Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inget flaskvatten i Unionen

Klimathotet är ständigt närvarande och pågår oavbrutet dygnet runt, året om. Alla måste bidra till att utsläppen av koldioxid minskar. Även till synes små attitydförändringar bidrar till att minska klimatförändringen. Vi kan alla aktivt delta i detta förbättringsarbete.
Ewa Tjernström Publicerad
Ewa Tjernström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige har ett friskt och fint kranvatten, trots det så dricker varje svensk i genomsnitt cirka 27 liter flaskvatten årligen. Kostnaden för kranvatten varierar från kommun till kommun men är i genomsnitt 15 kronor per kubikmeter, eller 1,5 öre per liter. En halvliter buteljerat vatten i butiken kostar omkring 16 kronor. Det innebär att flaskvattnet är mer än 2 000 gånger dyrare.

Att tillverka och transportera dessa flaskor betyder 34 000 ton koldioxid som spär på klimatförsämringarna. Samma mängd kranvatten ger noll koldioxidutsläpp.

Med dessa fakta i minnet känns det absolut nödvändigt att föreslå att Unionen upphör i alla sina verksamheter med all form av flaskvatten till förmån för kranvatten. Vi kan aldrig förändra andras beteende om vi inte börjar med oss själva. När en unionare går och handlar finns det inga flaskor med vatten i korgen - är inte det en tilltalande bild?

Förbättringsarbete smittar och med det kommer nya idéer som att

  • handla rättvisemärkt frukt, kaffe och the.
  • avstå inköp av träslag vi vet bidrar till att skövla regnskogen, mahogny och ebenholts
  • välja lokalproducerade produkter (finns de inte i hyllan så kräv att de tar hem dem)
  • stänga av alla apparater som står i stand-by läge

På senaste förbundsstyrelsemötet drack vi oss otörstiga med kranvatten. Det smakade utsökt. Flaskorna var borta och får förhoppningsvis inte tillträde till styrelserummet i framtiden.

Nu återstår att göra likadant överallt i hela Unionen.         

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling