Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ideella föreningar kan rädda liv

En stor del av de anställdas sjukskrivningar har koppling till psykisk ohälsa. Ideell sektor gör stor nytta för att stödja människor som mår dåligt, men måste ofta kämpa för sin egen existens, skriver Lotta Halvardsson Ekdahl och Magnus Werner.
Publicerad
Colourbox
Ideella föreningar kan samla människor som delar erfarenhet av psykisk ohälsa. Men föreningarnas grund har ingen ekonomisk trygghet, skriver Lotta Halvardsson Ekdah och Magnus Werner. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år tar cirka 1 500 personer i Sverige sitt liv. Självmorden har minskat något för varje år under de senaste 20 åren men bland yngre människor ser man tvärtom en ökning med cirka en procent per år. Ska vi vända den utvecklingen behöver vi vara fler som hjälps åt. Vi behöver angripa problemet på flera olika sätt, på flera nivåer.

Psykisk ohälsa är ett växande problem som kostar samhället åtskilliga miljarder varje år. Vad det kostar i mänskligt lidande är inte mätbart. För att komma åt det här behöver vi avsätta mer pengar och använda pengarna på ett så effektivt sätt som möjligt. Det satsas alldeles för lite på tidiga insatser och förebyggande arbete trots att vi vet att det är det bästa sättet att förhindra att ohälsan får fäste.

Vad det kostar i mänskligt lidande är inte mätbart

De ideella föreningarna gör ett enormt arbete när det handlar att stödja människor med psykisk ohälsa. Man gör livsviktiga insatser som egentligen är statens och myndigheternas ansvar. Föreningarnas styrka är att de samlar människor som har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Där finns människor med nödvändig kunskap om vilket stöd som krävs.

Insatserna från ideell sektor sparar in många miljoner per år. Till exempel kostar varje självmord drygt 18 miljoner kronor. Över hälften av sjukskrivningarna har koppling till psykisk ohälsa. Ideell sektor skulle kunna göra ännu mer om man fick bättre förutsättningar. Trots det behöver föreningarna ständigt kämpa för sin existens.

Olika stöd ställs mot varandra

Systemet för fördelningen av bidrag är svårjobbat och ineffektivt. För att få loss medel till förebyggande insatser behöver man först ta sig igenom en byråkratisk djungel fylld av fallgropar och hinder. I stället för att underlätta och möjliggöra för viktiga initiativ att nå fram så gör det byråkratiska systemet det svårt. Det är oförsvarligt och kostar oss åtskilliga medmänniskor varje år.

Föreningarnas bidrag gäller oftast för ett eller två år. Dessutom konkurrerar föreningarna om samma pengar. Olika behov av stöd ställs mot varandra. Mycket energi går åt till att formulera ansökningar och att fortsatt vara en attraktiv arbetsgivare trots tidsbegränsade anställningar. Bidragssystemet dränerar föreningarna och tvingar dem att fokusera på fel saker.

De lokala eller mindre föreningarna har andra problem. För att beviljas medel behöver föreningen varit etablerad en längre tid och ha kapacitet att stå som arbetsgivare. Dessa krav uppfyller sällan mindre föreningar. Det gör att den kompetens som finns i de lokala föreningarna går förlorad. I dag är det näst intill omöjligt för andra än etablerade föreningar att få medel för att arbeta förebyggande mot ohälsa.

Regeringen behöver se över hur fördelningen av medel hanteras så att så många som möjligt nås av det hälsofrämjande arbetet.

Vi föreslår därför följande:

  • Regeringen gör en satsning på det förebyggande arbetet. En satsning som behöver stå i paritet med de stora problem som finns med psykisk ohälsa. Satsningen är en investering eftersom varje satsad krona sparas in många gånger om i form av minskade utgifter. Pengarna ska ges som ett långtidsstöd till de etablerade föreningarna och möjliggöra att en hållbar verksamhet kan byggas upp.
     
  • Särskilda brukarcentrum inrättas i varje län. Dessa blir en plats dit lokala föreningar kan vända sig för att få hjälp att söka och administrera finansiellt stöd. De administrativa uppgifterna lyfts från den lokala föreningen och man kan fokusera på att bygga upp verksamheten. På så vis kan vi tillvarata kunskap på olika nivåer och möta de behov som finns.
     
  • En brukarpeng instiftas. Alla som har sin försörjning genom ersättning från stat och kommun får en brukarpeng som följer personen. Kommunen kan då anställa personer med brukarpeng utan att det blir så kostsamt. Brukarnas erfarenheter tas tillvara samtidigt som det genererar i samhällsekonomiska och mänskliga vinster.

Nu är det dags att satsa på det preventiva arbetet. Vi har inte råd att förlora fler liv.

/Lotta Halvardsson Ekdahl, grundare av skolkonceptet Preventos
/Magnus Werner, expert inom brukarinflytandefrågor


Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen