Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
År 1907 skickade Sveriges konung en befallning till landets myndigheter. Han krävde att de skulle skriva lättläst. Myndigheterna skulle “affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar”. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva.
Mycket har hänt sedan 1907. Inte minst när det gäller språket. I dag står det i lagen att alla offentliga verksamheter måste kommunicera på klarspråk. Det är en bra ambition. Men vi hävdar att det inte räcker. Myndigheternas klarspråk är fortfarande alldeles för svårt för massor av vuxna i Sverige. Vi ser ett stort behov av ännu lättare texter.
Undersökningar visar nämligen att över 40 procent av Sveriges vuxna befolkning har svårt att läsa och förstå en vanlig dagstidning. Så många nådde inte upp till nivån ”goda läsare” i PIAACs senaste stora undersökning. Och 13 procent av svenskarna visade sig ha mycket stora problem med läsningen. De klarade bara de allra enklaste övningarna i testet.
I en demokrati måste alla förstå lagar, regler och beslut
Tretton procent av alla vuxna svenskar, det är en miljon människor. Det är ungefär så många som inte röstar när det är val. Kanske en tillfällighet. Kanske inte. I vilket fall som helst är det väldigt många.
Det här är en stor utmaning för demokratin. I en demokrati måste alla kunna förstå lagar, regler och beslut från myndigheter. Och vi måste få korrekt information om vad som sker i omvärlden och vad politikerna pratar om. Dessa grundläggande rättigheter fungerar tyvärr inte för alla i Sverige i dag.
Dagens samhälle ställer stora krav på läsförståelse, betydligt större än när kungen skrev sitt brev. Inte minst för att myndigheter och företag glatt skickar oss till sina hemsidor för att själva söka informationen vi behöver – ofta inbäddad i stora textmassor.
Vad kan vi göra åt det? En sak du kan göra är att fundera på vem du skriver för. Vilka är dina läsare? Vad vet de om ämnet? Är de motiverade eller motvilliga? Kan vissa ha en funktionsnedsättning som försvårar läsningen? Kan det vara så att vissa håller på att lära sig svenska eller är ovana läsare?
I värsta fall ska du skriva för en grupp du inte vet särskilt mycket om. Men då kan du vara säker på en sak: I gruppen finns personer som kämpar med läsningen. Om du vill nå ut med ditt budskap är det dem du ska anstränga dig att nå. Då når du samtidigt alla andra.
Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata så att fler förstår?
Vi vill inspirera fler att skriva – och tala – på ett sätt som är tillgängligt för många. Därför har vi skrivit en bok om ämnet.
Här är några av våra tips:
Just nu pågår en uppdatering av PIAACs undersökning. Det ska bli väldigt intressant att se hur siffrorna ser ut när det gäller läsförståelse den här gången. Det ska också bli intressant att se hur politiker, myndigheter och företag reagerar på resultaten. Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata och skriva så att fler ska förstå? Så att fler ska få en chans att vara en del av samhället, på lika villkor.
/Moa Candil och Bengt Fredrikson, journalister och författare.
Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.
Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.
När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.
Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass
Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.
Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.
Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.
Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.
Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat
Så vad krävs för att ändra på situationen?
För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.
För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.
För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.
Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.
/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert
