Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte en workshop till

Anställda förväntas bidra med upplevelser, tankar och engagemang i medarbetarundersökningar och enkäter. Men ofta gör ledningen ingenting med resultaten, skriver Teresa Acuña Lopez.

Publicerad
post-it lappar, Teresa Acuña Lopez
Anställda som lägger ner mycket tid på att svara på enkätundersökningar från sin arbetsgivare tappar engagemanget om ingenting görs med resultatet, skriver Teresa Acuña Lopez. Foto: Shutterstock/David Falk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sucken kom varje gång som jag skulle svara på enkäten. Varför skulle jag ta mig tid till att dela med mig av min upplevelse när jag av erfarenhet visste att det ändå inte skulle leda till en förändring. År efter år hade vi haft samma undersökning men det kändes mest som att företaget bara ville samla in data och inte göra en förändring på riktigt eller än värre göra förändring som vi inte såg.

Minns speciellt en gång. Resultatet var klart. Efteråt skulle vi ha en workshop kring varför resultatet såg ut som det gjorde och ta fram nyckelaktiviteter på åtgärder för att skapa en bättre upplevelse. Vi var flera som lyfte exempel på vad vi behövde fokusera på. Ändå slutade det med att ledningen tog fram åtgärder som vi medarbetare inte alls kände igen oss i.

Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk

Vi var flera som frågade hur de kommit fram till just dessa fokusområden. De kunde inte ens ge oss ett tydligt svar. Det blev uppenbart att de bestämt sig för en egen agenda för vad de ville att vi skulle arbeta med. Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk. Många var vi som var frustrerade och vi förstod inte hur det kunde ha blivit så här. Ont i hjärtat fick jag dessutom när jag fann en kollega sittandes med tårar i ögonen av frustration.

Vad händer egentligen med oss som människor om vi förväntas bidra med vår upplevelse, tankar, idéer och engagemang utan att ledningen tar oss på allvar? När ledningen kör över oss och inte lyssnar på vad vi behöver? Vad händer med de medarbetare som konferens efter konferens sitter och knådar på idéer på utveckling eller beteenden men så händer ingenting efter?

Eller vad händer med de medarbetare som efter medarbetarundersökningen måste delta i workshops för att förstå resultatet och komma med förbättringar när de inte ens ser att frågorna är viktiga för dem? Att tvingas spendera tid på frågor som snarare är icke-frågor? Jag hörde om ett skräckexempel där medarbetarna fick samtala kring varför resultatet blev lågt på ett område som inte alls var viktigt för dem. Det slutade med att de nu har en tyst överenskommelse om att de ska svara högt på samma fråga nästa gång för att slippa sitta i obetydliga workshops.

Anställda vill inte ha en till workshop

Jag vet vad som händer med dessa medarbetare. Jag har sett det för många gånger. De tappar både tillit, engagemang och respekt för våra ledare och arbetsgivare. Jag vet det, inte bara för jag har varit där själv, men också för att jag som organisationskonsult träffat de där medarbetarna som ser på mig med trötta ögon när jag kommer in i rummet. De vill inte ha en till workshop där resultatet ändå inte gör att det blir någon förändring.

Betyder detta att det är fel att vilja involvera medarbetarna? Självklart inte! Men företag bör rannsaka sig själva. Har de skapat rätt förutsättningar för att medarbetarnas röster verkligen kommer fram och respekteras? Har de prioriterat det som deras medarbetare faktiskt ser är det som är mest betydelsefullt för dem för att känna sig engagerade?

Företag behöver fundera på om de verkligen vill ha deras medarbetares input. För är svaret ja, får de inte köra över sina medarbetare. Ibland kanske det inte alltid går att göra som medarbetarna vill men då måste ni som företag i alla fall bekräfta att ni förstått vad medarbetarna behöver och varför ni väljer att göra på ett annat sätt. Det handlar inte om att medarbetarna ska få sin vilja igenom varje gång men frågar ni dem om deras input har ni i alla fall en skyldighet att svara på varför det inte blir som de önskar. Fortsätter ni att involvera era medarbetare utan att respektera deras tid eller upplevelse kommer ni garanterat att ta död på deras engagemang.

/Teresa Acuña Lopez, organisationskonsult.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping