Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör det brottsligt att mobba på jobbet

Mobbning är allvarligare än skvaller i kafferummet. Det är ett övergrepp och bör hanteras genom rättsväsendet, skriver Mats Jonsson, ordförande för organisation mot mobbning, OMM.


Publicerad
Shutterstock
I ett modernt samhälle borde mobbning vara straffbart, inte hanteras genom förhandlingar, anser Mats Jonsson, ordförande för organisationen mot mobbning, OMM. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Organisation Mot Mobbning uppfattar vi att mobbningen ökar i arbetslivet. Därför fortsätter vi att kräva att mobbning ska klassas som ett brott i brottsbalkens mening. Vi definierar mobbning som utstötning av en person ur en social gemenskap som är av väsentlig betydelse för denne. Den som initierar och deltar i sådan utstötning ska kunna lagföras och dömas till böter eller fängelse. Detta motiverar vi med att tillhörigheten till grundläggande sociala gemenskaper är livsviktig för människan.

Mobbning får alltid mycket allvarliga följder för såväl offret som för arbetsmiljön. Den som blir utsatt lider skada psykiskt, ekonomiskt och socialt, den senare förgiftas för lång tid framåt. Sammantaget innebär detta, att mobbning är ett mycket stort samhällsproblem och medför stora kostnader.

Mobbning har väl alltid funnits och det finns många bidragande orsaker till att den uppstår. Det finns naturligtvis alla möjliga skäl till att en person vill röja undan någon annan. Dessa skäl är mer eller mindre osakliga, grundade på känslor av makt och hot, eller på rena vanföreställningar.

En bidragande faktor i mobbningens utbredning i dag är säkert också den trend i arbetslivets organisation som  innebär att verksamheter, som traditionellt har styrts på ett kollegialt sätt, som skolan, vården, universitetsvärlden, kyrkan med flera, omvandlas till hierarkier. Den som tidigare var bland jämbördiga kolleger förvandlas till chef med långtgående befogenheter och delegationer.

Samtidigt minskar också inflytande och insyn hos styrelser och förtroendevalda då man överlåter till chefer att på egen hand svara för personalförsörjningen. I detta läge kan maktkamper lätt uppkomma då en chef med hjälp av mobbning röjer undan dem som av vilken orsak som helst väcker hans eller hennes misshag eller då ett medarbetarlag sluter sig samman och mobbar chefen.

Mobbning är något vida mer allvarligt än skvaller i kafferummet. Det handlar om övergrepp och psykiska våldsbrott. I ett modernt rättssamhälle hanteras våldsbrott inte genom förhandlingar mellan de inblandades företrädare eller anförvanter, utan genom rättsväsendet.                                                                                                                                               

/ Mats Jonsson, ordförande för organisationen mot mobbning, OMM.


Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD