Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge de mobbade upprättelse!

Kränkningar på jobbet blir allt vanligare. Tillsätt omgående en mobbningskommission enligt norsk förebild och skärp lagstiftningen.
Anita Wallstedt och Agneta Ahlm Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa i arbetslivet verkar tabubelagt, många vet att det förekommer, men ingen gör något åt det. Ofta står chefer och arbetskamrater passiva vid sidan om, medan en växande grupp slås ut från arbetsmarknaden efter psykiska trakasserier.

Den uppmärksammade artikelserien "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba öppnade ögonen på många. Här finns autentiska beskrivningar av mobbningsoffers krissituation. Och de svåra konsekvenserna och rättsosäkerheten, som vi som har egna erfarenheter så väl känner igen.  Bristande ledarskap är ofta en starkt bidragande orsak till att mobbnings- och kränkningssituationer uppstår. Det kan börja med att chefen eller kollegan känner sin position hotad. Sen fortsätter det i en ond spiral med trakasserier och utstötning som till sist blir så allvarlig att det leder till en arbetsskada som förvärras och blir kronisk.

 Att ingenting görs trots att denna utslagning varit känd i så många år är hjärtlöst och förödande för alla som fått sitt liv totalt raserat. Det drabbar ofta en hel familj, den kränkta personen blir bestulen på återstoden av sitt arbetsliv.

Visst finns det föreskrifter och regler. Europeiska kommissionen har till exempel vidtagit åtgärder för att säkerställa arbetstagares säkerhet och hälsa. Arbetsgivarna är ansvariga och ska se till att anställda inte lider skada av sitt arbete. Det gäller även mobbning på arbetsplatsen. Här handlar det ofta om missbruk av makt, varför den som utsätts och är i underläge har så svårt att försvara sig.

Arbetslivsdelegationen konstaterade redan för tio år sedan att man behöver klargöra ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, fack, samhälle och den enskilde. När ingen tar på sig ansvaret faller mycket mellan stolarna med nya kränkningar som följd. Personen får inget stöd och har ingenstans att vända sig, medan ansvarsfrågan bollas runt. Förloppet kan leda till en permanent utslagning från arbetsmarknaden. Ett enormt mänskligt lidande och stora kostnader för samhället då de drabbade förlorar all arbetsförmåga.

Vad händer med alla anmälningar om psykiska trakasserier som kommit in till Arbetsmiljöverket? Har något ärende lett till åtal? Vilka rutiner och vilka resurser har facket vid inträffad psykisk ohälsa på arbetsplatsen? Och har facket handlingsplaner för hur man hanterar psykopatiska chefer?        

Vi kräver därför:

  • Ekonomisk och juridisk upprättelse för redan drabbade brottsoffer
  • Skärpt lagstiftning för dessa arbetsmiljöbrott
  • Inrätta en arbetsmiljörotel vid polismyndigheten i varje län
  • Ta hjälp av brottsofferjouren
  • Dessa brott bör ingå bland diskriminerande handlingar och hanteras av DO, Diskrimineringsombudsmannen
  • Tillsätt omgående en mobbningskommission (enl. norsk modell), som arbetar förebyggande och även ger akuta stödinsatser.
  • Rehabiliteringscenter
  • Slutligen våga se, våga agera! Alla har ett ansvar ! Facket måste ta en aktiv roll och larma arbetsmiljöverket. Öka kunskapen i samhället om mobbningens konsekvenser.
  • Vi i den ideella Organisationen mot mobbning, OMM, finns. Ni kan söka vår hjälp.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam