Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte en workshop till

Anställda förväntas bidra med upplevelser, tankar och engagemang i medarbetarundersökningar och enkäter. Men ofta gör ledningen ingenting med resultaten, skriver Teresa Acuña Lopez.

Publicerad 10 maj 2022, kl 06:00
post-it lappar, Teresa Acuña Lopez
Anställda som lägger ner mycket tid på att svara på enkätundersökningar från sin arbetsgivare tappar engagemanget om ingenting görs med resultatet, skriver Teresa Acuña Lopez. Foto: Shutterstock/David Falk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sucken kom varje gång som jag skulle svara på enkäten. Varför skulle jag ta mig tid till att dela med mig av min upplevelse när jag av erfarenhet visste att det ändå inte skulle leda till en förändring. År efter år hade vi haft samma undersökning men det kändes mest som att företaget bara ville samla in data och inte göra en förändring på riktigt eller än värre göra förändring som vi inte såg.

Minns speciellt en gång. Resultatet var klart. Efteråt skulle vi ha en workshop kring varför resultatet såg ut som det gjorde och ta fram nyckelaktiviteter på åtgärder för att skapa en bättre upplevelse. Vi var flera som lyfte exempel på vad vi behövde fokusera på. Ändå slutade det med att ledningen tog fram åtgärder som vi medarbetare inte alls kände igen oss i.

Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk

Vi var flera som frågade hur de kommit fram till just dessa fokusområden. De kunde inte ens ge oss ett tydligt svar. Det blev uppenbart att de bestämt sig för en egen agenda för vad de ville att vi skulle arbeta med. Känslan när vi gick ut därifrån var hemsk. Många var vi som var frustrerade och vi förstod inte hur det kunde ha blivit så här. Ont i hjärtat fick jag dessutom när jag fann en kollega sittandes med tårar i ögonen av frustration.

Vad händer egentligen med oss som människor om vi förväntas bidra med vår upplevelse, tankar, idéer och engagemang utan att ledningen tar oss på allvar? När ledningen kör över oss och inte lyssnar på vad vi behöver? Vad händer med de medarbetare som konferens efter konferens sitter och knådar på idéer på utveckling eller beteenden men så händer ingenting efter?

Eller vad händer med de medarbetare som efter medarbetarundersökningen måste delta i workshops för att förstå resultatet och komma med förbättringar när de inte ens ser att frågorna är viktiga för dem? Att tvingas spendera tid på frågor som snarare är icke-frågor? Jag hörde om ett skräckexempel där medarbetarna fick samtala kring varför resultatet blev lågt på ett område som inte alls var viktigt för dem. Det slutade med att de nu har en tyst överenskommelse om att de ska svara högt på samma fråga nästa gång för att slippa sitta i obetydliga workshops.

Anställda vill inte ha en till workshop

Jag vet vad som händer med dessa medarbetare. Jag har sett det för många gånger. De tappar både tillit, engagemang och respekt för våra ledare och arbetsgivare. Jag vet det, inte bara för jag har varit där själv, men också för att jag som organisationskonsult träffat de där medarbetarna som ser på mig med trötta ögon när jag kommer in i rummet. De vill inte ha en till workshop där resultatet ändå inte gör att det blir någon förändring.

Betyder detta att det är fel att vilja involvera medarbetarna? Självklart inte! Men företag bör rannsaka sig själva. Har de skapat rätt förutsättningar för att medarbetarnas röster verkligen kommer fram och respekteras? Har de prioriterat det som deras medarbetare faktiskt ser är det som är mest betydelsefullt för dem för att känna sig engagerade?

Företag behöver fundera på om de verkligen vill ha deras medarbetares input. För är svaret ja, får de inte köra över sina medarbetare. Ibland kanske det inte alltid går att göra som medarbetarna vill men då måste ni som företag i alla fall bekräfta att ni förstått vad medarbetarna behöver och varför ni väljer att göra på ett annat sätt. Det handlar inte om att medarbetarna ska få sin vilja igenom varje gång men frågar ni dem om deras input har ni i alla fall en skyldighet att svara på varför det inte blir som de önskar. Fortsätter ni att involvera era medarbetare utan att respektera deras tid eller upplevelse kommer ni garanterat att ta död på deras engagemang.

/Teresa Acuña Lopez, organisationskonsult.

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.