Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inget flaskvatten i Unionen

Klimathotet är ständigt närvarande och pågår oavbrutet dygnet runt, året om. Alla måste bidra till att utsläppen av koldioxid minskar. Även till synes små attitydförändringar bidrar till att minska klimatförändringen. Vi kan alla aktivt delta i detta förbättringsarbete.
Ewa Tjernström Publicerad
Ewa Tjernström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige har ett friskt och fint kranvatten, trots det så dricker varje svensk i genomsnitt cirka 27 liter flaskvatten årligen. Kostnaden för kranvatten varierar från kommun till kommun men är i genomsnitt 15 kronor per kubikmeter, eller 1,5 öre per liter. En halvliter buteljerat vatten i butiken kostar omkring 16 kronor. Det innebär att flaskvattnet är mer än 2 000 gånger dyrare.

Att tillverka och transportera dessa flaskor betyder 34 000 ton koldioxid som spär på klimatförsämringarna. Samma mängd kranvatten ger noll koldioxidutsläpp.

Med dessa fakta i minnet känns det absolut nödvändigt att föreslå att Unionen upphör i alla sina verksamheter med all form av flaskvatten till förmån för kranvatten. Vi kan aldrig förändra andras beteende om vi inte börjar med oss själva. När en unionare går och handlar finns det inga flaskor med vatten i korgen - är inte det en tilltalande bild?

Förbättringsarbete smittar och med det kommer nya idéer som att

  • handla rättvisemärkt frukt, kaffe och the.
  • avstå inköp av träslag vi vet bidrar till att skövla regnskogen, mahogny och ebenholts
  • välja lokalproducerade produkter (finns de inte i hyllan så kräv att de tar hem dem)
  • stänga av alla apparater som står i stand-by läge

På senaste förbundsstyrelsemötet drack vi oss otörstiga med kranvatten. Det smakade utsökt. Flaskorna var borta och får förhoppningsvis inte tillträde till styrelserummet i framtiden.

Nu återstår att göra likadant överallt i hela Unionen.         

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson