Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör det brottsligt att mobba på jobbet

Mobbning är allvarligare än skvaller i kafferummet. Det är ett övergrepp och bör hanteras genom rättsväsendet, skriver Mats Jonsson, ordförande för organisation mot mobbning, OMM.


Publicerad
Shutterstock
I ett modernt samhälle borde mobbning vara straffbart, inte hanteras genom förhandlingar, anser Mats Jonsson, ordförande för organisationen mot mobbning, OMM. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Organisation Mot Mobbning uppfattar vi att mobbningen ökar i arbetslivet. Därför fortsätter vi att kräva att mobbning ska klassas som ett brott i brottsbalkens mening. Vi definierar mobbning som utstötning av en person ur en social gemenskap som är av väsentlig betydelse för denne. Den som initierar och deltar i sådan utstötning ska kunna lagföras och dömas till böter eller fängelse. Detta motiverar vi med att tillhörigheten till grundläggande sociala gemenskaper är livsviktig för människan.

Mobbning får alltid mycket allvarliga följder för såväl offret som för arbetsmiljön. Den som blir utsatt lider skada psykiskt, ekonomiskt och socialt, den senare förgiftas för lång tid framåt. Sammantaget innebär detta, att mobbning är ett mycket stort samhällsproblem och medför stora kostnader.

Mobbning har väl alltid funnits och det finns många bidragande orsaker till att den uppstår. Det finns naturligtvis alla möjliga skäl till att en person vill röja undan någon annan. Dessa skäl är mer eller mindre osakliga, grundade på känslor av makt och hot, eller på rena vanföreställningar.

En bidragande faktor i mobbningens utbredning i dag är säkert också den trend i arbetslivets organisation som  innebär att verksamheter, som traditionellt har styrts på ett kollegialt sätt, som skolan, vården, universitetsvärlden, kyrkan med flera, omvandlas till hierarkier. Den som tidigare var bland jämbördiga kolleger förvandlas till chef med långtgående befogenheter och delegationer.

Samtidigt minskar också inflytande och insyn hos styrelser och förtroendevalda då man överlåter till chefer att på egen hand svara för personalförsörjningen. I detta läge kan maktkamper lätt uppkomma då en chef med hjälp av mobbning röjer undan dem som av vilken orsak som helst väcker hans eller hennes misshag eller då ett medarbetarlag sluter sig samman och mobbar chefen.

Mobbning är något vida mer allvarligt än skvaller i kafferummet. Det handlar om övergrepp och psykiska våldsbrott. I ett modernt rättssamhälle hanteras våldsbrott inte genom förhandlingar mellan de inblandades företrädare eller anförvanter, utan genom rättsväsendet.                                                                                                                                               

/ Mats Jonsson, ordförande för organisationen mot mobbning, OMM.


Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande