Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ideella föreningar kan rädda liv

En stor del av de anställdas sjukskrivningar har koppling till psykisk ohälsa. Ideell sektor gör stor nytta för att stödja människor som mår dåligt, men måste ofta kämpa för sin egen existens, skriver Lotta Halvardsson Ekdahl och Magnus Werner.
Publicerad
Colourbox
Ideella föreningar kan samla människor som delar erfarenhet av psykisk ohälsa. Men föreningarnas grund har ingen ekonomisk trygghet, skriver Lotta Halvardsson Ekdah och Magnus Werner. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år tar cirka 1 500 personer i Sverige sitt liv. Självmorden har minskat något för varje år under de senaste 20 åren men bland yngre människor ser man tvärtom en ökning med cirka en procent per år. Ska vi vända den utvecklingen behöver vi vara fler som hjälps åt. Vi behöver angripa problemet på flera olika sätt, på flera nivåer.

Psykisk ohälsa är ett växande problem som kostar samhället åtskilliga miljarder varje år. Vad det kostar i mänskligt lidande är inte mätbart. För att komma åt det här behöver vi avsätta mer pengar och använda pengarna på ett så effektivt sätt som möjligt. Det satsas alldeles för lite på tidiga insatser och förebyggande arbete trots att vi vet att det är det bästa sättet att förhindra att ohälsan får fäste.

Vad det kostar i mänskligt lidande är inte mätbart

De ideella föreningarna gör ett enormt arbete när det handlar att stödja människor med psykisk ohälsa. Man gör livsviktiga insatser som egentligen är statens och myndigheternas ansvar. Föreningarnas styrka är att de samlar människor som har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Där finns människor med nödvändig kunskap om vilket stöd som krävs.

Insatserna från ideell sektor sparar in många miljoner per år. Till exempel kostar varje självmord drygt 18 miljoner kronor. Över hälften av sjukskrivningarna har koppling till psykisk ohälsa. Ideell sektor skulle kunna göra ännu mer om man fick bättre förutsättningar. Trots det behöver föreningarna ständigt kämpa för sin existens.

Olika stöd ställs mot varandra

Systemet för fördelningen av bidrag är svårjobbat och ineffektivt. För att få loss medel till förebyggande insatser behöver man först ta sig igenom en byråkratisk djungel fylld av fallgropar och hinder. I stället för att underlätta och möjliggöra för viktiga initiativ att nå fram så gör det byråkratiska systemet det svårt. Det är oförsvarligt och kostar oss åtskilliga medmänniskor varje år.

Föreningarnas bidrag gäller oftast för ett eller två år. Dessutom konkurrerar föreningarna om samma pengar. Olika behov av stöd ställs mot varandra. Mycket energi går åt till att formulera ansökningar och att fortsatt vara en attraktiv arbetsgivare trots tidsbegränsade anställningar. Bidragssystemet dränerar föreningarna och tvingar dem att fokusera på fel saker.

De lokala eller mindre föreningarna har andra problem. För att beviljas medel behöver föreningen varit etablerad en längre tid och ha kapacitet att stå som arbetsgivare. Dessa krav uppfyller sällan mindre föreningar. Det gör att den kompetens som finns i de lokala föreningarna går förlorad. I dag är det näst intill omöjligt för andra än etablerade föreningar att få medel för att arbeta förebyggande mot ohälsa.

Regeringen behöver se över hur fördelningen av medel hanteras så att så många som möjligt nås av det hälsofrämjande arbetet.

Vi föreslår därför följande:

  • Regeringen gör en satsning på det förebyggande arbetet. En satsning som behöver stå i paritet med de stora problem som finns med psykisk ohälsa. Satsningen är en investering eftersom varje satsad krona sparas in många gånger om i form av minskade utgifter. Pengarna ska ges som ett långtidsstöd till de etablerade föreningarna och möjliggöra att en hållbar verksamhet kan byggas upp.
     
  • Särskilda brukarcentrum inrättas i varje län. Dessa blir en plats dit lokala föreningar kan vända sig för att få hjälp att söka och administrera finansiellt stöd. De administrativa uppgifterna lyfts från den lokala föreningen och man kan fokusera på att bygga upp verksamheten. På så vis kan vi tillvarata kunskap på olika nivåer och möta de behov som finns.
     
  • En brukarpeng instiftas. Alla som har sin försörjning genom ersättning från stat och kommun får en brukarpeng som följer personen. Kommunen kan då anställa personer med brukarpeng utan att det blir så kostsamt. Brukarnas erfarenheter tas tillvara samtidigt som det genererar i samhällsekonomiska och mänskliga vinster.

Nu är det dags att satsa på det preventiva arbetet. Vi har inte råd att förlora fler liv.

/Lotta Halvardsson Ekdahl, grundare av skolkonceptet Preventos
/Magnus Werner, expert inom brukarinflytandefrågor


Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB