Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
De flesta är med i facket. Men andelen har sjunkit och förtroendet för facket är inte det bästa. Unionen gör en hel del bra saker för att vända utvecklingen. Men det behövs betydligt mer av nytänkande och omprövningar.
Varje medlem måste på ett mycket tydligare sätt än hittills uppleva att man har konkret nytta av sitt medlemskap. Och se att facket skapar ett bättre arbetsliv för alla. Nyttan måste man se där man är - för unga är det på nätet. Unionen måste också öka den fackliga styrkan - högre organisationsgrad, fler kollektivavtal och förtroendevalda på fler arbetsplatser.
Men det räcker inte. Unionen bör ta ledartröjan i den fackliga förändringen och visa att facket tänker nytt för morgondagens arbetsliv. Och är beredd att slakta några heliga kor.
Som representant för de allt fler tjänstemännen i moderna branscher och internationellt konkurrerande företag, är Unionen Sveriges viktigaste fackförbund. Den positionen måste tas på allvar. Jag är övertygad om att endast fackförbund som strikt utgår från de anställdas intressen utan att ta partipolitiska hänsyn - som Unionen och de andra tjänstemannafacken - kan åtnjuta brett förtroende. Och då är LO:s koppling till (S) till nackdel för alla förbund. Allmänhetens bild av facket är nämligen i hög grad formad av LO - som en del av (S). Den dag deras band klipps av - den dagen kan förtroendet för facket stärkas rejält. Det måste våga sägas.
Många har upplevt hur lätt det är att runda turordningsreglerna i las. I stället för uppsägningar hittar arbetsgivarna andra sätt att bli av med personal. Dagens regler fungerar helt enkelt inte tillräckligt bra för dagens arbetsliv med kvalificerade och individuella befattningar. Därför är det dags att förändra las - inte för att ge efter för las-belackarna och arbetsgivarna som vill bestämma helt själva. Utan för att uppsägningar kräver regelverk som fungerar i praktiken. Och det gör de inte för många i dagens arbetsliv. Och för ännu färre i morgon.
Kollektivavtalen är grundläggande för den svenska partsmodellen. Men vi måste börja tänka i nya banor om avtalen även fortsättningsvis ska omfatta de allra flesta anställda. I unga, växande branscher är avtalstäckningen mycket låg. Likaså i mindre företag. Framöver kan vi inte tvinga till oss avtal enbart genom varsel och konflikt. Därför tror jag att vi måste hitta nya tjänster och förenklingar som ger kollektivavtalet mervärde och som underlättar även för arbetsgivaren. Kollektivavtal som är attraktiva även för de arbetsgivarna. Dessutom bör Unionen gå i bräschen för att hitta avtalslösningar över nationsgränserna. Alternativet är att internationellt verksamma företag utvecklar andra och för medlemmarna sämre lösningar.
Jag tror att det är dags att slakta ytterligare en helig ko. Nämligen kopplingen mellan facken och a-kassan. Försvararna av kopplingen är rädda för att en allmän a-kassa skulle ge sämre ersättning. Den farhågan räcker inte och är inte trovärdig. De flesta tolkar det istället som att facken värnar om sin egen medlemsanslutning när de slår vakt om kopplingen till a-kassan. Färre medlemmar skulle vara mycket allvarligt - men det är inte ett legitimt skäl för att behålla den nuvarande ordningen. Facken måste klara sin organisationsgrad på egna meriter.
Jag vill se starka och moderna fack där de allra flesta är med. Även om 10-20 år. Då räcker det inte med att bara putsa på fasaden. Det krävs också mod och förmåga att tänka om och att tänka nytt. Säga sådant som kan vara obekvämt. Peka på problem även innan man vet hur lösningen ser ut.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
