Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: It-chefen ska lösa allt - men får ingen insyn

I en komplex och orolig omvärld ställs stora krav på företags säkerhet. Trots det saknas ofta it-chefen i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström.
Publicerad
Till vänster ett nätverk av ettor och nollor, till höger Henrik Hammarström
Cyberattacker gör att det ligger ett stort ansvar över företagens it-chefer. Samtidigt har få någon insyn eftersom de inte får sitta med i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en stor samsyn kring betydelsen av it hos beslutsfattare i bolag och myndigheter. Trots det står it-cheferna oftast utanför ledningsgrupperna. Det är uppenbarligen hög tid för dem att steppa upp och bli bättre på att tala för sin sak. Annars är risken stor att it-cheferna även fortsättningsvis förpassas till läktaren och verksamheten förlorar i effektivitet. 

Det går att dra en viktig slutsats från den undersökning som teknik- och telekomföretaget GlobalConnect Sverige beställt från Kantar Sifo. Där har it-chefer och beslutsfattare svarat på frågor om sin digitala vardag. It ses som en strategiskt viktig resurs som är central för att kunna utveckla både verksamheten och gynna affärerna. Men undersökningen visar också problem och utmaningar; nästan hälften av de som svarat anser att det investeras för lite i it. Lika många är missnöjda med it-avdelningens proaktivitet och förmåga att få verksamheten att växa. På andra kanten kämpar it-cheferna på och menar att ledningen och medarbetarna inte har tillräcklig kompetens och förståelse för vad it-avdelningen gör.

En hotfull omvärld ökar kraven på it säkerhet

Alla företag och verksamheter påverkas av digitaliseringen. Förmågan att snabbt kunna ställa om på snabbrörliga marknader, anpassa sig till nya villkor och dra nytta av digitaliseringens möjligheter är ofta en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Och betydelsen av it-avdelningarna och it-strategierna kommer med all sannolikhet att öka över tid i takt med digitaliseringen av ekonomin och samhället.

En komplex, orolig och hotfull omvärld leder dessutom till att kraven på it-säkerhet höjs. Pandemiåren gjorde arbetsplatserna flexibla och har resulterat i hybridkontoret, där anställda ges möjlighet att arbeta hemifrån. Ovanför allt svävar molnet som ska ta oss och verksamheterna in i framtiden.

Som ansvarig för att lotsa verksamheterna genom detta till synes omöjliga uppdrag står it-chefen med frågor som de flesta andra i organisationen inte förstår, dessutom oftast med en allt krympande budget. Men trots det enorma ansvaret för en minst sagt verksamhetskritisk fråga saknas märkligt nog oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Trots det enorma ansvaret saknas oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Men det finns kanske skäl till varför det förhåller sig så. Enligt Kantar Sifos undersökning lyser it-chefernas frustration tydligt igenom och de tycker sig inte få gehör hos övriga avdelningar, varken för sina strategier eller insikter i vad som verksamheterna skulle må bäst av.

Det är därför helt nödvändigt att it-cheferna tar ett nytt grepp, lyfter blicken och tänker mer strategiskt kring hur de bättre kan få acceptans och inflytande i övriga delar av organisationen. It-cheferna behöver helt enkelt bli bättre på att sälja in sig och visa på det mervärde man skapar. Först då kan man vinna förtroende och skapa bättre möjligheter att få genomslag. Kontentan är dock given och solklar; det är dags att låta fler it-chefer ta plats i ledningsgrupperna.  

/Henrik Hammarström, affärsområdeschef, GlobalConnect

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef