Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Föräldraersättning - en karriärfälla?

En generös föräldralön kan leda till att kvinnor stannar hemma längre och därmed halkar efter i löneutvecklingen, skriver Erika Andersson.
Publicerad 11 oktober 2022, kl 06:00
till vänster: kvinna med barnvagn, till höger: Erika Andersson
Erbjud andra möjligheter för föräldrar som vill kombinera karriär och barn än föräldralön, som riskerar att bli en kvinnofälla, skriver Erika Andersson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Svensk föräldraförsäkring lovordas världen över och är i många fall ett föredöme för en jämställd arbetsmarknad. Men i den ständigt pågående debatten kring jämställdhetsfrågor saknas förvånande ofta diskussioner om de stora ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor och vad det beror på.

Kvinnors livslön (sammanlagda bruttolön, pension och annan förvärvsinkomst) är i Sverige 22 procent lägre än männens enligt den senaste statistiken från SCB.  Förklaringarna till skillnaden är många, däribland att kvinnor och män arbetar olika mycket och väljer olika typer av utbildningar och yrken. Men något som är slående när man studerar data är att de stora skillnaderna i lön uppstår vid födseln av det första barnet och består sedan livet ut.

I dag tar kvinnor i snitt ut 70 procent av föräldraförsäkringen och män 30 procent enligt statistik från Försäkringskassan. Utvecklingstakten går långsamt. Det har skett en viss förändring vid införande av så kallade ”pappamånader” under 00-talet, det vill säga låsta dagar till den ena föräldern.

Ett helt jämställt uttag kommer att ta 100 år

Vi har gjort en studie som visar hur lång tid det skulle ta innan fördelningen är 60/40. Om mäns uttag av föräldraledighet fortsätter att ha samma ökningstakt som mellan åren 2000 och 2020 kommer uttaget av ledighet att vara jämställt om 54 år. Om det finns en strävan efter ett 50/50 uttag skulle det ta närmare 100 år.

Sverige erbjuder en generös föräldraförsäkring i internationella mått mätt men det är den kompletterande föräldralönen som gör den svenska strukturen unik. Vår studie visar att 90 procent erbjuder föräldralön. Men få har ett bredare erbjudande till anställda som är föräldrar än själva föräldralönen.

När avtalad föräldralön introducerades under 00-talet riktade sig den främst till höginkomsttagare, vilka ofta var män, för att öka uttaget av föräldraledighet enligt en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen. Samtidigt visar ny forskning från Journal of Social Policy, gjord av Duvander, att det inte finns stöd för att ersättningen vid avtalad föräldralön har en direkt effekt för att öka mäns uttag av föräldraledighet.

Den stora frågan är hur vi får kvinnor till högre avlönade positioner

Nu är det praxis bland företag att erbjuda föräldralön och många branscher använder dessutom förmånen för att attrahera kvinnor till sina företag. Företag fokuserar mycket på föräldralönen till nyblivna föräldrar, men glömmer att anställda med barn har många år kvar där de försöker balansera familj och karriär.

Resultatet blir ofta utdragna föräldraledigheter och att en förälder, oftast kvinnan, går ner i arbetstid. En generös föräldralön kan leda till att kvinnor stannar hemma ännu längre och därmed halkar efter ännu mer.

I dag är det lag på att arbetsgivare i Sverige ska göra en lönekartläggning för att jämföra löner mellan män och kvinnor för lika och likvärdiga arbeten. Ett nytt EU-direktiv väntas även klubbas igenom under hösten som handlar om att få bukt med löneskillnader mellan män och kvinnor. Det innehåller bland annat krav på företag att publicera löneskillnader mellan män och kvinnor och delge information om lönenivån publikt vid rekrytering.

Fokus är fortfarande på åtgärder som behandlar symptomen istället för orsaken. Att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete och prestation är en självklarhet men dessa typer av lagar kan ha en negativ inverkan på lönesättningen – det blir fokus på kön snarare än på kompetens. Den stora frågan är hur vi får kvinnor till högre avlönade positioner och yrken eftersom det är där de stora skillnaderna finns.

Skapa förutsättningar för arbetsgivare att underlätta för anställda som vill ha karriär och barn

Det står klart att det finns grund för att utmana dagens struktur på föräldraersättning om vi vill ha en ökad mångfald av kvinnor och män som gör karriär. Svensk föräldraersättning kan vara en karriärfälla och tyvärr är det framför allt kvinnor som drabbas, vilket får stora ekonomiska konsekvenser senare i livet.

Föräldraförsäkringen som erbjuds av Försäkringskassan bör ses över om den uppfyller sitt ursprungliga syfte, att verka för jämställdhet och barns bästa. Här behövs mer forskning kring vad som är den optimala strukturen eller så gör man det enkelt, och delar föräldraersättningen lika.

Det är dags att staten och parterna ser över hur man kan skapa förutsättningar för arbetsgivare att underlätta för anställda att kombinera barn och karriär. Varje företag och förälder bär också ett stort ansvar för att inte göra sig själva en björntjänst under småbarnsåren.

Erika Andersson, Vd på konsultföretaget Novare Pay Consulting

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen