Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: It-chefen ska lösa allt - men får ingen insyn

I en komplex och orolig omvärld ställs stora krav på företags säkerhet. Trots det saknas ofta it-chefen i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström.
Publicerad
Till vänster ett nätverk av ettor och nollor, till höger Henrik Hammarström
Cyberattacker gör att det ligger ett stort ansvar över företagens it-chefer. Samtidigt har få någon insyn eftersom de inte får sitta med i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en stor samsyn kring betydelsen av it hos beslutsfattare i bolag och myndigheter. Trots det står it-cheferna oftast utanför ledningsgrupperna. Det är uppenbarligen hög tid för dem att steppa upp och bli bättre på att tala för sin sak. Annars är risken stor att it-cheferna även fortsättningsvis förpassas till läktaren och verksamheten förlorar i effektivitet. 

Det går att dra en viktig slutsats från den undersökning som teknik- och telekomföretaget GlobalConnect Sverige beställt från Kantar Sifo. Där har it-chefer och beslutsfattare svarat på frågor om sin digitala vardag. It ses som en strategiskt viktig resurs som är central för att kunna utveckla både verksamheten och gynna affärerna. Men undersökningen visar också problem och utmaningar; nästan hälften av de som svarat anser att det investeras för lite i it. Lika många är missnöjda med it-avdelningens proaktivitet och förmåga att få verksamheten att växa. På andra kanten kämpar it-cheferna på och menar att ledningen och medarbetarna inte har tillräcklig kompetens och förståelse för vad it-avdelningen gör.

En hotfull omvärld ökar kraven på it säkerhet

Alla företag och verksamheter påverkas av digitaliseringen. Förmågan att snabbt kunna ställa om på snabbrörliga marknader, anpassa sig till nya villkor och dra nytta av digitaliseringens möjligheter är ofta en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Och betydelsen av it-avdelningarna och it-strategierna kommer med all sannolikhet att öka över tid i takt med digitaliseringen av ekonomin och samhället.

En komplex, orolig och hotfull omvärld leder dessutom till att kraven på it-säkerhet höjs. Pandemiåren gjorde arbetsplatserna flexibla och har resulterat i hybridkontoret, där anställda ges möjlighet att arbeta hemifrån. Ovanför allt svävar molnet som ska ta oss och verksamheterna in i framtiden.

Som ansvarig för att lotsa verksamheterna genom detta till synes omöjliga uppdrag står it-chefen med frågor som de flesta andra i organisationen inte förstår, dessutom oftast med en allt krympande budget. Men trots det enorma ansvaret för en minst sagt verksamhetskritisk fråga saknas märkligt nog oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Trots det enorma ansvaret saknas oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Men det finns kanske skäl till varför det förhåller sig så. Enligt Kantar Sifos undersökning lyser it-chefernas frustration tydligt igenom och de tycker sig inte få gehör hos övriga avdelningar, varken för sina strategier eller insikter i vad som verksamheterna skulle må bäst av.

Det är därför helt nödvändigt att it-cheferna tar ett nytt grepp, lyfter blicken och tänker mer strategiskt kring hur de bättre kan få acceptans och inflytande i övriga delar av organisationen. It-cheferna behöver helt enkelt bli bättre på att sälja in sig och visa på det mervärde man skapar. Först då kan man vinna förtroende och skapa bättre möjligheter att få genomslag. Kontentan är dock given och solklar; det är dags att låta fler it-chefer ta plats i ledningsgrupperna.  

/Henrik Hammarström, affärsområdeschef, GlobalConnect

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD