Du sitter på ett personalmöte och chefen ställer frågan: finns något mer som någon vill ta upp? Ingen säger något, det är alldeles tyst. Okej, då stänger vi mötet för dagen, nu är det dags för fikapaus. 

Och det är nu det händer. Det är nu som missnöjet kommer upp på bordet. Det är nu och inte på mötet saker börjar stötas och blötas. 

Min fråga blir automatiskt: varför tog du inte upp det på mötet? Du svarar: Nä, varför skulle du det. Det borde ha kommit upp ändå. Det var inte din uppgift att ta upp frågan som alla hade. 

Jag gillar verkligen inte att vara i fikasituationen när ämnen dyker upp. Jag föredrar ett möte där vi verkligen skulle kunna ta diskussionen. 

För egen del blir jag alltid nyfiken när någon talar om att de har en förväntan, men inget händer. Eller där flera är överens om att ett ämne borde komma upp på nästa möte, men alla förväntar sig att någon annan tar hand om bollen. Kanske är det så att du vill ha din förväntan kvar, snarare än att reda ut den? 

I en av mina tidigare anställningar, var "korten på bordet" något vi avsatte tid för. Det var något riktigt viktigt och blev ett av våra mål under året. Det märkliga var att inget hände. Jag ställde frågan varför till min chef och fick svaret att det var bortkastade pengar. Min fråga blev då varför vi hade satt det som ett mål, ett mål jag verkligen ville arbeta för. Jo, för att få tyst diskussionen. Gissa om jag blev besviken på min chef.

Just nu är det allt fler som mår dåligt och förväntar sig att någon annan ska ta hand om deras psykiska ohälsa. Så min fråga är: hur bra är ni på att lägga korten på bordet?Hur bra är ni på att tillsammans lyfta det som förväntas från fikapausen? Och hur skulle fler våga lyfta ämnen, som kan kännas svåra eller som förväntas lyftas av någon annan? Vi kan inte fortsätta hoppas att det ska gå över om vi väljer att enbart säga att vi tar det på nästa möte, men inge möte blir inbokat. 

Så hur ska man gå till väga för att lyfta viktiga ämnen där de hör hemma? Många personalmöten jag har varit på har en förmåga att bli surriga, och får ett felaktigt fokus för att den som leder mötet inte vågar leda. Därför är möteskulturen något som många behöver förbättra. Att avsätta tid och verkligen stärka upp möten och samtal på arbetsplatsen, är något jag önskar att fler verksamheter vågar prioritera. Det anser jag kommer att ge en mer hälsosam verksamhet och en verksamhet som kommer att bli mer attraktiv och lönsam. 

Tina Persson, mental hälsoinspiratör  i Luleå