Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt första quiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt första quiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
I stort sett alla vuxna människor har deltagit i en rekryteringsprocess. Alla har troligen sökt ett jobb och vissa har även varit rekryterande part i processen. Själv har jag arbetat inom projektvärlden vilket gjort att jag deltagit i betydligt fler rekryteringsprocesser än gemene man. Jag kan inte ens ange hur många intervjuer jag varit kallad till eller själv hållit i. Det har alltså ständigt pendlat mellan sökande och sökare vilket gjort att jag byggt upp en kompetens kring just dessa processer och framförallt märkt hur ofta organisationer hanterar processen illa.
Jag har två exempel på skrämmande dålig hantering av rekryteringar. Under en intervju ifrågasatte en av de fackliga representanterna min kompetens kring jämställdhet. När jag förklarar att jag är genusvetare och har arbetat operativt och strategiskt med jämställdhet under väldigt många år får jag till svar (av den vita mannen över 50) att han stött på mängder av tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån när det gäller.
”Det är ju bara massa feminsistsnack ni kommer med! Jag har jobbat aktivt för jämställdhet i 20 år och jag vågar faktiskt säga ifrån vilket såna du aldrig gör”
Både härskarteknik och mansplaining på samma gång i en situation där man redan är utsatt.
Han har stött på tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån
Den andra händelsen skedde för bara några veckor sedan. Det var ett jobb jag blev ombedd att söka men redan under intervjun började jag ana oråd. Jag ställde frågor men fick svar i stil med ”vi behöver inte förklara det för dig”
När jag hörde av mig efteråt fick jag svaret att jag varit för kritisk mot organisationen och inte haft någon koll eftersom jag hade ställt frågor under intervjun. Varje fråga hade alltså tagits som ett påhopp och chefen kände sig tvungen att försvara sig mot alla funderingar.
Allt detta hade väl möjligen kunnat vara okej om det hade skett i det vanliga livet över en kopp kaffe med en polare. Men av en rekryterande organisation är det helt oacceptabelt!
Rekryteringarna kommer som vanligt att öka i höst så här kommer lite tips till er som ska hitta nya medarbetare:
Och slutligen kom ihåg att alla som söker har funderat rejält innan de skickat in sin ansökan. De kanske måste fundera över nytt boende, hur de ska meddela nuvarande chef, hur barnpassning ska lösas och tusen andra saker.
Att då inte ens skicka en bekräftelse på att ansökan har kommit in eller att det sökande själv måste ringa för att få besked om hen har fått tjänsten visar på både nonchalans och respektlöshet för nuvarande och eventuellt nya medarbetare.
Den som rekryterar står alltid i maktposition till den sökande
Den som rekryterar måste komma ihåg att hen alltid står i maktposition till den sökande och hantera varje sökanden med respekt och ödmjukhet. Jag vet själv att man kan stöta på de mest oväntade och konstiga saker i en intervjusituation av de sökande men då måste man som rekryterande part plocka fram sitt pokeransikte och bemöta allt sakligt och trevligt. Klarar man inte detta så ska man inte hantera några intervjuer, utan överlämna det till någon annan inom organisationen eller kalla in en konsult.
För kom ihåg att under en rekryteringsprocess får flera personer, som inte hör till organisationen, en bild av företaget och den bilden kan vara väldigt bra och generera gott rykte eller så kan den vara dålig och göra att tidigare sökanden varnar andra att söka jobb hos organisationen.
Vilken bild vill du ska sändas ut av ditt företag?
/Susanne Persson, konsult inom ledarskap, arbetsrätt, normkritik och jämställdhet i det egna företaget EQLY
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager