Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hotet mot det svenska tacomyset

Det finns rätt och fel enligt den lokala kontorskulturen. Och för att bli accepterad kanske man måste bjuda till. Men var går gränsen, hur mycket kan putsas bort innan mångfalden går förlorad?, undrar Pim Quist som står upp för sin rätt att inte tacomysa.
Publicerad
Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT, Privat
Våga vägra tacomys, skriver Pim Quist som jobbar på Nestlé och ifrågasätter hur vi formas i företagskulturer. Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Äntligen fredag.

Nu ska vi hacka röd paprika, öppna burkmajs och hälla upp färdigriven ost. När vi sedan ligger i  matkoma i vår modulsoffa tittar vi på när Gunde Svan ropar ”Skynda, skynda!”... och  påminner oss om att på måndag ska vi alla skynda igen - njut nu av helgen. Så vi postar bilder på sociala plattformar av chipsskålar och leende barn samtidigt som vi sliter vårt hår i köket för att tacomyset genererar obscena mängder disk och den färdiga låtsasguacamolen från burk torkar in i bordsskivan likt fernissa.

Tacomyset är heligt i det svenska folkhemmet och att sätta sig upp mot denna etablerade tradition likställs med psykopati. Har du ett annat sätta att hålla helg på?!

Samma flockbeteende återfinns överallt, även på våra arbetsplatser. Det finns rätt och fel sätt enligt den lokala kontorskulturen. Det finns traditioner, outtalade förhållningssätt, oskrivna regler... icke att förväxlas med de officiella, etiska värderingarna bolaget står för.

Det kan för en modern människa kännas självklart att inte särbehandla kollegor som är av annan hudfärg, religion, sexuell läggning, könstillhörighet eller i avsaknad därav. Men vad kommer efter det?

Beroende på ditt sociala patos kan det ta tid att känna in sig i en bolagskultur. Ha inte för mycket personlighet, men var inte en panelhöna. Ha inga åsikter men vet var du står. Prata inte om si, klä dig inte så. Har du putsat ditt Instagramkonto, vet du när Audi släpper sin nya hybridmodell? Ser du till att dölja tatueringarna och inte är det väl en läppglans du har där?

En universell fråga är - var slutar ditt ansvar och var tar andras vid? När är det inte din blus som är problemet, utan han, som berättade för kollegorna i printerrummet att ”visst var den lite transparent?”

Så jobba bort den där dialekten och sluta vara så utmanande

När är det kollektivets ansvar att sätta tonen och säga ”Nu tycker inte jag att vi ska lägga någon värdering i en blus”? Är det en del av ditt jobb att parera schismer? Du har kanske inte råd att sticka ut, differentiera dig och tycka till. Är det lika med karriäristiskt självmord? Så jobba nu bort den där dialekten och sluta vara så utmanande.

Har ni tänkt på hur det på ett företag går trender i lingvistik och uttryck? Folk som vistas i samma forum plockar snabbt upp begrepp och ibland hela meningar. Det är den undermedvetna begäran att få tillhöra flocken och att skapa samspel. Men när blir det excessivt och övergår i ett internt, exkluderande samhälle?

Ingen gillar en provokatör

Det blir ett sätt att utveckla en elitkultur där du är välkommen på vissa underförstådda premisser men som i slutändan rimmar illa med bolagets värdegrunder.

Världen har i alla tider byggt samhällen på flocken. Survival of the fittest, intellektuellt och fysiskt.  Ett bolag har rätt att anställa vem de vill så länge ingen diskrimineras. Alla vill anställa de starkaste kandidaterna, precis som ett fotbollslag vill rekrytera de starkaste spelarna. Vi måste inte överanalysera eller branda det med exkludering. Inom vissa branscher kvoterar vi trots allt i viss utsträckning.

Vem säger att det inte är andra sidan av myntet?

Att diskriminera på grund av fysiskt handikapp eller sexualitet är förbjudet enligt lag. Det rör sig om människor som inte valt sina förutsättningar och på inget sätt visar inkompetens. Men om du är tungt tatuerad, då kanske du ska vara beredd på att du frivilligt signalerar kontrovers. Du ska kanske förstå att samhället inte kommer att anpassa sig efter dig, du måste anpassa dig efter samhället. Det säger inget om ditt intellekt, men det kan betyda att du inte får agera galjonsfigur för vilket bolag som helst. Det finns en image och en mediabild som bolaget helt och hållet själv får välja.

Är du verkligen diskriminerad i det fallet eller tänker bolaget på hur de vill representeras vid både första och andra anblick? Men utanför media då. Innanför bolagets dörrar, där du helt och hållet ska bedömas på din förmåga och ditt bidrag till affärsverksamheten? Har de ännu rätt att bestämma hur dina så kallade självvalda handikapp ska hindra dig i din karriär? Tycker du inte du blir insläppt i rätt forum och får du inte göra dig hörd som andra?

Ligger problemet då verkligen hos kollektivet eller ligger det hos dig? Igen - var slutar andras ansvar och var tar ditt vid?

Om du vet att 25 procent av kollegorna spelar padel, kanske det är dags att bjuda till. Om du inte själv aktivt försöker ansluta dig till flocken, varför skulle du bli inkluderad?

Om du vet att 25 procent av kollegorna spelar padel, är det dags att bjuda till

Ger du inte lite grann folk ett frikort att i printerrummet förundras över dina värderingar om du dyker upp i en professionell miljö iklädd en halvtransparent blus? Och den glimtande tatueringen som sticker upp bakom din välpressade skjortkrage med hästbrodyr... den kommer förmodligen inte ge dig vd-positionen imorgon. Men jag kan inte låta bli att undra, hur många hörn kan du putsa bort och hur mycket kan accepteras utan att det kompromissar bort mångfalden och allt blir statiskt? Och vem avgör om du som individ ska få en plattform eller inte?

En impopulär åsikt kan ge luft åt en förtryckt opposition.

Jag står upp för min rätt att inte tacomysa.

/ Pim Quist, Nordic category master planner på Nestlé, Helsinborg

Tidigare debattartiklar hittar du här 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vill du göra din röst hörd på Kollega debatt?

Många ämnen har engagerat er läsare under året. Tystnadskultur, småbarnsföräldrar och privata sjukvårdsförsäkringar till exempel. Här är årets fem mest lästa debatter.
Lina Björk Publicerad 18 juni 2025, kl 06:00
små bilder på ansikten
Några av de mest lästa debatterna under året handlade om orättvisa krav på föräldrar och singlar på arbetsplatsen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se. 

Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025: 

Barnfria förväntas jobba mer

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.

Det är inte arbetslösas fel

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.

Vården blir ojämlik med privata försäkringar

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.

Småbarnsföräldrar gör så gott de kan

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.

Unga blir sjuka av flytande arbetstider

Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.