Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Hög tid slakta några heliga kor"

Förtroendet för facket är inte det bästa. Nu krävs omprövningar. Och Unionen bör ta ledartröjan och tänka nytt, som att förändra las och kapa kopplingen till a-kassan.
Kjell Johnson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De flesta är med i facket. Men andelen har sjunkit och förtroendet för facket är inte det bästa. Unionen gör en hel del bra saker för att vända utvecklingen. Men det behövs betydligt mer av nytänkande och omprövningar.

Varje medlem måste på ett mycket tydligare sätt än hittills uppleva att man har konkret nytta av sitt medlemskap. Och se att facket skapar ett bättre arbetsliv för alla. Nyttan måste man se där man är - för unga är det på nätet. Unionen måste också öka den fackliga styrkan - högre organisationsgrad, fler kollektivavtal och förtroendevalda på fler arbetsplatser.

Men det räcker inte. Unionen bör ta ledartröjan i den fackliga förändringen och visa att facket tänker nytt för morgondagens arbetsliv. Och är beredd att slakta några heliga kor.

Som representant för de allt fler tjänstemännen i moderna branscher och internationellt konkurrerande företag, är Unionen Sveriges viktigaste fackförbund. Den positionen måste tas på allvar. Jag är övertygad om att endast fackförbund som strikt utgår från de anställdas intressen utan att ta partipolitiska hänsyn - som Unionen och de andra tjänstemannafacken - kan åtnjuta brett förtroende. Och då är LO:s koppling till (S) till nackdel för alla förbund. Allmänhetens bild av facket är nämligen i hög grad formad av LO - som en del av (S). Den dag deras band klipps av - den dagen kan förtroendet för facket stärkas rejält. Det måste våga sägas.

Många har upplevt hur lätt det är att runda turordningsreglerna i las. I stället för uppsägningar hittar arbetsgivarna andra sätt att bli av med personal. Dagens regler fungerar helt enkelt inte tillräckligt bra för dagens arbetsliv med kvalificerade och individuella befattningar. Därför är det dags att förändra las - inte för att ge efter för las-belackarna och arbetsgivarna som vill bestämma helt själva. Utan för att uppsägningar kräver regelverk som fungerar i praktiken. Och det gör de inte för många i dagens arbetsliv. Och för ännu färre i morgon.

Kollektivavtalen är grundläggande för den svenska partsmodellen. Men vi måste börja tänka i nya banor om avtalen även fortsättningsvis ska omfatta de allra flesta anställda. I unga, växande branscher är avtalstäckningen mycket låg. Likaså i mindre företag. Framöver kan vi inte tvinga till oss avtal enbart genom varsel och konflikt. Därför tror jag att vi måste hitta nya tjänster och förenklingar som ger kollektivavtalet mervärde och som underlättar även för arbetsgivaren. Kollektivavtal som är attraktiva även för de arbetsgivarna. Dessutom bör Unionen gå i bräschen för att hitta avtalslösningar över nationsgränserna. Alternativet är att internationellt verksamma företag utvecklar andra och för medlemmarna sämre lösningar. 

 Jag tror att det är dags att slakta ytterligare en helig ko. Nämligen kopplingen mellan facken och a-kassan. Försvararna av kopplingen är rädda för att en allmän a-kassa skulle ge sämre ersättning. Den farhågan räcker inte och är inte trovärdig. De flesta tolkar det istället som att facken värnar om sin egen medlemsanslutning när de slår vakt om kopplingen till a-kassan. Färre medlemmar skulle vara mycket allvarligt - men det är inte ett legitimt skäl för att behålla den nuvarande ordningen. Facken måste klara sin organisationsgrad på egna meriter.

Jag vill se starka och moderna fack där de allra flesta är med. Även om 10-20 år. Då räcker det inte med att bara putsa på fasaden. Det krävs också mod och förmåga att tänka om och att tänka nytt. Säga sådant som kan vara obekvämt. Peka på problem även innan man vet hur lösningen ser ut.          

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.