Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hotet mot det svenska tacomyset

Det finns rätt och fel enligt den lokala kontorskulturen. Och för att bli accepterad kanske man måste bjuda till. Men var går gränsen, hur mycket kan putsas bort innan mångfalden går förlorad?, undrar Pim Quist som står upp för sin rätt att inte tacomysa.
Publicerad
Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT, Privat
Våga vägra tacomys, skriver Pim Quist som jobbar på Nestlé och ifrågasätter hur vi formas i företagskulturer. Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Äntligen fredag.

Nu ska vi hacka röd paprika, öppna burkmajs och hälla upp färdigriven ost. När vi sedan ligger i  matkoma i vår modulsoffa tittar vi på när Gunde Svan ropar ”Skynda, skynda!”... och  påminner oss om att på måndag ska vi alla skynda igen - njut nu av helgen. Så vi postar bilder på sociala plattformar av chipsskålar och leende barn samtidigt som vi sliter vårt hår i köket för att tacomyset genererar obscena mängder disk och den färdiga låtsasguacamolen från burk torkar in i bordsskivan likt fernissa.

Tacomyset är heligt i det svenska folkhemmet och att sätta sig upp mot denna etablerade tradition likställs med psykopati. Har du ett annat sätta att hålla helg på?!

Samma flockbeteende återfinns överallt, även på våra arbetsplatser. Det finns rätt och fel sätt enligt den lokala kontorskulturen. Det finns traditioner, outtalade förhållningssätt, oskrivna regler... icke att förväxlas med de officiella, etiska värderingarna bolaget står för.

Det kan för en modern människa kännas självklart att inte särbehandla kollegor som är av annan hudfärg, religion, sexuell läggning, könstillhörighet eller i avsaknad därav. Men vad kommer efter det?

Beroende på ditt sociala patos kan det ta tid att känna in sig i en bolagskultur. Ha inte för mycket personlighet, men var inte en panelhöna. Ha inga åsikter men vet var du står. Prata inte om si, klä dig inte så. Har du putsat ditt Instagramkonto, vet du när Audi släpper sin nya hybridmodell? Ser du till att dölja tatueringarna och inte är det väl en läppglans du har där?

En universell fråga är - var slutar ditt ansvar och var tar andras vid? När är det inte din blus som är problemet, utan han, som berättade för kollegorna i printerrummet att ”visst var den lite transparent?”

Så jobba bort den där dialekten och sluta vara så utmanande

När är det kollektivets ansvar att sätta tonen och säga ”Nu tycker inte jag att vi ska lägga någon värdering i en blus”? Är det en del av ditt jobb att parera schismer? Du har kanske inte råd att sticka ut, differentiera dig och tycka till. Är det lika med karriäristiskt självmord? Så jobba nu bort den där dialekten och sluta vara så utmanande.

Har ni tänkt på hur det på ett företag går trender i lingvistik och uttryck? Folk som vistas i samma forum plockar snabbt upp begrepp och ibland hela meningar. Det är den undermedvetna begäran att få tillhöra flocken och att skapa samspel. Men när blir det excessivt och övergår i ett internt, exkluderande samhälle?

Ingen gillar en provokatör

Det blir ett sätt att utveckla en elitkultur där du är välkommen på vissa underförstådda premisser men som i slutändan rimmar illa med bolagets värdegrunder.

Världen har i alla tider byggt samhällen på flocken. Survival of the fittest, intellektuellt och fysiskt.  Ett bolag har rätt att anställa vem de vill så länge ingen diskrimineras. Alla vill anställa de starkaste kandidaterna, precis som ett fotbollslag vill rekrytera de starkaste spelarna. Vi måste inte överanalysera eller branda det med exkludering. Inom vissa branscher kvoterar vi trots allt i viss utsträckning.

Vem säger att det inte är andra sidan av myntet?

Att diskriminera på grund av fysiskt handikapp eller sexualitet är förbjudet enligt lag. Det rör sig om människor som inte valt sina förutsättningar och på inget sätt visar inkompetens. Men om du är tungt tatuerad, då kanske du ska vara beredd på att du frivilligt signalerar kontrovers. Du ska kanske förstå att samhället inte kommer att anpassa sig efter dig, du måste anpassa dig efter samhället. Det säger inget om ditt intellekt, men det kan betyda att du inte får agera galjonsfigur för vilket bolag som helst. Det finns en image och en mediabild som bolaget helt och hållet själv får välja.

Är du verkligen diskriminerad i det fallet eller tänker bolaget på hur de vill representeras vid både första och andra anblick? Men utanför media då. Innanför bolagets dörrar, där du helt och hållet ska bedömas på din förmåga och ditt bidrag till affärsverksamheten? Har de ännu rätt att bestämma hur dina så kallade självvalda handikapp ska hindra dig i din karriär? Tycker du inte du blir insläppt i rätt forum och får du inte göra dig hörd som andra?

Ligger problemet då verkligen hos kollektivet eller ligger det hos dig? Igen - var slutar andras ansvar och var tar ditt vid?

Om du vet att 25 procent av kollegorna spelar padel, kanske det är dags att bjuda till. Om du inte själv aktivt försöker ansluta dig till flocken, varför skulle du bli inkluderad?

