Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag trivs inte bäst i öppna landskap

Vilken sorts arbetsplats vill vi ha när coronapandemin är över och vi återvänder till kontoret? Förhoppningsvis har vi uppfunnit ett annat landskap än kontorslandskapet, skriver programmeraren Christian Wåhlander.
Publicerad 19 januari 2021, kl 07:27
Shutterstock
Kanske kan vi skapa ett nytt sätt att arbeta när vi kommer tillbaka till kontoret. Ett där du inte behöver hörlurar för att behålla koncentrationen, skriver programmeraren Christian Wåhlander. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Människan är ett djur. Jo, säg inte emot. Ett djur med hybris, som tror sig befinna sig i mittpunkten av allt, navet allt kretsar kring.

Nicolaus Copernicus kom fram till att hela kosmos inte kretsade kring vårt kära lilla jordklot som tidigare varit den rådande uppfattningen, utan att Tellus istället cirklade runt solen, som i sin tur snurrade runt i utkanten av vintergatan, som i sin tur...

Copernicus blev impopulär när han kom med dessa tråkiga fakta, och nu skrattar vi alla gott åt de dumma medeltidsmänniskorna som inte genast tog till sig av innehållet i hans tjocka och komplicerade bok.

Idag pågår ju något liknande egentligen. Vi får hela tiden ta del av häpnadsväckande rapporter som visar att skillnaden mellan oss och till exempel en genomsnittlig gris är ganska liten när det kommer till kritan.

De är sociala som vi, kan blir glada och ledsna som vi, känner smärta som vi, och de kan till och med prata, även om de kanske inte uttrycker sig så nyanserat som vi. Då känns det ju mindre kul att tänka på hur dessa människoliknande djur har det i köttfabrikerna, och hur de trängs ihop i långtradare på väg till slakt med mera.

Hur går revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen?

Tråkigt nog för grisarna kan de inte gruppera sig i ett fackförbund eller liknande, så de blir aldrig någon reell kraft att räkna med i samhällsapparaten, vilket naturligtvis leder till att de får fortsätta med sitt lidande i evig tid, men som tröst fylla våra magar med grillat fläskkött, som de kallas när de bringats om livet.

Hundarna har tur, de är ju lite fränare och mer användbara, och ungefär lika smarta som en gris. Om en hund skulle behandlas som ett svin, ja då är det katastrof - hunden är ju en medlem av familjen!

Kort sagt - människan är ett djur. Och likt andra djur har vi en massa behov, varav ett tyvärr är revirbehovet!

Ett annat behov vi har är behovet av att passa in i gruppen - ni vet känslan när man gått lite för långt, och de andra börjar titta snett på en och tissla och tassla och allt sånt där som grupper gör och som aldrig får förekomma i skolan eller på arbetsplatser? Man behöver inte ens ha gått för långt, det kan räcka med att man har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig eller vad som helst.

Nej, man vill höra till gänget, det är såväl enklast som tryggast.

Men vad händer då på platser som är som gjorda för att få dessa två vitt skilda behov att krocka? Ja, ni förstår ju naturligtvis att det är de öppna kontorslandskapen jag tänker på!

Revirbehovet, det är ju det som gör att vi vill bo i en lägenhet med vår familj, eller i en villa med ett rejält staket, även om vi inte beväpnar oss med hagelbössa som vissa gör ”over there” för att hålla rent på tomten.

Hur går detta ursprungliga revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen, där en eller annan tygskärm då och då separerar ett eller annat utrymme, men där det i övrigt är fritt springande och pratande som gäller, även om springandet och pratandet helst ska ske med viss återhållsamhet?

Som med allt annat - lite olika bra för olika personer. Men nästan ingen tycker nog innerst inne att det är toppen i alla fall.

Några av oss tar med lite bilder av familjen, kanske ett par teckningar som barnen gjort, någonting som rotar oss i de vi är innerst inne - och som visar alla att detta är min plats minsann, och detta är dessutom en del av den jag är! Eller så tar man med sig en kaffekopp prydd av en bild föreställandes Spindelmannen och sätter ned den på skrivbordet så att kaffet nästan skvimplar över. Haha, här bor jag! Ser ni koppen, va? Den är min, bara min... Spindelmannen, min gamla barndomsfavorit!

Själv använder jag hörlurar för att stänga ute ljuden från landskapet, och när grannen som sitter 90 cm till vänster om mig ganska ljudligt och högaffektivt diskuterar SQL-frågor med en besökare som klämmer sig in mellan oss höjer jag bara volymen och stirrar extra kraftfullt mot en av mina fyra skärmar. Tinnitus, here I come!

Det andra behovet, att vara en del av gruppen, att vara en anpassling, att inte sticka ut, det är det som gör att jag inte reser mig upp och ljudligt förkunnar att jag kräver tystnad och stillhet för att ge mina programmerartankar ro att skapa en algoritm som ska lösa ett till synes omöjligt problem.

I stället sitter jag där under min korkek med hörlurar i öronen och frustration i hjärtat och hoppas på att någon någonstans i världen uppfinner ett annat sorts landskap för oss tappra arbetare. Ett landskap som utgår från att människan är ett djur och inte en robot eller en pusselbit.

/Christian Wåhlander, Sony Mobile Communications AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: [email protected] 
eller [email protected] 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Svensk rekrytering har havererat

Kompetenta och erfarna människor sorteras bort i rekryteringssammanhang för att de är över 40 år. Yngre sorteras bort för att de saknar erfarenhet – det skadar både landets ekonomi och folkhälsan, skriver Lars Carlén.
Publicerad 19 september 2023, kl 06:00
Till vänster Lars Carlén till höger ett förstoringsglas och små människor
Existerar den perfekta kandidaten? Rekryterare borde tänka utanför boxen när det ska nyanställas, skriver Lars Carlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min slutsats när jag nu söker nytt jobb är att många av de nuvarande sätten man rekryterar på i Sverige skadar vår ekonomi. Dessutom bidrar det till en sämre folkhälsa genom att ge upphov till stress, ensamhet och depression.

En stor mängd kompetenta och erfarna människor sorteras slentrianmässigt bort i rekryteringssammanhang för att de är äldre. Många kompetenta yngre människor sorteras lika slentrianmässigt bort med argument om brist på erfarenhet. Samtidigt är många arbetsplatser så kraftigt underbemannade att utbrändhet mer eller mindre har blivit en folksjukdom. Att människor blir bortvalda och istället blir försörjda av a-kassersättning och bidrag skadar ekonomin. Det gör också att viktiga uppgifter som behöver utföras, inte blir gjorda. Det här är en dum misshushållning av mänskliga och ekonomiska resurser.   

När jag var en bit över trettio skrattade jag rått när en god vän, berättade om en person han gått i skolan med. Hans tidigare klasskamrat som då var en bit över femtio, hade blivit arbetslös och fick inte något nytt jobb. ”Det är väl bara att skaffa ett nytt”, blev mitt svar. ” Så lätt är det inte”, var kontentan i svaret jag fick av min vän. På den tiden trodde jag han hade fel. Nu inser jag hur rätt han hade.

I annonserna är åldersdiskrimineringen mer inlindad

Jag är förvånad över hur mycket åldersdiskriminering som finns i jobbannonser. Nyligen läste jag en annons där det ordagrant stod att det som söks är ”individ 25 – 35 år”.

I de flesta annonserna är åldersdiskrimineringen något mer inlindad. Att skriva ordet ”junior” innan en jobbtitel tolkar jag som att någon som jag, med över 20 års erfarenhet inom yrkesområdet, inte är vad som önskas. Samma sak när det står formuleringar i stil med att kandidaten ska ha två års erfarenhet. De där annonserna har jag lärt mig att det är helt meningslöst för mig att söka på.  

Att söka jobb på jobbannonser är tidskrävande. Min erfarenhet är att det finns andra sätt som är betydligt mer effektiva. Visst har jag även pratat med personer 40+ som faktiskt lyckas väl med att hitta jobb via annonser. Jag antar att det kan vara olika lätt eller svårt beroende på bransch.   

Absurda kravspecifikationer

Det finns en ängslan bland rekryterare att föreslå kandidater utanför en fyrkantig kravspecifikation. Tänk om det skulle bli fel. Jo, men låt mig kontra med att det brukar krävas mod kombinerat med kreativitet för att skapa sådant som tar utvecklingen framåt. De som arbetar med dagens dåligt fungerande rekrytering riskerar att bli omkörda av dem som är modigare och piggare.   

Att ringa upp kontaktpersoner i jobbannonser har lett till att jag ibland fått prata med trevliga personer och blivit kallad till intervjuer. Nyligen pratade jag med  två personer som stod som kontaktpersoner i olika annonser. När jag talade med dem fick jag höra mer om de enligt min bedömning absurda kravspecifikationerna som skapats för tjänsterna. I båda samtalen fick jag berättat om "ska-krav" för att en kandidat ens skulle komma ifråga. Alltså sådant som satts upp som absoluta krav. I båda dessa fall var ett ska-krav som nämndes att kandidaten skulle haft samma eller en snarlik yrkestitel i sin tidigare yrkesroll. När jag berättade att jag hade utfört de uppgifter som efterfrågades i annonsen och gjort det med gott resultat, fick jag information om att jag ändå inte kunde komma i fråga.

Det krävs mod kombinerat med kreativitet för att ta utvecklingen framåt.

Något som blir allt vanligare är tester och arbetsprover. Trots dessa alltmer omfattande rekryteringsförfaranden som kräver mycket nedlagd tid av kandidater, görs det ändå många felrekryteringar. Ett av de senaste trendande begreppen inom området är ”fördomsfri rekrytering”. Något jag antar ska låta oerhört neutralt, men där det i praktiken verka leda till ännu större användning av tester som gör rekryteringen ännu mer fyrkantig.

Här kommer mina tips till politiker, fackförbund och företag:

Den som är politiker behöver röster från väljare. Fackförbund behöver medlemmar. Företag behöver kunder. Ett sätt att få trogna väljare, medlemmar och kunder är när partier, fackförbund och företag tar tag i problemet med ålderismen och gör något åt det. Det går att ändra. Ta chansen att göra något. Vi är många som är otåliga!

/Lars Carlén, kommunikatör med över 20 års erfarenhet av digital strategi och innehållsskapande