Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: I en demokrati måste alla kunna förstå

Språket är för svårt på många myndigheters hemsidor vilket gör det svårt att ta till sig information, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson.
Publicerad 18 oktober 2022, kl 06:00
Moa Candil och Bengt Fredrikson
Att myndigheter skriver på ett sätt som människor inte förstår är ett demokratiproblem, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson. Anna Svanberg/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

År 1907 skickade Sveriges konung en befallning till landets myndigheter. Han krävde att de skulle skriva lättläst. Myndigheterna skulle “affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar”. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. 

Mycket har hänt sedan 1907. Inte minst när det gäller språket. I dag står det i lagen att alla offentliga verksamheter måste kommunicera på klarspråk. Det är en bra ambition. Men vi hävdar att det inte räcker. Myndigheternas klarspråk är fortfarande alldeles för svårt för massor av vuxna i Sverige. Vi ser ett stort behov av ännu lättare texter.

Undersökningar visar nämligen att över 40 procent av Sveriges vuxna befolkning har svårt att läsa och förstå en vanlig dagstidning. Så många nådde inte upp till nivån ”goda läsare” i PIAACs senaste stora undersökning. Och 13 procent av svenskarna visade sig ha mycket stora problem med läsningen. De klarade bara de allra enklaste övningarna i testet.

I en demokrati måste alla förstå lagar, regler och beslut 

Tretton procent av alla vuxna svenskar, det är en miljon människor. Det är ungefär så många som inte röstar när det är val. Kanske en tillfällighet. Kanske inte. I vilket fall som helst är det väldigt många.

Det här är en stor utmaning för demokratin. I en demokrati måste alla kunna förstå lagar, regler och beslut från myndigheter. Och vi måste få korrekt information om vad som sker i omvärlden och vad politikerna pratar om. Dessa grundläggande rättigheter fungerar tyvärr inte för alla i Sverige i dag.

Dagens samhälle ställer stora krav på läsförståelse, betydligt större än när kungen skrev sitt brev. Inte minst för att myndigheter och företag glatt skickar oss till sina hemsidor för att själva söka informationen vi behöver – ofta inbäddad i stora textmassor.

Vad kan vi göra åt det? En sak du kan göra är att fundera på vem du skriver för. Vilka är dina läsare? Vad vet de om ämnet? Är de motiverade eller motvilliga? Kan vissa ha en funktionsnedsättning som försvårar läsningen? Kan det vara så att vissa håller på att lära sig svenska eller är ovana läsare?

I värsta fall ska du skriva för en grupp du inte vet särskilt mycket om. Men då kan du vara säker på en sak: I gruppen finns personer som kämpar med läsningen. Om du vill nå ut med ditt budskap är det dem du ska anstränga dig att nå. Då når du samtidigt alla andra.

Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata så att fler förstår?

Vi vill inspirera fler att skriva – och tala – på ett sätt som är tillgängligt för många. Därför har vi skrivit en bok om ämnet. 

Här är några av våra tips:

  • Var tydlig och rak. Säg det du vill säga.
  • Använd vanliga ord. De orden är lätta för många.
  • Skriv korta meningar och korta texter. Då kommer fler att läsa dem.
  • Undvik ordet ”man”. Skriv ut vem du menar i stället.  
  • Skippa fackspråk. Ord som är självklara för dig kan vara obegripliga för andra.

Just nu pågår en uppdatering av PIAACs undersökning. Det ska bli väldigt intressant att se hur siffrorna ser ut när det gäller läsförståelse den här gången. Det ska också bli intressant att se hur politiker, myndigheter och företag reagerar på resultaten. Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata och skriva så att fler ska förstå? Så att fler ska få en chans att vara en del av samhället, på lika villkor.

/Moa Candil och Bengt Fredrikson, journalister och författare.

Debatt

Debatt: Vem är rädd för quiet quitting?

Det går att vara ambitiös utan att lägga hela sin identitet i jobbet. Fler borde omfamna quiet quitting, skriver Dan Bjurman.
Publicerad 22 november 2022, kl 06:00
till vänster en klocka över små träfigurer, till höger Dan Bjurman
Unga gör uppror mot den traditionella bilden av att man måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram, skriver Dan Bjurman. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

“Slöfockar!”. Så kallade Johan Jureskog arbetssökande ungdomar som väljer bort en slitig restaurangbransch – något som möttes med stor kritik. I stället för att skälla om lata ungdomar bör vi lära oss av denna nya attityd till jobb och karriär. För om företag inte anpassar sig kommer talang förloras och utmaningarna växa.

Talanggapet är ingen nyhet. Från it-branschen till krogar, alla behöver kompetenta medarbetare för driva affären framåt. Men arbetssökande står inte med mössan i hand och är tacksamma för vad som helst. Generation Z (födda mellan 1995 och 2012) börjar komma ut i arbetslivet och räds inte att ställa höga krav på sina arbetsgivare. Att ha jobbet som sin huvudsakliga identitet och inspireras av Wolf of Wall Street eller satsa allt på att vara en stereotyp “Girl Boss” är ute -
 integritet och en sund balans är inne. Unga är fortfarande ambitiösa och vill förändra världen. Bara inte på bekostnad av välmåendet och tiden med nära och kära.

Integritet och en sund balans är inne


I USA är många företag oroliga för The Great Resignation och Quiet Quitting. Den stora uppsägningen avser den våg av uppsägningar som uppstod i kölvattnet av covid-19, framförallt i branscher som sjukvård och tech. Ett närliggande fenomen, som i dag diskuteras mer i USA än i Sverige, är Quiet Quitting.

Namnet kan vara förvirrande. Det handlar inte om att faktiskt sluta på sitt jobb, utan att du fortfarande jobbar kvar och gör det du ska, men exempelvis inte gör “det lilla extra” om du inte får ersättning för det. På TikTok pratar vissa användare skämtsamt om att “Act my wage”. Man beter sig som man får betalt - insatsen motsvarar det man får av arbetsgivaren.

Hela diskussionen kan ses som ett uppror mot den traditionella bilden av att man som ung måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram. I stället för att vara hunsade nykomlingar så följer de helt enkelt sin arbetsbeskrivning. De jobbar det avtalade antalet timmar med de arbetsuppgifter man kommit överens om, varken mer eller mindre. De kollar inte mejlen när de är lediga och de tar ut den semester de har rätt till.

Det är ett uppror mot bilden av att man måste göra sina hundår

Det kan låta självklart och många tänker nog att det här är ett amerikanskt fenomen. Men med tanke på den andel svenska sjukskrivningar som grundar sig i stress och utmattningssyndrom bör vi ta det på allvar. Dels för att företagen inte har råd att förlora talanger, men även för att vi faktiskt måste bry oss om våra anställda. De är grunden i varje framgångsrikt bolag och måste respekteras. Kanske kan de unga som från början sätter gränser driva utvecklingen av arbetsplatskulturen och därmed öka välmåendet. Engagerade och välmående medarbetare är en vinst för alla.

Svenskar slår sig gärna för bröstet och ser sig själva som innovativa, digitala och jämställda. Men vi får inte blir för bekväma och tro att det går att göra samma sak för alltid. För att vara en innovativ och lockande arbetsplats måste man ständigt ifrågasätta sin interna kultur och sina rutiner. Vill vi locka tillbaka medarbetare till kontoret efter pandemin för att det faktiskt behövs i verksamheten, eller handlar det egentligen om kontrollbehov och gamla normer?

Det är inte självklart att fysisk närvaro på ett kontor passar bäst. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma. Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats? För många kontorsjobb kan det då snarare handla om att implementera digitala lösningar och att se till att alla utbildas i hur de används korrekt. Det är dessutom en insats som hjälper även medarbetare som jobbar på kontoret. Pandemin ökade takten på digitaliseringen och utvecklingen av distansarbetet. Nu gäller det att ta tillvara de positiva aspekterna i denna utveckling.

 

Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats?


Det största hotet mot företagen och produktiviteten är inte Quiet Quitting eller “lata ungdomar”. Det är trögrörliga rutiner och gamla attityder. Innovativa bolag måste utveckla även arbetsplatskulturen, inte bara produkterna. Här är fem saker jag anser att chefer borde se över för att behålla sina talanger: 
 

  1. Lita på dina medarbetare. Ingen vill bli ifrågasatt och granskad hela tiden. Om du vill behålla talangerna i stället för att se dem gå till konkurrenter måste de känna sig uppskattade. Genom att lita på att de gör sitt jobb även när du inte kan se dem på kontoret visar du förtroende. Det viktiga är leveranser och vilka resultat du faktiskt kan se. Inte antalet timmar på en specifik adress.
  2. Var uppmärksam på dina medarbetares välmående. Lär dig identifiera tecken på stress och missnöje. Det går ofta långt innan någon säger till, särskilt på en arbetsplats där åsikter ses som klagomål istället för hjälpsam feedback. Lär känna personerna du jobbar med och försök fånga upp missnöje innan de tröttnar och söker sig vidare någon annanstans.
  3. Tillåt distansarbete och flexibla arbetsformer. Vissa företag vill få tillbaka medarbetarna till kontoret - trots att arbetet kan utföras hemifrån. 
  4. Kapa onödig administration. Hur mycket tid lägger ni internt på administration, informationsdelning och rapportering? Börja med att ta reda vad ni faktiskt måste göra. Därefter kan ni se över möjligheter att digitalisera och automatisera. På så vis frigörs tid för kärnverksamheten. Låt dina anställda fokusera på sin spetskompetens istället.
  5. Ett anställningsavtal är inte slutet. Kom ihåg att du måste fortsätta locka medarbetarna även när de börjat hos er. Många är bra på att se hur de är en attraktiv arbetsgivare för potentiella medarbetare och visar ett stort intresse vid rekryteringen. Ett färdigt anställningsavtal betyder inte att man kan sluta uppmärksamma personen och tro att den ska nöja sig för alltid. 

/Dan Bjurman, Sverigechef på Salesforce