Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Höj din röst på mötet

Viktiga frågor tenderar att diskuteras på fikarasten snarare än på personalmötet. Det måste bli ändring på det, skriver Tina Persson.
Publicerad
en grupp människor sitter runt ett bord
Det är viktigt att jobba med möteskultur för att även svåra frågor vågar yttras av medarbetare, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du sitter på ett personalmöte och chefen ställer frågan: finns något mer som någon vill ta upp? Ingen säger något, det är alldeles tyst. Okej, då stänger vi mötet för dagen, nu är det dags för fikapaus. 

Och det är nu det händer. Det är nu som missnöjet kommer upp på bordet. Det är nu och inte på mötet saker börjar stötas och blötas. 

Min fråga blir automatiskt: varför tog du inte upp det på mötet? Du svarar: Nä, varför skulle du det. Det borde ha kommit upp ändå. Det var inte din uppgift att ta upp frågan som alla hade. 

 Alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen

Jag gillar verkligen inte att vara i fikasituationen när ämnen dyker upp. Jag föredrar ett möte där vi verkligen skulle kunna ta diskussionen. 

För egen del blir jag alltid nyfiken när någon talar om att de har en förväntan, men inget händer. Eller där flera är överens om att ett ämne borde komma upp på nästa möte, men alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen. Kanske är det så att du vill ha din förväntan kvar, snarare än att reda ut den? 

I en av mina tidigare anställningar, var "korten på bordet" något vi avsatte tid för. Det var något riktigt viktigt och blev ett av våra mål under året. Det märkliga var att inget hände. Jag ställde frågan varför till min chef och fick svaret att det var bortkastade pengar. Min fråga blev då varför vi hade satt det som ett mål, ett mål jag verkligen ville arbeta för. Jo, för att få tyst diskussionen. Gissa om jag blev besviken på min chef.

Hur bra är du på att lyfta viktiga ämnen från fikapausen?

Just nu är det allt fler som mår dåligt och förväntar sig att någon annan ska ta hand om deras psykiska ohälsa. Så min fråga är: hur bra är ni på att lägga korten på bordet?Hur bra är ni på att tillsammans lyfta det som förväntas från fikapausen? Och hur skulle fler våga lyfta ämnen, som kan kännas svåra eller som förväntas lyftas av någon annan? Vi kan inte fortsätta hoppas att det ska gå över om vi väljer att enbart säga att vi tar det på nästa möte, men inge möte blir inbokat. 

Så hur ska man gå till väga för att lyfta viktiga ämnen där de hör hemma? Många personalmöten jag har varit på har en förmåga att bli surriga, och får ett felaktigt fokus för att den som leder mötet inte vågar leda. Därför är möteskulturen något som många behöver förbättra. Att avsätta tid och verkligen stärka upp möten och samtal på arbetsplatsen, är något jag önskar att fler verksamheter vågar prioritera. Det anser jag kommer att ge en mer hälsosam verksamhet och en verksamhet som kommer att bli mer attraktiv och lönsam. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige