Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Höj din röst på mötet

Viktiga frågor tenderar att diskuteras på fikarasten snarare än på personalmötet. Det måste bli ändring på det, skriver Tina Persson.
Publicerad
en grupp människor sitter runt ett bord
Det är viktigt att jobba med möteskultur för att även svåra frågor vågar yttras av medarbetare, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du sitter på ett personalmöte och chefen ställer frågan: finns något mer som någon vill ta upp? Ingen säger något, det är alldeles tyst. Okej, då stänger vi mötet för dagen, nu är det dags för fikapaus. 

Och det är nu det händer. Det är nu som missnöjet kommer upp på bordet. Det är nu och inte på mötet saker börjar stötas och blötas. 

Min fråga blir automatiskt: varför tog du inte upp det på mötet? Du svarar: Nä, varför skulle du det. Det borde ha kommit upp ändå. Det var inte din uppgift att ta upp frågan som alla hade. 

 Alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen

Jag gillar verkligen inte att vara i fikasituationen när ämnen dyker upp. Jag föredrar ett möte där vi verkligen skulle kunna ta diskussionen. 

För egen del blir jag alltid nyfiken när någon talar om att de har en förväntan, men inget händer. Eller där flera är överens om att ett ämne borde komma upp på nästa möte, men alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen. Kanske är det så att du vill ha din förväntan kvar, snarare än att reda ut den? 

I en av mina tidigare anställningar, var "korten på bordet" något vi avsatte tid för. Det var något riktigt viktigt och blev ett av våra mål under året. Det märkliga var att inget hände. Jag ställde frågan varför till min chef och fick svaret att det var bortkastade pengar. Min fråga blev då varför vi hade satt det som ett mål, ett mål jag verkligen ville arbeta för. Jo, för att få tyst diskussionen. Gissa om jag blev besviken på min chef.

Hur bra är du på att lyfta viktiga ämnen från fikapausen?

Just nu är det allt fler som mår dåligt och förväntar sig att någon annan ska ta hand om deras psykiska ohälsa. Så min fråga är: hur bra är ni på att lägga korten på bordet?Hur bra är ni på att tillsammans lyfta det som förväntas från fikapausen? Och hur skulle fler våga lyfta ämnen, som kan kännas svåra eller som förväntas lyftas av någon annan? Vi kan inte fortsätta hoppas att det ska gå över om vi väljer att enbart säga att vi tar det på nästa möte, men inge möte blir inbokat. 

Så hur ska man gå till väga för att lyfta viktiga ämnen där de hör hemma? Många personalmöten jag har varit på har en förmåga att bli surriga, och får ett felaktigt fokus för att den som leder mötet inte vågar leda. Därför är möteskulturen något som många behöver förbättra. Att avsätta tid och verkligen stärka upp möten och samtal på arbetsplatsen, är något jag önskar att fler verksamheter vågar prioritera. Det anser jag kommer att ge en mer hälsosam verksamhet och en verksamhet som kommer att bli mer attraktiv och lönsam. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta belöna engagemang med mer arbete

Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs, skriver författaren Per Grankvist.
Per Grankvist Publicerad 13 oktober 2026, kl 09:15
Hög med papper
På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare, skriver Per Grankvist. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den som ställer upp, hjälper kollegorna och tar ansvar får sällan mindre att göra. Tvärtom. På många arbetsplatser blir belöningen för engagemang ännu fler uppgifter. Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs.

Per Grankvist

Du känner förmodligen igen personen. Kollegan som introducerar nyanställda eftersom hen är bra på att förklara. Som rycker in när en kund är missnöjd och ser till att presentationen blir klar inför morgondagens möte.

Till en början handlar det om enstaka insatser. Snart ingår de i personens arbete utan att något annat tas bort. Den som löser problem får fler att lösa. Den som är hygglig belönas med ännu mer arbete.

Det är sällan illvilja. Chefen vänder sig naturligt till den som tar ansvar, och på kort sikt fungerar det. Kunden blir nöjd, den nya kollegan får hjälp och deadlinen hålls.

Den som löser problem får fler att lösa

På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare.

Engagemang är värdefullt. Gallups sammanställningar visar ett starkt samband mellan högt engagemang, lägre personalomsättning och bättre resultat. På en avdelning med 20 anställda och tre avgångar om året skulle en halverad personalomsättning innebära en till två färre rekryteringar. Om varje byte kostar sex månadslöner kan besparingen bli flera hundra tusen kronor, innan förlusten av erfarenhet och relationer räknats in. Men engagemang skapar bara värde så länge det är hållbart. Annars förbrukar organisationen sina mest ansvarstagande medarbetare.

Men engagemang påverkar inte bara viljan att stanna kvar. Engagemang och lärande förstärker varandra. Den som upplever mening, inflytande och stöd från sin chef har större anledning att lära sig nytt, pröva nya arbetssätt och dela med sig av sin kunskap.

Det är särskilt viktigt när arbetslivet förändras snabbt. Företag kan köpa AI-verktyg och erbjuda utbildningar, men tekniken skapar inget värde om medarbetarna inte vill förstå hur den kan användas i sitt eget arbete. Förmågan att ta till sig ny kunskap hänger därför ihop med hur väl organisationen lyckas väcka och bevara människors engagemang.

På lång sikt blir engagerade medarbetarna organisationens reservsystem

Jag ser ofta hur ofta engagemang behandlas som en personlig egenskap. Antingen är medarbetaren engagerad eller inte, och ansvaret hamnar hos individen.

Men engagemang formas också av hur arbetet leds och organiseras. Den som får använda sin kunskap, påverka sitt arbete och förstå hur den egna insatsen bidrar till helheten har större anledning att engagera sig. Den som gång på gång upptäcker att initiativ bara leder till en tyngre arbetsbörda lär sig något annat: att det är klokare att låta bli.

Det är chefer och andra ledare i organisationen som skapar engagemang i vardagen. De behöver förstå vad som får människor att vilja bidra och kunna se när ansvarstagande håller på att övergå i självuppoffring.

Ansvaret kan samtidigt inte läggas på den enskilda chefen. Högsta ledningen måste se till att chefer får utbildning, mandat och förutsättningar att leda engagemang hållbart. HR kan driva arbetet, men behöver stöd från vd och företagsledning.

Det kräver inga nya enkäter. Börja med en enkel princip: När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort. Extra ansvar kan också behöva följas av större mandat, utveckling, erkännande eller högre lön. Annars är det bara mer arbete.

När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort

Förmågan att väcka, leda och bevara engagemang bör vara en självklar del av chefsutbildningar och ledningskonferenser. Organisationer utbildar chefer i ekonomi, arbetsrätt och administration. De måste också utbilda dem i att skapa förutsättningar för människor att vilja använda och utveckla sin kunskap.

Engagemang är inte en mjuk trivselfråga vid sidan av verksamheten. Det avgör hur väl organisationen behåller sina medarbetare, bygger ny kompetens och tar tillvara den kunskap som redan finns.

Arbetsgivare behöver sluta fråga varför fler medarbetare inte engagerar sig. Den viktigare frågan är vad som händer med dem som faktiskt gör det.

Om svaret är att de belönas med mer arbete, kommer de förr eller senare att sluta ställa upp. I värsta fall slutar de helt.

/Per Grankvist, författare