Om du vet att 25 procent av kollegorna spelar padel, är det dags att bjuda till

Ger du inte lite grann folk ett frikort att i printerrummet förundras över dina värderingar om du dyker upp i en professionell miljö iklädd en halvtransparent blus? Och den glimtande tatueringen som sticker upp bakom din välpressade skjortkrage med hästbrodyr... den kommer förmodligen inte ge dig vd-positionen imorgon. Men jag kan inte låta bli att undra, hur många hörn kan du putsa bort och hur mycket kan accepteras utan att det kompromissar bort mångfalden och allt blir statiskt? Och vem avgör om du som individ ska få en plattform eller inte?

En impopulär åsikt kan ge luft åt en förtryckt opposition.

Jag står upp för min rätt att inte tacomysa.

/ Pim Quist, Nordic category master planner på Nestlé, Helsinborg

Tidigare debattartiklar hittar du här 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vänta inte med transparens kring löner

Företag som är tydliga med hur löner sätts uppfattas som attraktiva arbetsgivare. Lönetransparensdirektivet är en konkurrensfördel, skriver Karen White.
Karen White Publicerad 25 augusti 2026, kl 09:15
lönetransparensdirektiv
Med lönetransparensdirektivet ska det bli tydligare vad din kollega tjänar. Adam Wrafter/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den 7 juni gick tidsfristen ut för EU-ländernas implementering av lönetransparensdirektivet. Runt om i Europa förbereder sig arbetsgivare, myndigheter och arbetstagare för en ny verklighet där löner blir mindre hemliga och lönesättning mer transparent.

Sverige har valt en annan väg.

Karen White

Regeringen har skjutit upp implementeringen av direktivet, med hänvisning till att arbetsgivare behöver mer tid för att anpassa sig till de nya kraven. Samtidigt pågår en diskussion om att förändra eller begränsa delar av genomförandet.

Som någon som arbetar med arbetsmarknadsfrågor i hela Europa ser jag ett mönster som är värt att uppmärksamma. I många länder har debatten om lönetransparens handlat om hur förändringen ska genomföras. I Sverige har debatten i allt högre grad kommit att handla om huruvida den ska genomföras alls.

Arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare

Det är en ovanlig position för ett land som historiskt ofta har gått före i frågor om jämställdhet och rättvisa på arbetsmarknaden.

Det är också en position som riskerar att hamna på kollisionskurs med vad arbetstagarna själva vill.

I en undersökning som vi gjort uppger 59 procent av svenskarna att de är negativa till beslutet att skjuta upp införandet av lönetransparensdirektivet. Endast 14 procent är positiva. Samtidigt anser 71 procent att svenska arbetsgivare inte är tillräckligt transparenta kring hur löner sätts.

Det är siffror som förvånar mindre när man ser utvecklingen i ett europeiskt perspektiv.

Oavsett om man tittar på Tyskland, Frankrike, Nederländerna eller Storbritannien finns en tydlig trend: arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare. Frågor som för bara några år sedan betraktades som känsliga – exempelvis lönespann i jobbannonser eller rätten att förstå hur löner sätts – ses i dag allt oftare som självklar information.

Den utvecklingen drivs inte främst av lagstiftare. Den drivs av arbetsmarknaden.

Det märks inte minst i rekrytering.

När debatten reduceras till administrativa kostnader missar vi den större frågan

Alltför ofta beskrivs lönetransparens som en fråga om reglerad efterlevnad. Men i praktiken handlar det lika mycket om konkurrenskraft. Organisationer som är tydliga med hur löner sätts och vilka nivåer som gäller uppfattas i allt högre grad som mer attraktiva arbetsgivare.

Undersökningen visar också att transparens påverkar förtroendet. Tre av fyra svenskar uppger att ökad öppenhet kring löner skulle stärka deras tillit till arbetsgivaren. Samtidigt säger 77 procent att de själva skulle vara bekväma med att kollegor känner till deras lön.

Det är särskilt intressant eftersom motståndet mot lönetransparens ofta motiveras med att öppenhet skulle skapa konflikter eller obehag på arbetsplatsen Många medarbetare verkar snarare uppleva bristen på transparens som ett större problem än transparensen i sig.

Det betyder inte att alla delar av direktivet är okomplicerade. Arbetsgivare behöver tid att anpassa processer, utbilda chefer och säkerställa att lönestrukturer är genomtänkta. Den diskussionen förs i hela Europa.

Men när debatten reduceras till administrativa kostnader riskerar man att missa den större frågan.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende. Om människor förstår hur beslut fattas ökar möjligheten att uppleva dem som rättvisa, även när utfallet inte alltid blir det man själv önskar.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende

Sverige har fortfarande möjlighet att vara en ledande röst i den utvecklingen. Men det förutsätter att diskussionen flyttas från frågan om hur länge förändringen kan skjutas upp till frågan om hur den genomförs på bästa sätt.

För medan politiken diskuterar tidsplaner har många arbetstagare redan gjort sin bedömning. De efterfrågar större insyn, större tydlighet och större öppenhet kring löner än vad de upplever i dag.

Det är ett budskap som svenska beslutsfattare och arbetsgivare bör lyssna på.

/Karen White, Head of Public Policy på HR företaget DEEL.