Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: It-chefen ska lösa allt - men får ingen insyn

I en komplex och orolig omvärld ställs stora krav på företags säkerhet. Trots det saknas ofta it-chefen i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström.
Publicerad
Till vänster ett nätverk av ettor och nollor, till höger Henrik Hammarström
Cyberattacker gör att det ligger ett stort ansvar över företagens it-chefer. Samtidigt har få någon insyn eftersom de inte får sitta med i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en stor samsyn kring betydelsen av it hos beslutsfattare i bolag och myndigheter. Trots det står it-cheferna oftast utanför ledningsgrupperna. Det är uppenbarligen hög tid för dem att steppa upp och bli bättre på att tala för sin sak. Annars är risken stor att it-cheferna även fortsättningsvis förpassas till läktaren och verksamheten förlorar i effektivitet. 

Det går att dra en viktig slutsats från den undersökning som teknik- och telekomföretaget GlobalConnect Sverige beställt från Kantar Sifo. Där har it-chefer och beslutsfattare svarat på frågor om sin digitala vardag. It ses som en strategiskt viktig resurs som är central för att kunna utveckla både verksamheten och gynna affärerna. Men undersökningen visar också problem och utmaningar; nästan hälften av de som svarat anser att det investeras för lite i it. Lika många är missnöjda med it-avdelningens proaktivitet och förmåga att få verksamheten att växa. På andra kanten kämpar it-cheferna på och menar att ledningen och medarbetarna inte har tillräcklig kompetens och förståelse för vad it-avdelningen gör.

En hotfull omvärld ökar kraven på it säkerhet

Alla företag och verksamheter påverkas av digitaliseringen. Förmågan att snabbt kunna ställa om på snabbrörliga marknader, anpassa sig till nya villkor och dra nytta av digitaliseringens möjligheter är ofta en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Och betydelsen av it-avdelningarna och it-strategierna kommer med all sannolikhet att öka över tid i takt med digitaliseringen av ekonomin och samhället.

En komplex, orolig och hotfull omvärld leder dessutom till att kraven på it-säkerhet höjs. Pandemiåren gjorde arbetsplatserna flexibla och har resulterat i hybridkontoret, där anställda ges möjlighet att arbeta hemifrån. Ovanför allt svävar molnet som ska ta oss och verksamheterna in i framtiden.

Som ansvarig för att lotsa verksamheterna genom detta till synes omöjliga uppdrag står it-chefen med frågor som de flesta andra i organisationen inte förstår, dessutom oftast med en allt krympande budget. Men trots det enorma ansvaret för en minst sagt verksamhetskritisk fråga saknas märkligt nog oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Trots det enorma ansvaret saknas oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Men det finns kanske skäl till varför det förhåller sig så. Enligt Kantar Sifos undersökning lyser it-chefernas frustration tydligt igenom och de tycker sig inte få gehör hos övriga avdelningar, varken för sina strategier eller insikter i vad som verksamheterna skulle må bäst av.

Det är därför helt nödvändigt att it-cheferna tar ett nytt grepp, lyfter blicken och tänker mer strategiskt kring hur de bättre kan få acceptans och inflytande i övriga delar av organisationen. It-cheferna behöver helt enkelt bli bättre på att sälja in sig och visa på det mervärde man skapar. Först då kan man vinna förtroende och skapa bättre möjligheter att få genomslag. Kontentan är dock given och solklar; det är dags att låta fler it-chefer ta plats i ledningsgrupperna.  

/Henrik Hammarström, affärsområdeschef, GlobalConnect

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare