Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kompetensutveckling ger framtidstro

Det finns en oro för att sakna rätt kompetens för sitt jobb i framtiden. Facken har en nyckelroll för att anställda får rätt utbildning, skriver Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Till vänster Ann-Therése Enarsson, VD Futurion, till höger en robot.
Kanske ditt yrke kräver andra saker av dig i framtiden, skriver, Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion. Foto: Ola Hedin/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En majoritet tror sig kunna få nytt jobb om de blir arbetslösa medan en stor minoritet är mer orolig och behöver kompetensutveckling. Det visar tankesmedjan Futurions årliga mätning, FIX-index. Det ligger i linje med tidigare undersökningar av hur framtidssäkra svenska folket känner sig.

Det som har hänt är att klyftorna har ökat. Osäkerheten har ökat ytterligare hos LO-medlemmar och personer med endast grundskoleutbildning, jämfört med ett år tillbaka i tiden. Samtidigt har akademikernas och SACO-medlemmarnas bild av sin egen säkerhet på arbetsmarknaden stärkts.

Undersökningen visar dessutom att det är de som redan är mest framtidssäkra som i högst utsträckning erbjuds kompetensutveckling av sina arbetsgivare, vilket ytterligare ökar klyftan mellan de som anser sig vara framtidssäkrade och de som redan kände sig hotade. Det riskerar att bidra till en ytterligare polariserad arbetsmarknad.

Klyftorna har ökat

”Åt den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har” – står det i Matteusevangeliet. 

Riktigt så illa är det inte. Men nästan. Trots det nya omställningsavtalet som ska garantera allas rätt till kompetensutveckling så är vi ännu inte där i realiteten. Det kommer därför vara viktigt för facket att säkerställa att samtliga arbetstagare får den kompetensutveckling de har rätt till.

Framför allt behöver staten säkerställa att de som inte har ett jobb får den kompetens de saknar. Vi vet att både näringslivet och offentlig sektor har stora rekryteringsbehov. För att möte dessa behövs stora utbildningsinsatser.

 

Den gröna industrialiseringsvågen i norra Sverige har haft betydelse

Undersökningen visar också regionala skillnader. För första gången är FIX-värdet (alltså hur framtidssäker man känner sig) i snitt lägre för boende i Stockholmsområdet jämfört med övriga delar av landet och ökar mest i Småland och Norrland. FIX påverkas inte enbart av utbildningen utan även av trycket på arbetsmarknaden. Helt uppenbart har den gröna industrialiseringsvåg vi nu ser i norra Sverige haft stor och positiv betydelse. 

För att dels möta den från individen efterfrågade vidareutbildning, dels den från arbetsgivare efterfrågande kompetensen behöver inte bara det nya omställningsstudiestödet fungera. Utbildningsutbudet måste också dimensioneras så att efterfrågan av kompetensutveckling tas tillvara och ökar chansen till trygghet på arbetsmarknaden. Här spelar regeringen en viktig roll i att säkerställa finansiering till fler utbildningsplatser med relevanta utbildningar.

Facken har framgångsrikt drivit fram omställningsstudiestödet som kan bidra med att ge fler möjligheten att fylla på med kompetens och framtidstro. Men för att det ska bli verklighet behöver politiken inse allvaret om vart vi är på väg. Utan denna insikt och med uteblivna insatser kommer klyftan att fortsatt öka och leda till ytterligare polarisering.

/Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam