Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Förbättra inomhusmiljön på jobbet

Vi tillbringar stor del av vår arbetsdag inomhus. Då är det oroande att få är nöjda med miljön på kontoret, skriver Andreas Wallin och Catarina Warfvinge.
Publicerad
Rör i taket, Catarina Warfvinge och Andreas Wallin
Ventilation är en av de saker som anställda stör sig mest på i kontorsmiljön, skriver Catarina Warfvinge och Andreas Wallin. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle tillbringar vi mer tid inomhus än någonsin tidigare och arbetsplatser är inget undantag. Med tanke på detta är det djupt oroande att en nyligen genomförd undersökning av oss visar att endast en av tre personer är nöjd med inomhusmiljön på jobbet. 

Detta borde vara en väckarklocka för landets arbetsgivare då det är vetenskapligt bevisat att inomhusmiljön påverkar både vår produktivitet och vårt välbefinnande. 

Resultaten från undersökningen är anmärkningsvärda, men tyvärr inte särskilt förvånande. Vi genomför återkommande enkäter där anställda får uttrycka sina åsikter om inomhusklimatet på sin arbetsplats och vi får då ofta liknande svar.

Medarbetare som lyfter problem betraktas som gnälliga 

Allra mest oroväckande är att många arbetsgivare inte verkar ta hänsyn till den här typen av problem. 28 procent av de tillfrågade anser att arbetsgivaren i liten utsträckning bryr sig om inomhusklimatet. Medarbetare som lyfter problemen tenderar att betraktas som "känsliga" eller "gnälliga". 

Det är oacceptabelt. Som arbetsgivare är man skyldig att bedriva systematiskt arbetsmiljöarbete och säkerställa en god inomhusmiljö för de anställda. Det gör man bland annat genom undersökningar, genom att uppdatera och justera sina system regelbundet och genom vara noga med service och underhåll. 

Ventilationen är ofta problemet

Enligt undersökningen är det oftast ventilationen som är problemet. Nästan hälften av de som upplever dålig inomhusmiljö på arbetsplatsen anger bristfällig eller otillräcklig ventilation som orsak. Det är ett konkret problem som ofta är enkelt att åtgärda. Ett tips till landets företagare är att ta del av fastighetsägarens OVK-protokoll för att på så sätt uppfylla sitt krav på kontroll enligt förskrift.

Det är nu dags att vi alla tar vårt ansvar för att förbättra inomhusmiljön på landets arbetsplatser. Det är en investering i hälsa och välmående som kommer att gynna både företag och personal på lång sikt. Tillsammans kan vi skapa en bättre arbetsmiljö för alla.

Catarina Warfvinge, universitetslektor på Lunds Tekniska Högskola, Andreas Wallin, energispecialist på GK Sverige. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson