Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: I en demokrati måste alla kunna förstå

Språket är för svårt på många myndigheters hemsidor vilket gör det svårt att ta till sig information, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson.
Publicerad
Moa Candil och Bengt Fredrikson
Att myndigheter skriver på ett sätt som människor inte förstår är ett demokratiproblem, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson. Anna Svanberg/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

År 1907 skickade Sveriges konung en befallning till landets myndigheter. Han krävde att de skulle skriva lättläst. Myndigheterna skulle “affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar”. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. 

Mycket har hänt sedan 1907. Inte minst när det gäller språket. I dag står det i lagen att alla offentliga verksamheter måste kommunicera på klarspråk. Det är en bra ambition. Men vi hävdar att det inte räcker. Myndigheternas klarspråk är fortfarande alldeles för svårt för massor av vuxna i Sverige. Vi ser ett stort behov av ännu lättare texter.

Undersökningar visar nämligen att över 40 procent av Sveriges vuxna befolkning har svårt att läsa och förstå en vanlig dagstidning. Så många nådde inte upp till nivån ”goda läsare” i PIAACs senaste stora undersökning. Och 13 procent av svenskarna visade sig ha mycket stora problem med läsningen. De klarade bara de allra enklaste övningarna i testet.

I en demokrati måste alla förstå lagar, regler och beslut 

Tretton procent av alla vuxna svenskar, det är en miljon människor. Det är ungefär så många som inte röstar när det är val. Kanske en tillfällighet. Kanske inte. I vilket fall som helst är det väldigt många.

Det här är en stor utmaning för demokratin. I en demokrati måste alla kunna förstå lagar, regler och beslut från myndigheter. Och vi måste få korrekt information om vad som sker i omvärlden och vad politikerna pratar om. Dessa grundläggande rättigheter fungerar tyvärr inte för alla i Sverige i dag.

Dagens samhälle ställer stora krav på läsförståelse, betydligt större än när kungen skrev sitt brev. Inte minst för att myndigheter och företag glatt skickar oss till sina hemsidor för att själva söka informationen vi behöver – ofta inbäddad i stora textmassor.

Vad kan vi göra åt det? En sak du kan göra är att fundera på vem du skriver för. Vilka är dina läsare? Vad vet de om ämnet? Är de motiverade eller motvilliga? Kan vissa ha en funktionsnedsättning som försvårar läsningen? Kan det vara så att vissa håller på att lära sig svenska eller är ovana läsare?

I värsta fall ska du skriva för en grupp du inte vet särskilt mycket om. Men då kan du vara säker på en sak: I gruppen finns personer som kämpar med läsningen. Om du vill nå ut med ditt budskap är det dem du ska anstränga dig att nå. Då når du samtidigt alla andra.

Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata så att fler förstår?

Vi vill inspirera fler att skriva – och tala – på ett sätt som är tillgängligt för många. Därför har vi skrivit en bok om ämnet. 

Här är några av våra tips:

  • Var tydlig och rak. Säg det du vill säga.
  • Använd vanliga ord. De orden är lätta för många.
  • Skriv korta meningar och korta texter. Då kommer fler att läsa dem.
  • Undvik ordet ”man”. Skriv ut vem du menar i stället.  
  • Skippa fackspråk. Ord som är självklara för dig kan vara obegripliga för andra.

Just nu pågår en uppdatering av PIAACs undersökning. Det ska bli väldigt intressant att se hur siffrorna ser ut när det gäller läsförståelse den här gången. Det ska också bli intressant att se hur politiker, myndigheter och företag reagerar på resultaten. Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata och skriva så att fler ska förstå? Så att fler ska få en chans att vara en del av samhället, på lika villkor.

/Moa Candil och Bengt Fredrikson, journalister och författare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen