Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte en workshop till

Anställda förväntas bidra med upplevelser, tankar och engagemang i medarbetarundersökningar och enkäter. Men ofta gör ledningen ingenting med resultaten, skriver Teresa Acuña Lopez.

Publicerad
post-it lappar, Teresa Acuña Lopez
Anställda som lägger ner mycket tid på att svara på enkätundersökningar från sin arbetsgivare tappar engagemanget om ingenting görs med resultatet, skriver Teresa Acuña Lopez. Foto: Shutterstock/David Falk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sucken kom varje gång som jag skulle svara på enkäten. Varför skulle jag ta mig tid till att dela med mig av min upplevelse när jag av erfarenhet visste att det ändå inte skulle leda till en förändring. År efter år hade vi haft samma undersökning men det kändes mest som att företaget bara ville samla in data och inte göra en förändring på riktigt eller än värre göra förändring som vi inte såg.

Minns speciellt en gång. Resultatet var klart. Efteråt skulle vi ha en workshop kring varför resultatet såg ut som det gjorde och ta fram nyckelaktiviteter på åtgärder för att skapa en bättre upplevelse. Vi var flera som lyfte exempel på vad vi behövde fokusera på. Ändå slutade det med att ledningen tog fram åtgärder som vi medarbetare inte alls kände igen oss i.

Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk

Vi var flera som frågade hur de kommit fram till just dessa fokusområden. De kunde inte ens ge oss ett tydligt svar. Det blev uppenbart att de bestämt sig för en egen agenda för vad de ville att vi skulle arbeta med. Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk. Många var vi som var frustrerade och vi förstod inte hur det kunde ha blivit så här. Ont i hjärtat fick jag dessutom när jag fann en kollega sittandes med tårar i ögonen av frustration.

Vad händer egentligen med oss som människor om vi förväntas bidra med vår upplevelse, tankar, idéer och engagemang utan att ledningen tar oss på allvar? När ledningen kör över oss och inte lyssnar på vad vi behöver? Vad händer med de medarbetare som konferens efter konferens sitter och knådar på idéer på utveckling eller beteenden men så händer ingenting efter?

Eller vad händer med de medarbetare som efter medarbetarundersökningen måste delta i workshops för att förstå resultatet och komma med förbättringar när de inte ens ser att frågorna är viktiga för dem? Att tvingas spendera tid på frågor som snarare är icke-frågor? Jag hörde om ett skräckexempel där medarbetarna fick samtala kring varför resultatet blev lågt på ett område som inte alls var viktigt för dem. Det slutade med att de nu har en tyst överenskommelse om att de ska svara högt på samma fråga nästa gång för att slippa sitta i obetydliga workshops.

Anställda vill inte ha en till workshop

Jag vet vad som händer med dessa medarbetare. Jag har sett det för många gånger. De tappar både tillit, engagemang och respekt för våra ledare och arbetsgivare. Jag vet det, inte bara för jag har varit där själv, men också för att jag som organisationskonsult träffat de där medarbetarna som ser på mig med trötta ögon när jag kommer in i rummet. De vill inte ha en till workshop där resultatet ändå inte gör att det blir någon förändring.

Betyder detta att det är fel att vilja involvera medarbetarna? Självklart inte! Men företag bör rannsaka sig själva. Har de skapat rätt förutsättningar för att medarbetarnas röster verkligen kommer fram och respekteras? Har de prioriterat det som deras medarbetare faktiskt ser är det som är mest betydelsefullt för dem för att känna sig engagerade?

Företag behöver fundera på om de verkligen vill ha deras medarbetares input. För är svaret ja, får de inte köra över sina medarbetare. Ibland kanske det inte alltid går att göra som medarbetarna vill men då måste ni som företag i alla fall bekräfta att ni förstått vad medarbetarna behöver och varför ni väljer att göra på ett annat sätt. Det handlar inte om att medarbetarna ska få sin vilja igenom varje gång men frågar ni dem om deras input har ni i alla fall en skyldighet att svara på varför det inte blir som de önskar. Fortsätter ni att involvera era medarbetare utan att respektera deras tid eller upplevelse kommer ni garanterat att ta död på deras engagemang.

/Teresa Acuña Lopez, organisationskonsult.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare