Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kompetensutveckling ger framtidstro

Det finns en oro för att sakna rätt kompetens för sitt jobb i framtiden. Facken har en nyckelroll för att anställda får rätt utbildning, skriver Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Till vänster Ann-Therése Enarsson, VD Futurion, till höger en robot.
Kanske ditt yrke kräver andra saker av dig i framtiden, skriver, Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion. Foto: Ola Hedin/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En majoritet tror sig kunna få nytt jobb om de blir arbetslösa medan en stor minoritet är mer orolig och behöver kompetensutveckling. Det visar tankesmedjan Futurions årliga mätning, FIX-index. Det ligger i linje med tidigare undersökningar av hur framtidssäkra svenska folket känner sig.

Det som har hänt är att klyftorna har ökat. Osäkerheten har ökat ytterligare hos LO-medlemmar och personer med endast grundskoleutbildning, jämfört med ett år tillbaka i tiden. Samtidigt har akademikernas och SACO-medlemmarnas bild av sin egen säkerhet på arbetsmarknaden stärkts.

Undersökningen visar dessutom att det är de som redan är mest framtidssäkra som i högst utsträckning erbjuds kompetensutveckling av sina arbetsgivare, vilket ytterligare ökar klyftan mellan de som anser sig vara framtidssäkrade och de som redan kände sig hotade. Det riskerar att bidra till en ytterligare polariserad arbetsmarknad.

Klyftorna har ökat

”Åt den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har” – står det i Matteusevangeliet. 

Riktigt så illa är det inte. Men nästan. Trots det nya omställningsavtalet som ska garantera allas rätt till kompetensutveckling så är vi ännu inte där i realiteten. Det kommer därför vara viktigt för facket att säkerställa att samtliga arbetstagare får den kompetensutveckling de har rätt till.

Framför allt behöver staten säkerställa att de som inte har ett jobb får den kompetens de saknar. Vi vet att både näringslivet och offentlig sektor har stora rekryteringsbehov. För att möte dessa behövs stora utbildningsinsatser.

 

Den gröna industrialiseringsvågen i norra Sverige har haft betydelse

Undersökningen visar också regionala skillnader. För första gången är FIX-värdet (alltså hur framtidssäker man känner sig) i snitt lägre för boende i Stockholmsområdet jämfört med övriga delar av landet och ökar mest i Småland och Norrland. FIX påverkas inte enbart av utbildningen utan även av trycket på arbetsmarknaden. Helt uppenbart har den gröna industrialiseringsvåg vi nu ser i norra Sverige haft stor och positiv betydelse. 

För att dels möta den från individen efterfrågade vidareutbildning, dels den från arbetsgivare efterfrågande kompetensen behöver inte bara det nya omställningsstudiestödet fungera. Utbildningsutbudet måste också dimensioneras så att efterfrågan av kompetensutveckling tas tillvara och ökar chansen till trygghet på arbetsmarknaden. Här spelar regeringen en viktig roll i att säkerställa finansiering till fler utbildningsplatser med relevanta utbildningar.

Facken har framgångsrikt drivit fram omställningsstudiestödet som kan bidra med att ge fler möjligheten att fylla på med kompetens och framtidstro. Men för att det ska bli verklighet behöver politiken inse allvaret om vart vi är på väg. Utan denna insikt och med uteblivna insatser kommer klyftan att fortsatt öka och leda till ytterligare polarisering.

/Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.