.

Facken har framgångsrikt drivit fram omställningsstudiestödet som kan bidra med att ge fler möjligheten att fylla på med kompetens och framtidstro. Men för att det ska bli verklighet behöver politiken inse allvaret om vart vi är på väg. Utan denna insikt och med uteblivna insatser kommer klyftan att fortsatt öka och leda till ytterligare polarisering.

/Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen