Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge de mobbade upprättelse!

Kränkningar på jobbet blir allt vanligare. Tillsätt omgående en mobbningskommission enligt norsk förebild och skärp lagstiftningen.
Anita Wallstedt och Agneta Ahlm Publicerad 27 september 2010, kl 09:02
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa i arbetslivet verkar tabubelagt, många vet att det förekommer, men ingen gör något åt det. Ofta står chefer och arbetskamrater passiva vid sidan om, medan en växande grupp slås ut från arbetsmarknaden efter psykiska trakasserier.

Den uppmärksammade artikelserien "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba öppnade ögonen på många. Här finns autentiska beskrivningar av mobbningsoffers krissituation. Och de svåra konsekvenserna och rättsosäkerheten, som vi som har egna erfarenheter så väl känner igen.  Bristande ledarskap är ofta en starkt bidragande orsak till att mobbnings- och kränkningssituationer uppstår. Det kan börja med att chefen eller kollegan känner sin position hotad. Sen fortsätter det i en ond spiral med trakasserier och utstötning som till sist blir så allvarlig att det leder till en arbetsskada som förvärras och blir kronisk.

 Att ingenting görs trots att denna utslagning varit känd i så många år är hjärtlöst och förödande för alla som fått sitt liv totalt raserat. Det drabbar ofta en hel familj, den kränkta personen blir bestulen på återstoden av sitt arbetsliv.

Visst finns det föreskrifter och regler. Europeiska kommissionen har till exempel vidtagit åtgärder för att säkerställa arbetstagares säkerhet och hälsa. Arbetsgivarna är ansvariga och ska se till att anställda inte lider skada av sitt arbete. Det gäller även mobbning på arbetsplatsen. Här handlar det ofta om missbruk av makt, varför den som utsätts och är i underläge har så svårt att försvara sig.

Arbetslivsdelegationen konstaterade redan för tio år sedan att man behöver klargöra ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, fack, samhälle och den enskilde. När ingen tar på sig ansvaret faller mycket mellan stolarna med nya kränkningar som följd. Personen får inget stöd och har ingenstans att vända sig, medan ansvarsfrågan bollas runt. Förloppet kan leda till en permanent utslagning från arbetsmarknaden. Ett enormt mänskligt lidande och stora kostnader för samhället då de drabbade förlorar all arbetsförmåga.

Vad händer med alla anmälningar om psykiska trakasserier som kommit in till Arbetsmiljöverket? Har något ärende lett till åtal? Vilka rutiner och vilka resurser har facket vid inträffad psykisk ohälsa på arbetsplatsen? Och har facket handlingsplaner för hur man hanterar psykopatiska chefer?        

Vi kräver därför:

  • Ekonomisk och juridisk upprättelse för redan drabbade brottsoffer
  • Skärpt lagstiftning för dessa arbetsmiljöbrott
  • Inrätta en arbetsmiljörotel vid polismyndigheten i varje län
  • Ta hjälp av brottsofferjouren
  • Dessa brott bör ingå bland diskriminerande handlingar och hanteras av DO, Diskrimineringsombudsmannen
  • Tillsätt omgående en mobbningskommission (enl. norsk modell), som arbetar förebyggande och även ger akuta stödinsatser.
  • Rehabiliteringscenter
  • Slutligen våga se, våga agera! Alla har ett ansvar ! Facket måste ta en aktiv roll och larma arbetsmiljöverket. Öka kunskapen i samhället om mobbningens konsekvenser.
  • Vi i den ideella Organisationen mot mobbning, OMM, finns. Ni kan söka vår hjälp.
Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen