Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: HR - sitt inte still i båten!

Ökad personalomsättning och högre sjuktal under pandemin kostar stora pengar. Bara kostnaden för när en anställd byter jobb ligger på nästan 550 000 kronor. Därför måste företagen börja arbeta mer strategiskt, skriver HR-konsulten Sladjana Grbic.
Publicerad
Shutterstock
Chefen kan inte hindra att anställda blir förkylda, men kan arbeta för att förebygga sjukskrivningar på grund av sociala faktorer. Det skriver HR-konsulten Sladjana Grbic. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

HR måste modernisera sin verksamhet och stärka förmågan att strategiskt planera för framtidens arbetskraft. Om man inte agerar är risken hög att HR förlorar sin relevans och sitt inflytande, det framkommer i en ny rapport från revisionsbyrån KPMG.

Att HR måste bli en strategisk partner har vi pratat om i åratal men vi är inte riktig där än.

Den pågående pandemin medför oundvikliga konsekvenser och affärsmässig påverkan för företag och organisationer. Antal korttidspermitterade till och med 22 oktober 2020 var 582 111. Antal varslade till och med 16 oktober 2020 var 111 835, en ökning med 172 procent  jämfört med året innan.

  • 85 procent har minimerat tjänsteresor
  • 56 procent erbjuder personal att arbeta hemifrån
  • 76 procent deltar inte i evenemang
  • 95 procent av företagen har vidtagit någon form av åtgärd på grund av coronavirusets effekter

Pandemin har fått HR-avdelningar att jobba på högvarv med arbetsrättsliga frågor, permitteringar, varsel, omställning av verksamheten, krishantering och arbetsmiljöfrågor. Men mer än någonsin måste HR arbeta strategiskt och ha ett helhetstänk. HR:s prioriteringar måste nu verkligen utgå från de affärsmässiga utmaningarna.

Företagshälsan Previa varnar för nya rekordnivå för psykisk ohälsa. Enligt deras statistik har sjukskrivningar för såväl fysiska som psykosociala besvär ökat brant sedan början av augusti och ser inte ut att stanna av. Har ditt företag råd med ökad sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa?

HR måste ha koll och analysera sjukfrånvaro samt jobba för att minska onödiga kostnader för sjukskrivningar.

De vanligaste orsakerna till anmälda arbetssjukdomar år 2019 var organisatoriska och sociala faktorer. Andelen arbetssjukdomar av dessa orsaker var högre bland kvinnor än bland män. Organisatoriska och sociala faktorer kan handla om hög arbetsbelastning, små möjligheter att påverka arbetets utförande eller samarbetet med kollegor och chefer.

Sjukskrivningar för såväl fysiska som psykosociala besvär har ökat brant

Personalansvariga och chefer kan inte förhindra att en anställd bli förkyld, men kan arbeta för att förhindra sjukskrivningar på grund av organisatoriska och sociala faktorer.

Personalomsättning är en annan väldigt viktig siffra att hålla koll på. Har ditt företag råd med ökad personalomsättning?

Den kan bli synnerligen kostsam för organisationer som inte har kännedom om vad personalförändringen verkligen kostar. Vision har beräknat att kostnaden för en arbetsgivare för varje tillfälle personalen rör på sig är 542 700 kr. I deras beräkning har de utgått från en genomsnittlig anställning för en kommunal tjänsteman.

Beräkning kan dock inte användas generellt. Personalomsättning kan kosta mer eller mindre. Att ersätta en medicinforskare kostar betydlig mer än att ersätta en medarbetare som slutar på McDonalds. Därför måste du mäta. Utan spaning – ingen aning!

I Trosa kommun har låg personalomsättning och vidareutbildningar både före och under coronapandemin varit receptet för att stoppa spridningen av covid-19 på äldreboendena.

Riktigt bra, eller hur?  Vad gör du för att minska onödiga kostnader? Hur bidrar du till affärerna?

I dessa osäkra coronatider är viktigt att du inte sitter still i båten!

/Sladjana Grbic, HR-konsult HR Fokus AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande