Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte en workshop till

Anställda förväntas bidra med upplevelser, tankar och engagemang i medarbetarundersökningar och enkäter. Men ofta gör ledningen ingenting med resultaten, skriver Teresa Acuña Lopez.

Publicerad
post-it lappar, Teresa Acuña Lopez
Anställda som lägger ner mycket tid på att svara på enkätundersökningar från sin arbetsgivare tappar engagemanget om ingenting görs med resultatet, skriver Teresa Acuña Lopez. Foto: Shutterstock/David Falk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sucken kom varje gång som jag skulle svara på enkäten. Varför skulle jag ta mig tid till att dela med mig av min upplevelse när jag av erfarenhet visste att det ändå inte skulle leda till en förändring. År efter år hade vi haft samma undersökning men det kändes mest som att företaget bara ville samla in data och inte göra en förändring på riktigt eller än värre göra förändring som vi inte såg.

Minns speciellt en gång. Resultatet var klart. Efteråt skulle vi ha en workshop kring varför resultatet såg ut som det gjorde och ta fram nyckelaktiviteter på åtgärder för att skapa en bättre upplevelse. Vi var flera som lyfte exempel på vad vi behövde fokusera på. Ändå slutade det med att ledningen tog fram åtgärder som vi medarbetare inte alls kände igen oss i.

Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk

Vi var flera som frågade hur de kommit fram till just dessa fokusområden. De kunde inte ens ge oss ett tydligt svar. Det blev uppenbart att de bestämt sig för en egen agenda för vad de ville att vi skulle arbeta med. Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk. Många var vi som var frustrerade och vi förstod inte hur det kunde ha blivit så här. Ont i hjärtat fick jag dessutom när jag fann en kollega sittandes med tårar i ögonen av frustration.

Vad händer egentligen med oss som människor om vi förväntas bidra med vår upplevelse, tankar, idéer och engagemang utan att ledningen tar oss på allvar? När ledningen kör över oss och inte lyssnar på vad vi behöver? Vad händer med de medarbetare som konferens efter konferens sitter och knådar på idéer på utveckling eller beteenden men så händer ingenting efter?

Eller vad händer med de medarbetare som efter medarbetarundersökningen måste delta i workshops för att förstå resultatet och komma med förbättringar när de inte ens ser att frågorna är viktiga för dem? Att tvingas spendera tid på frågor som snarare är icke-frågor? Jag hörde om ett skräckexempel där medarbetarna fick samtala kring varför resultatet blev lågt på ett område som inte alls var viktigt för dem. Det slutade med att de nu har en tyst överenskommelse om att de ska svara högt på samma fråga nästa gång för att slippa sitta i obetydliga workshops.

Anställda vill inte ha en till workshop

Jag vet vad som händer med dessa medarbetare. Jag har sett det för många gånger. De tappar både tillit, engagemang och respekt för våra ledare och arbetsgivare. Jag vet det, inte bara för jag har varit där själv, men också för att jag som organisationskonsult träffat de där medarbetarna som ser på mig med trötta ögon när jag kommer in i rummet. De vill inte ha en till workshop där resultatet ändå inte gör att det blir någon förändring.

Betyder detta att det är fel att vilja involvera medarbetarna? Självklart inte! Men företag bör rannsaka sig själva. Har de skapat rätt förutsättningar för att medarbetarnas röster verkligen kommer fram och respekteras? Har de prioriterat det som deras medarbetare faktiskt ser är det som är mest betydelsefullt för dem för att känna sig engagerade?

Företag behöver fundera på om de verkligen vill ha deras medarbetares input. För är svaret ja, får de inte köra över sina medarbetare. Ibland kanske det inte alltid går att göra som medarbetarna vill men då måste ni som företag i alla fall bekräfta att ni förstått vad medarbetarna behöver och varför ni väljer att göra på ett annat sätt. Det handlar inte om att medarbetarna ska få sin vilja igenom varje gång men frågar ni dem om deras input har ni i alla fall en skyldighet att svara på varför det inte blir som de önskar. Fortsätter ni att involvera era medarbetare utan att respektera deras tid eller upplevelse kommer ni garanterat att ta död på deras engagemang.

/Teresa Acuña Lopez, organisationskonsult.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind

Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect

Debatt

Debatt: Ensam är inte stark

Ett starkt fackförbund kräver många medlemmar. Men alla ser inte fördelarna med att vara organiserade. Den kunskapen kan vi hjälpa till att sprida, skriver Dimce Storm.
Publicerad 13 maj 2025, kl 09:30
Pappersfigurer som håller varandra i handen
En arbetsgivare kan vara vänlig och välmenande – men när det kommer till kritan handlar deras ansvar om företagets bästa. Det är då facket kommer in skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du som redan är medlem i facket vet hur viktigt det är att ha en stark röst på arbetsplatsen. Du har sett hur kollektiv styrka ger bättre villkor, rättvisare löner och en tryggare arbetsmiljö. Men det finns fortfarande många som står utanför, som kanske inte riktigt förstår vad de går miste om. Hur kan vi få fler att inse vikten av fackligt medlemskap? 

Många arbetsgivare pratar om en stark gemenskap på arbetsplatsen, om att vi är som en familj. Det kan kännas tryggt, men det är just därför det är så viktigt att prata om fackets verkliga betydelse. En arbetsgivare kan vara vänlig och välmenande – men när det kommer till kritan handlar deras ansvar om företagets bästa, inte nödvändigtvis om de anställdas trygghet. Det är därför vi behöver ett fackförbund som ser till att ingen lämnas ensam när en konflikt uppstår eller när arbetsvillkor behöver förbättras.

När vi är många kan vi ställa krav

Det finns många som tvekar att gå med i facket – vissa tror att de klarar sig själva, andra kanske inte tycker att de har råd, och en del vet helt enkelt inte vad ett medlemskap faktiskt innebär. Som medlem har du en viktig roll i att förmedla vad facket gör och varför det är så viktigt att vi är många.

  • Berätta om dina egna erfarenheter – Har du själv fått hjälp av facket någon gång? Kanske vid en löneförhandling, ett arbetsmiljöproblem eller en konflikt? Personliga berättelser är ofta det mest övertygande.
  • Lyft fram vad facket faktiskt gör – Många vet inte att facket förhandlar fram kollektivavtal, ger juridiskt stöd och hjälper till vid konflikter. Det är lätt att ta för givet det som redan är självklart tack vare fackets arbete.
  • Visa på vad som kan gå förlorat – Om ingen står upp för rättvisa villkor, vad händer då? Vad sker med löner, arbetsvillkor och trygghet om vi låter arbetsgivaren ensidigt bestämma spelreglerna?

Ett starkt fack bygger på engagemang och solidaritet. När vi är många kan vi ställa krav och förbättra våra arbetsvillkor. Men för att kunna göra det behöver vi vara fler. Så nästa gång du hör någon säga att de inte behöver vara med i facket – fråga dem: Vem försvarar dina rättigheter om du hamnar i en svår situation?Vi vet att svaret är facket. Låt oss hjälpa fler att förstå det.

Genom att sprida budskapet, prata med kollegor och dela med dig av din erfarenhet kan du göra stor skillnad. Att vara medlem i facket handlar inte bara om din egen trygghet – det handlar om att skapa en rättvis och hållbar arbetsmarknad för alla. Och ju fler vi är, desto starkare blir vi.

/Dimce Storm, stolt och engagerad förtroendevald klubbordförande inom Unionen.