Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ideella föreningar kan rädda liv

En stor del av de anställdas sjukskrivningar har koppling till psykisk ohälsa. Ideell sektor gör stor nytta för att stödja människor som mår dåligt, men måste ofta kämpa för sin egen existens, skriver Lotta Halvardsson Ekdahl och Magnus Werner.
Publicerad
Colourbox
Ideella föreningar kan samla människor som delar erfarenhet av psykisk ohälsa. Men föreningarnas grund har ingen ekonomisk trygghet, skriver Lotta Halvardsson Ekdah och Magnus Werner. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år tar cirka 1 500 personer i Sverige sitt liv. Självmorden har minskat något för varje år under de senaste 20 åren men bland yngre människor ser man tvärtom en ökning med cirka en procent per år. Ska vi vända den utvecklingen behöver vi vara fler som hjälps åt. Vi behöver angripa problemet på flera olika sätt, på flera nivåer.

Psykisk ohälsa är ett växande problem som kostar samhället åtskilliga miljarder varje år. Vad det kostar i mänskligt lidande är inte mätbart. För att komma åt det här behöver vi avsätta mer pengar och använda pengarna på ett så effektivt sätt som möjligt. Det satsas alldeles för lite på tidiga insatser och förebyggande arbete trots att vi vet att det är det bästa sättet att förhindra att ohälsan får fäste.

Vad det kostar i mänskligt lidande är inte mätbart

De ideella föreningarna gör ett enormt arbete när det handlar att stödja människor med psykisk ohälsa. Man gör livsviktiga insatser som egentligen är statens och myndigheternas ansvar. Föreningarnas styrka är att de samlar människor som har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Där finns människor med nödvändig kunskap om vilket stöd som krävs.

Insatserna från ideell sektor sparar in många miljoner per år. Till exempel kostar varje självmord drygt 18 miljoner kronor. Över hälften av sjukskrivningarna har koppling till psykisk ohälsa. Ideell sektor skulle kunna göra ännu mer om man fick bättre förutsättningar. Trots det behöver föreningarna ständigt kämpa för sin existens.

Olika stöd ställs mot varandra

Systemet för fördelningen av bidrag är svårjobbat och ineffektivt. För att få loss medel till förebyggande insatser behöver man först ta sig igenom en byråkratisk djungel fylld av fallgropar och hinder. I stället för att underlätta och möjliggöra för viktiga initiativ att nå fram så gör det byråkratiska systemet det svårt. Det är oförsvarligt och kostar oss åtskilliga medmänniskor varje år.

Föreningarnas bidrag gäller oftast för ett eller två år. Dessutom konkurrerar föreningarna om samma pengar. Olika behov av stöd ställs mot varandra. Mycket energi går åt till att formulera ansökningar och att fortsatt vara en attraktiv arbetsgivare trots tidsbegränsade anställningar. Bidragssystemet dränerar föreningarna och tvingar dem att fokusera på fel saker.

De lokala eller mindre föreningarna har andra problem. För att beviljas medel behöver föreningen varit etablerad en längre tid och ha kapacitet att stå som arbetsgivare. Dessa krav uppfyller sällan mindre föreningar. Det gör att den kompetens som finns i de lokala föreningarna går förlorad. I dag är det näst intill omöjligt för andra än etablerade föreningar att få medel för att arbeta förebyggande mot ohälsa.

Regeringen behöver se över hur fördelningen av medel hanteras så att så många som möjligt nås av det hälsofrämjande arbetet.

Vi föreslår därför följande:

  • Regeringen gör en satsning på det förebyggande arbetet. En satsning som behöver stå i paritet med de stora problem som finns med psykisk ohälsa. Satsningen är en investering eftersom varje satsad krona sparas in många gånger om i form av minskade utgifter. Pengarna ska ges som ett långtidsstöd till de etablerade föreningarna och möjliggöra att en hållbar verksamhet kan byggas upp.
     
  • Särskilda brukarcentrum inrättas i varje län. Dessa blir en plats dit lokala föreningar kan vända sig för att få hjälp att söka och administrera finansiellt stöd. De administrativa uppgifterna lyfts från den lokala föreningen och man kan fokusera på att bygga upp verksamheten. På så vis kan vi tillvarata kunskap på olika nivåer och möta de behov som finns.
     
  • En brukarpeng instiftas. Alla som har sin försörjning genom ersättning från stat och kommun får en brukarpeng som följer personen. Kommunen kan då anställa personer med brukarpeng utan att det blir så kostsamt. Brukarnas erfarenheter tas tillvara samtidigt som det genererar i samhällsekonomiska och mänskliga vinster.

Nu är det dags att satsa på det preventiva arbetet. Vi har inte råd att förlora fler liv.

/Lotta Halvardsson Ekdahl, grundare av skolkonceptet Preventos
/Magnus Werner, expert inom brukarinflytandefrågor


Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm