Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag trivs inte bäst i öppna landskap

Vilken sorts arbetsplats vill vi ha när coronapandemin är över och vi återvänder till kontoret? Förhoppningsvis har vi uppfunnit ett annat landskap än kontorslandskapet, skriver programmeraren Christian Wåhlander.
Publicerad
Shutterstock
Kanske kan vi skapa ett nytt sätt att arbeta när vi kommer tillbaka till kontoret. Ett där du inte behöver hörlurar för att behålla koncentrationen, skriver programmeraren Christian Wåhlander. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Människan är ett djur. Jo, säg inte emot. Ett djur med hybris, som tror sig befinna sig i mittpunkten av allt, navet allt kretsar kring.

Nicolaus Copernicus kom fram till att hela kosmos inte kretsade kring vårt kära lilla jordklot som tidigare varit den rådande uppfattningen, utan att Tellus istället cirklade runt solen, som i sin tur snurrade runt i utkanten av vintergatan, som i sin tur...

Copernicus blev impopulär när han kom med dessa tråkiga fakta, och nu skrattar vi alla gott åt de dumma medeltidsmänniskorna som inte genast tog till sig av innehållet i hans tjocka och komplicerade bok.

Idag pågår ju något liknande egentligen. Vi får hela tiden ta del av häpnadsväckande rapporter som visar att skillnaden mellan oss och till exempel en genomsnittlig gris är ganska liten när det kommer till kritan.

De är sociala som vi, kan blir glada och ledsna som vi, känner smärta som vi, och de kan till och med prata, även om de kanske inte uttrycker sig så nyanserat som vi. Då känns det ju mindre kul att tänka på hur dessa människoliknande djur har det i köttfabrikerna, och hur de trängs ihop i långtradare på väg till slakt med mera.

Hur går revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen?

Tråkigt nog för grisarna kan de inte gruppera sig i ett fackförbund eller liknande, så de blir aldrig någon reell kraft att räkna med i samhällsapparaten, vilket naturligtvis leder till att de får fortsätta med sitt lidande i evig tid, men som tröst fylla våra magar med grillat fläskkött, som de kallas när de bringats om livet.

Hundarna har tur, de är ju lite fränare och mer användbara, och ungefär lika smarta som en gris. Om en hund skulle behandlas som ett svin, ja då är det katastrof - hunden är ju en medlem av familjen!

Kort sagt - människan är ett djur. Och likt andra djur har vi en massa behov, varav ett tyvärr är revirbehovet!

Ett annat behov vi har är behovet av att passa in i gruppen - ni vet känslan när man gått lite för långt, och de andra börjar titta snett på en och tissla och tassla och allt sånt där som grupper gör och som aldrig får förekomma i skolan eller på arbetsplatser? Man behöver inte ens ha gått för långt, det kan räcka med att man har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig eller vad som helst.

Nej, man vill höra till gänget, det är såväl enklast som tryggast.

Men vad händer då på platser som är som gjorda för att få dessa två vitt skilda behov att krocka? Ja, ni förstår ju naturligtvis att det är de öppna kontorslandskapen jag tänker på!

Revirbehovet, det är ju det som gör att vi vill bo i en lägenhet med vår familj, eller i en villa med ett rejält staket, även om vi inte beväpnar oss med hagelbössa som vissa gör ”over there” för att hålla rent på tomten.

Hur går detta ursprungliga revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen, där en eller annan tygskärm då och då separerar ett eller annat utrymme, men där det i övrigt är fritt springande och pratande som gäller, även om springandet och pratandet helst ska ske med viss återhållsamhet?

Som med allt annat - lite olika bra för olika personer. Men nästan ingen tycker nog innerst inne att det är toppen i alla fall.

Några av oss tar med lite bilder av familjen, kanske ett par teckningar som barnen gjort, någonting som rotar oss i de vi är innerst inne - och som visar alla att detta är min plats minsann, och detta är dessutom en del av den jag är! Eller så tar man med sig en kaffekopp prydd av en bild föreställandes Spindelmannen och sätter ned den på skrivbordet så att kaffet nästan skvimplar över. Haha, här bor jag! Ser ni koppen, va? Den är min, bara min... Spindelmannen, min gamla barndomsfavorit!

Själv använder jag hörlurar för att stänga ute ljuden från landskapet, och när grannen som sitter 90 cm till vänster om mig ganska ljudligt och högaffektivt diskuterar SQL-frågor med en besökare som klämmer sig in mellan oss höjer jag bara volymen och stirrar extra kraftfullt mot en av mina fyra skärmar. Tinnitus, here I come!

Det andra behovet, att vara en del av gruppen, att vara en anpassling, att inte sticka ut, det är det som gör att jag inte reser mig upp och ljudligt förkunnar att jag kräver tystnad och stillhet för att ge mina programmerartankar ro att skapa en algoritm som ska lösa ett till synes omöjligt problem.

I stället sitter jag där under min korkek med hörlurar i öronen och frustration i hjärtat och hoppas på att någon någonstans i världen uppfinner ett annat sorts landskap för oss tappra arbetare. Ett landskap som utgår från att människan är ett djur och inte en robot eller en pusselbit.

/Christian Wåhlander, Sony Mobile Communications AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se 
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind