Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: HR - sitt inte still i båten!

Ökad personalomsättning och högre sjuktal under pandemin kostar stora pengar. Bara kostnaden för när en anställd byter jobb ligger på nästan 550 000 kronor. Därför måste företagen börja arbeta mer strategiskt, skriver HR-konsulten Sladjana Grbic.
Publicerad
Shutterstock
Chefen kan inte hindra att anställda blir förkylda, men kan arbeta för att förebygga sjukskrivningar på grund av sociala faktorer. Det skriver HR-konsulten Sladjana Grbic. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

HR måste modernisera sin verksamhet och stärka förmågan att strategiskt planera för framtidens arbetskraft. Om man inte agerar är risken hög att HR förlorar sin relevans och sitt inflytande, det framkommer i en ny rapport från revisionsbyrån KPMG.

Att HR måste bli en strategisk partner har vi pratat om i åratal men vi är inte riktig där än.

Den pågående pandemin medför oundvikliga konsekvenser och affärsmässig påverkan för företag och organisationer. Antal korttidspermitterade till och med 22 oktober 2020 var 582 111. Antal varslade till och med 16 oktober 2020 var 111 835, en ökning med 172 procent  jämfört med året innan.

  • 85 procent har minimerat tjänsteresor
  • 56 procent erbjuder personal att arbeta hemifrån
  • 76 procent deltar inte i evenemang
  • 95 procent av företagen har vidtagit någon form av åtgärd på grund av coronavirusets effekter

Pandemin har fått HR-avdelningar att jobba på högvarv med arbetsrättsliga frågor, permitteringar, varsel, omställning av verksamheten, krishantering och arbetsmiljöfrågor. Men mer än någonsin måste HR arbeta strategiskt och ha ett helhetstänk. HR:s prioriteringar måste nu verkligen utgå från de affärsmässiga utmaningarna.

Företagshälsan Previa varnar för nya rekordnivå för psykisk ohälsa. Enligt deras statistik har sjukskrivningar för såväl fysiska som psykosociala besvär ökat brant sedan början av augusti och ser inte ut att stanna av. Har ditt företag råd med ökad sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa?

HR måste ha koll och analysera sjukfrånvaro samt jobba för att minska onödiga kostnader för sjukskrivningar.

De vanligaste orsakerna till anmälda arbetssjukdomar år 2019 var organisatoriska och sociala faktorer. Andelen arbetssjukdomar av dessa orsaker var högre bland kvinnor än bland män. Organisatoriska och sociala faktorer kan handla om hög arbetsbelastning, små möjligheter att påverka arbetets utförande eller samarbetet med kollegor och chefer.

Sjukskrivningar för såväl fysiska som psykosociala besvär har ökat brant

Personalansvariga och chefer kan inte förhindra att en anställd bli förkyld, men kan arbeta för att förhindra sjukskrivningar på grund av organisatoriska och sociala faktorer.

Personalomsättning är en annan väldigt viktig siffra att hålla koll på. Har ditt företag råd med ökad personalomsättning?

Den kan bli synnerligen kostsam för organisationer som inte har kännedom om vad personalförändringen verkligen kostar. Vision har beräknat att kostnaden för en arbetsgivare för varje tillfälle personalen rör på sig är 542 700 kr. I deras beräkning har de utgått från en genomsnittlig anställning för en kommunal tjänsteman.

Beräkning kan dock inte användas generellt. Personalomsättning kan kosta mer eller mindre. Att ersätta en medicinforskare kostar betydlig mer än att ersätta en medarbetare som slutar på McDonalds. Därför måste du mäta. Utan spaning – ingen aning!

I Trosa kommun har låg personalomsättning och vidareutbildningar både före och under coronapandemin varit receptet för att stoppa spridningen av covid-19 på äldreboendena.

Riktigt bra, eller hur?  Vad gör du för att minska onödiga kostnader? Hur bidrar du till affärerna?

I dessa osäkra coronatider är viktigt att du inte sitter still i båten!

/Sladjana Grbic, HR-konsult HR Fokus AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag