Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: It-chefen ska lösa allt - men får ingen insyn

I en komplex och orolig omvärld ställs stora krav på företags säkerhet. Trots det saknas ofta it-chefen i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström.
Publicerad
Till vänster ett nätverk av ettor och nollor, till höger Henrik Hammarström
Cyberattacker gör att det ligger ett stort ansvar över företagens it-chefer. Samtidigt har få någon insyn eftersom de inte får sitta med i ledningsgruppen, skriver Henrik Hammarström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en stor samsyn kring betydelsen av it hos beslutsfattare i bolag och myndigheter. Trots det står it-cheferna oftast utanför ledningsgrupperna. Det är uppenbarligen hög tid för dem att steppa upp och bli bättre på att tala för sin sak. Annars är risken stor att it-cheferna även fortsättningsvis förpassas till läktaren och verksamheten förlorar i effektivitet. 

Det går att dra en viktig slutsats från den undersökning som teknik- och telekomföretaget GlobalConnect Sverige beställt från Kantar Sifo. Där har it-chefer och beslutsfattare svarat på frågor om sin digitala vardag. It ses som en strategiskt viktig resurs som är central för att kunna utveckla både verksamheten och gynna affärerna. Men undersökningen visar också problem och utmaningar; nästan hälften av de som svarat anser att det investeras för lite i it. Lika många är missnöjda med it-avdelningens proaktivitet och förmåga att få verksamheten att växa. På andra kanten kämpar it-cheferna på och menar att ledningen och medarbetarna inte har tillräcklig kompetens och förståelse för vad it-avdelningen gör.

En hotfull omvärld ökar kraven på it säkerhet

Alla företag och verksamheter påverkas av digitaliseringen. Förmågan att snabbt kunna ställa om på snabbrörliga marknader, anpassa sig till nya villkor och dra nytta av digitaliseringens möjligheter är ofta en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Och betydelsen av it-avdelningarna och it-strategierna kommer med all sannolikhet att öka över tid i takt med digitaliseringen av ekonomin och samhället.

En komplex, orolig och hotfull omvärld leder dessutom till att kraven på it-säkerhet höjs. Pandemiåren gjorde arbetsplatserna flexibla och har resulterat i hybridkontoret, där anställda ges möjlighet att arbeta hemifrån. Ovanför allt svävar molnet som ska ta oss och verksamheterna in i framtiden.

Som ansvarig för att lotsa verksamheterna genom detta till synes omöjliga uppdrag står it-chefen med frågor som de flesta andra i organisationen inte förstår, dessutom oftast med en allt krympande budget. Men trots det enorma ansvaret för en minst sagt verksamhetskritisk fråga saknas märkligt nog oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Trots det enorma ansvaret saknas oftast it-chefen i ledningsgrupperna.

Men det finns kanske skäl till varför det förhåller sig så. Enligt Kantar Sifos undersökning lyser it-chefernas frustration tydligt igenom och de tycker sig inte få gehör hos övriga avdelningar, varken för sina strategier eller insikter i vad som verksamheterna skulle må bäst av.

Det är därför helt nödvändigt att it-cheferna tar ett nytt grepp, lyfter blicken och tänker mer strategiskt kring hur de bättre kan få acceptans och inflytande i övriga delar av organisationen. It-cheferna behöver helt enkelt bli bättre på att sälja in sig och visa på det mervärde man skapar. Först då kan man vinna förtroende och skapa bättre möjligheter att få genomslag. Kontentan är dock given och solklar; det är dags att låta fler it-chefer ta plats i ledningsgrupperna.  

/Henrik Hammarström, affärsområdeschef, GlobalConnect

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.