Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Hög tid slakta några heliga kor"

Förtroendet för facket är inte det bästa. Nu krävs omprövningar. Och Unionen bör ta ledartröjan och tänka nytt, som att förändra las och kapa kopplingen till a-kassan.
Kjell Johnson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De flesta är med i facket. Men andelen har sjunkit och förtroendet för facket är inte det bästa. Unionen gör en hel del bra saker för att vända utvecklingen. Men det behövs betydligt mer av nytänkande och omprövningar.

Varje medlem måste på ett mycket tydligare sätt än hittills uppleva att man har konkret nytta av sitt medlemskap. Och se att facket skapar ett bättre arbetsliv för alla. Nyttan måste man se där man är - för unga är det på nätet. Unionen måste också öka den fackliga styrkan - högre organisationsgrad, fler kollektivavtal och förtroendevalda på fler arbetsplatser.

Men det räcker inte. Unionen bör ta ledartröjan i den fackliga förändringen och visa att facket tänker nytt för morgondagens arbetsliv. Och är beredd att slakta några heliga kor.

Som representant för de allt fler tjänstemännen i moderna branscher och internationellt konkurrerande företag, är Unionen Sveriges viktigaste fackförbund. Den positionen måste tas på allvar. Jag är övertygad om att endast fackförbund som strikt utgår från de anställdas intressen utan att ta partipolitiska hänsyn - som Unionen och de andra tjänstemannafacken - kan åtnjuta brett förtroende. Och då är LO:s koppling till (S) till nackdel för alla förbund. Allmänhetens bild av facket är nämligen i hög grad formad av LO - som en del av (S). Den dag deras band klipps av - den dagen kan förtroendet för facket stärkas rejält. Det måste våga sägas.

Många har upplevt hur lätt det är att runda turordningsreglerna i las. I stället för uppsägningar hittar arbetsgivarna andra sätt att bli av med personal. Dagens regler fungerar helt enkelt inte tillräckligt bra för dagens arbetsliv med kvalificerade och individuella befattningar. Därför är det dags att förändra las - inte för att ge efter för las-belackarna och arbetsgivarna som vill bestämma helt själva. Utan för att uppsägningar kräver regelverk som fungerar i praktiken. Och det gör de inte för många i dagens arbetsliv. Och för ännu färre i morgon.

Kollektivavtalen är grundläggande för den svenska partsmodellen. Men vi måste börja tänka i nya banor om avtalen även fortsättningsvis ska omfatta de allra flesta anställda. I unga, växande branscher är avtalstäckningen mycket låg. Likaså i mindre företag. Framöver kan vi inte tvinga till oss avtal enbart genom varsel och konflikt. Därför tror jag att vi måste hitta nya tjänster och förenklingar som ger kollektivavtalet mervärde och som underlättar även för arbetsgivaren. Kollektivavtal som är attraktiva även för de arbetsgivarna. Dessutom bör Unionen gå i bräschen för att hitta avtalslösningar över nationsgränserna. Alternativet är att internationellt verksamma företag utvecklar andra och för medlemmarna sämre lösningar. 

 Jag tror att det är dags att slakta ytterligare en helig ko. Nämligen kopplingen mellan facken och a-kassan. Försvararna av kopplingen är rädda för att en allmän a-kassa skulle ge sämre ersättning. Den farhågan räcker inte och är inte trovärdig. De flesta tolkar det istället som att facken värnar om sin egen medlemsanslutning när de slår vakt om kopplingen till a-kassan. Färre medlemmar skulle vara mycket allvarligt - men det är inte ett legitimt skäl för att behålla den nuvarande ordningen. Facken måste klara sin organisationsgrad på egna meriter.

Jag vill se starka och moderna fack där de allra flesta är med. Även om 10-20 år. Då räcker det inte med att bara putsa på fasaden. Det krävs också mod och förmåga att tänka om och att tänka nytt. Säga sådant som kan vara obekvämt. Peka på problem även innan man vet hur lösningen ser ut.          

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär