Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Hög tid slakta några heliga kor"

Förtroendet för facket är inte det bästa. Nu krävs omprövningar. Och Unionen bör ta ledartröjan och tänka nytt, som att förändra las och kapa kopplingen till a-kassan.
Kjell Johnson Publicerad 7 juni 2011, kl 10:25
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De flesta är med i facket. Men andelen har sjunkit och förtroendet för facket är inte det bästa. Unionen gör en hel del bra saker för att vända utvecklingen. Men det behövs betydligt mer av nytänkande och omprövningar.

Varje medlem måste på ett mycket tydligare sätt än hittills uppleva att man har konkret nytta av sitt medlemskap. Och se att facket skapar ett bättre arbetsliv för alla. Nyttan måste man se där man är - för unga är det på nätet. Unionen måste också öka den fackliga styrkan - högre organisationsgrad, fler kollektivavtal och förtroendevalda på fler arbetsplatser.

Men det räcker inte. Unionen bör ta ledartröjan i den fackliga förändringen och visa att facket tänker nytt för morgondagens arbetsliv. Och är beredd att slakta några heliga kor.

Som representant för de allt fler tjänstemännen i moderna branscher och internationellt konkurrerande företag, är Unionen Sveriges viktigaste fackförbund. Den positionen måste tas på allvar. Jag är övertygad om att endast fackförbund som strikt utgår från de anställdas intressen utan att ta partipolitiska hänsyn - som Unionen och de andra tjänstemannafacken - kan åtnjuta brett förtroende. Och då är LO:s koppling till (S) till nackdel för alla förbund. Allmänhetens bild av facket är nämligen i hög grad formad av LO - som en del av (S). Den dag deras band klipps av - den dagen kan förtroendet för facket stärkas rejält. Det måste våga sägas.

Många har upplevt hur lätt det är att runda turordningsreglerna i las. I stället för uppsägningar hittar arbetsgivarna andra sätt att bli av med personal. Dagens regler fungerar helt enkelt inte tillräckligt bra för dagens arbetsliv med kvalificerade och individuella befattningar. Därför är det dags att förändra las - inte för att ge efter för las-belackarna och arbetsgivarna som vill bestämma helt själva. Utan för att uppsägningar kräver regelverk som fungerar i praktiken. Och det gör de inte för många i dagens arbetsliv. Och för ännu färre i morgon.

Kollektivavtalen är grundläggande för den svenska partsmodellen. Men vi måste börja tänka i nya banor om avtalen även fortsättningsvis ska omfatta de allra flesta anställda. I unga, växande branscher är avtalstäckningen mycket låg. Likaså i mindre företag. Framöver kan vi inte tvinga till oss avtal enbart genom varsel och konflikt. Därför tror jag att vi måste hitta nya tjänster och förenklingar som ger kollektivavtalet mervärde och som underlättar även för arbetsgivaren. Kollektivavtal som är attraktiva även för de arbetsgivarna. Dessutom bör Unionen gå i bräschen för att hitta avtalslösningar över nationsgränserna. Alternativet är att internationellt verksamma företag utvecklar andra och för medlemmarna sämre lösningar. 

 Jag tror att det är dags att slakta ytterligare en helig ko. Nämligen kopplingen mellan facken och a-kassan. Försvararna av kopplingen är rädda för att en allmän a-kassa skulle ge sämre ersättning. Den farhågan räcker inte och är inte trovärdig. De flesta tolkar det istället som att facken värnar om sin egen medlemsanslutning när de slår vakt om kopplingen till a-kassan. Färre medlemmar skulle vara mycket allvarligt - men det är inte ett legitimt skäl för att behålla den nuvarande ordningen. Facken måste klara sin organisationsgrad på egna meriter.

Jag vill se starka och moderna fack där de allra flesta är med. Även om 10-20 år. Då räcker det inte med att bara putsa på fasaden. Det krävs också mod och förmåga att tänka om och att tänka nytt. Säga sådant som kan vara obekvämt. Peka på problem även innan man vet hur lösningen ser ut.          

Kjell Johnson