Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hotet mot det svenska tacomyset

Det finns rätt och fel enligt den lokala kontorskulturen. Och för att bli accepterad kanske man måste bjuda till. Men var går gränsen, hur mycket kan putsas bort innan mångfalden går förlorad?, undrar Pim Quist som står upp för sin rätt att inte tacomysa.
Publicerad
Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT, Privat
Våga vägra tacomys, skriver Pim Quist som jobbar på Nestlé och ifrågasätter hur vi formas i företagskulturer. Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Äntligen fredag.

Nu ska vi hacka röd paprika, öppna burkmajs och hälla upp färdigriven ost. När vi sedan ligger i  matkoma i vår modulsoffa tittar vi på när Gunde Svan ropar ”Skynda, skynda!”... och  påminner oss om att på måndag ska vi alla skynda igen - njut nu av helgen. Så vi postar bilder på sociala plattformar av chipsskålar och leende barn samtidigt som vi sliter vårt hår i köket för att tacomyset genererar obscena mängder disk och den färdiga låtsasguacamolen från burk torkar in i bordsskivan likt fernissa.

Tacomyset är heligt i det svenska folkhemmet och att sätta sig upp mot denna etablerade tradition likställs med psykopati. Har du ett annat sätta att hålla helg på?!

Samma flockbeteende återfinns överallt, även på våra arbetsplatser. Det finns rätt och fel sätt enligt den lokala kontorskulturen. Det finns traditioner, outtalade förhållningssätt, oskrivna regler... icke att förväxlas med de officiella, etiska värderingarna bolaget står för.

Det kan för en modern människa kännas självklart att inte särbehandla kollegor som är av annan hudfärg, religion, sexuell läggning, könstillhörighet eller i avsaknad därav. Men vad kommer efter det?

Beroende på ditt sociala patos kan det ta tid att känna in sig i en bolagskultur. Ha inte för mycket personlighet, men var inte en panelhöna. Ha inga åsikter men vet var du står. Prata inte om si, klä dig inte så. Har du putsat ditt Instagramkonto, vet du när Audi släpper sin nya hybridmodell? Ser du till att dölja tatueringarna och inte är det väl en läppglans du har där?

En universell fråga är - var slutar ditt ansvar och var tar andras vid? När är det inte din blus som är problemet, utan han, som berättade för kollegorna i printerrummet att ”visst var den lite transparent?”

Så jobba bort den där dialekten och sluta vara så utmanande

När är det kollektivets ansvar att sätta tonen och säga ”Nu tycker inte jag att vi ska lägga någon värdering i en blus”? Är det en del av ditt jobb att parera schismer? Du har kanske inte råd att sticka ut, differentiera dig och tycka till. Är det lika med karriäristiskt självmord? Så jobba nu bort den där dialekten och sluta vara så utmanande.

Har ni tänkt på hur det på ett företag går trender i lingvistik och uttryck? Folk som vistas i samma forum plockar snabbt upp begrepp och ibland hela meningar. Det är den undermedvetna begäran att få tillhöra flocken och att skapa samspel. Men när blir det excessivt och övergår i ett internt, exkluderande samhälle?

Ingen gillar en provokatör

Det blir ett sätt att utveckla en elitkultur där du är välkommen på vissa underförstådda premisser men som i slutändan rimmar illa med bolagets värdegrunder.

Världen har i alla tider byggt samhällen på flocken. Survival of the fittest, intellektuellt och fysiskt.  Ett bolag har rätt att anställa vem de vill så länge ingen diskrimineras. Alla vill anställa de starkaste kandidaterna, precis som ett fotbollslag vill rekrytera de starkaste spelarna. Vi måste inte överanalysera eller branda det med exkludering. Inom vissa branscher kvoterar vi trots allt i viss utsträckning.

Vem säger att det inte är andra sidan av myntet?

Att diskriminera på grund av fysiskt handikapp eller sexualitet är förbjudet enligt lag. Det rör sig om människor som inte valt sina förutsättningar och på inget sätt visar inkompetens. Men om du är tungt tatuerad, då kanske du ska vara beredd på att du frivilligt signalerar kontrovers. Du ska kanske förstå att samhället inte kommer att anpassa sig efter dig, du måste anpassa dig efter samhället. Det säger inget om ditt intellekt, men det kan betyda att du inte får agera galjonsfigur för vilket bolag som helst. Det finns en image och en mediabild som bolaget helt och hållet själv får välja.

Är du verkligen diskriminerad i det fallet eller tänker bolaget på hur de vill representeras vid både första och andra anblick? Men utanför media då. Innanför bolagets dörrar, där du helt och hållet ska bedömas på din förmåga och ditt bidrag till affärsverksamheten? Har de ännu rätt att bestämma hur dina så kallade självvalda handikapp ska hindra dig i din karriär? Tycker du inte du blir insläppt i rätt forum och får du inte göra dig hörd som andra?

Ligger problemet då verkligen hos kollektivet eller ligger det hos dig? Igen - var slutar andras ansvar och var tar ditt vid?

Om du vet att 25 procent av kollegorna spelar padel, kanske det är dags att bjuda till. Om du inte själv aktivt försöker ansluta dig till flocken, varför skulle du bli inkluderad?

Om du vet att 25 procent av kollegorna spelar padel, är det dags att bjuda till

Ger du inte lite grann folk ett frikort att i printerrummet förundras över dina värderingar om du dyker upp i en professionell miljö iklädd en halvtransparent blus? Och den glimtande tatueringen som sticker upp bakom din välpressade skjortkrage med hästbrodyr... den kommer förmodligen inte ge dig vd-positionen imorgon. Men jag kan inte låta bli att undra, hur många hörn kan du putsa bort och hur mycket kan accepteras utan att det kompromissar bort mångfalden och allt blir statiskt? Och vem avgör om du som individ ska få en plattform eller inte?

En impopulär åsikt kan ge luft åt en förtryckt opposition.

Jag står upp för min rätt att inte tacomysa.

/ Pim Quist, Nordic category master planner på Nestlé, Helsinborg

Tidigare debattartiklar hittar du här 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet