Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
I stort sett alla vuxna människor har deltagit i en rekryteringsprocess. Alla har troligen sökt ett jobb och vissa har även varit rekryterande part i processen. Själv har jag arbetat inom projektvärlden vilket gjort att jag deltagit i betydligt fler rekryteringsprocesser än gemene man. Jag kan inte ens ange hur många intervjuer jag varit kallad till eller själv hållit i. Det har alltså ständigt pendlat mellan sökande och sökare vilket gjort att jag byggt upp en kompetens kring just dessa processer och framförallt märkt hur ofta organisationer hanterar processen illa.
Jag har två exempel på skrämmande dålig hantering av rekryteringar. Under en intervju ifrågasatte en av de fackliga representanterna min kompetens kring jämställdhet. När jag förklarar att jag är genusvetare och har arbetat operativt och strategiskt med jämställdhet under väldigt många år får jag till svar (av den vita mannen över 50) att han stött på mängder av tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån när det gäller.
”Det är ju bara massa feminsistsnack ni kommer med! Jag har jobbat aktivt för jämställdhet i 20 år och jag vågar faktiskt säga ifrån vilket såna du aldrig gör”
Både härskarteknik och mansplaining på samma gång i en situation där man redan är utsatt.
Han har stött på tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån
Den andra händelsen skedde för bara några veckor sedan. Det var ett jobb jag blev ombedd att söka men redan under intervjun började jag ana oråd. Jag ställde frågor men fick svar i stil med ”vi behöver inte förklara det för dig”
När jag hörde av mig efteråt fick jag svaret att jag varit för kritisk mot organisationen och inte haft någon koll eftersom jag hade ställt frågor under intervjun. Varje fråga hade alltså tagits som ett påhopp och chefen kände sig tvungen att försvara sig mot alla funderingar.
Allt detta hade väl möjligen kunnat vara okej om det hade skett i det vanliga livet över en kopp kaffe med en polare. Men av en rekryterande organisation är det helt oacceptabelt!
Rekryteringarna kommer som vanligt att öka i höst så här kommer lite tips till er som ska hitta nya medarbetare:
Och slutligen kom ihåg att alla som söker har funderat rejält innan de skickat in sin ansökan. De kanske måste fundera över nytt boende, hur de ska meddela nuvarande chef, hur barnpassning ska lösas och tusen andra saker.
Att då inte ens skicka en bekräftelse på att ansökan har kommit in eller att det sökande själv måste ringa för att få besked om hen har fått tjänsten visar på både nonchalans och respektlöshet för nuvarande och eventuellt nya medarbetare.
Den som rekryterar står alltid i maktposition till den sökande
Den som rekryterar måste komma ihåg att hen alltid står i maktposition till den sökande och hantera varje sökanden med respekt och ödmjukhet. Jag vet själv att man kan stöta på de mest oväntade och konstiga saker i en intervjusituation av de sökande men då måste man som rekryterande part plocka fram sitt pokeransikte och bemöta allt sakligt och trevligt. Klarar man inte detta så ska man inte hantera några intervjuer, utan överlämna det till någon annan inom organisationen eller kalla in en konsult.
För kom ihåg att under en rekryteringsprocess får flera personer, som inte hör till organisationen, en bild av företaget och den bilden kan vara väldigt bra och generera gott rykte eller så kan den vara dålig och göra att tidigare sökanden varnar andra att söka jobb hos organisationen.
Vilken bild vill du ska sändas ut av ditt företag?
/Susanne Persson, konsult inom ledarskap, arbetsrätt, normkritik och jämställdhet i det egna företaget EQLY
Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont.
Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.
Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan
Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.
Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning.
Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent?
Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras
Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör!
Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."
/Affi Samuelsson
När Donald Trump meddelade att han avskaffar stora delar av DEI-arbetet (Diversity, Equity & Inclusion) i USA, var det mer än ett politiskt beslut – det var ett slag i ansiktet på alla som vet att mångfald och jämställdhet bygger starka företag och samhällen.
Det är lätt att tänka att det som händer på andra sidan Atlanten inte berör oss. Men historien visar att politiska trender sprider sig snabbt. Om vi blir passiva nu, riskerar vi att tappa årtionden av framsteg.
Vi i Sverige har arbetat hårt för att skapa en arbetsmarknad där kön, etnicitet och bakgrund inte avgör vem som får chansen. Det är inget vi fått gratis – det är resultatet av medvetna strategier, modiga arbetsgivare och tydliga lagar.
Och låt oss vara tydliga: Jämställd rekrytering handlar inte om att “vara snäll” eller “kvotera in” – det handlar om affärsnytta.
Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.
När vi rekryterar brett hittar vi inte bara fler kandidater – vi hittar de bästa kandidaterna.
Att backa nu vore att skjuta oss själva i foten. Det skulle göra oss mindre konkurrenskraftiga och cementera gamla maktstrukturer. Därför måste svenska arbetsgivare – stora som små – stå upp och säga: Vi fortsätter. Vi fortsätter att annonsera på sätt som når fler. Vi fortsätter att mäta könsfördelning och följa upp mångfaldsdata. Vi fortsätter att rekrytera baserat på kompetens, inte fördomar.
Varje nytt perspektiv i ett team är en ny möjlighet till innovation. Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.
Vi har inte råd att backa – för varje steg vi tar mot jämställdhet, tar vi samtidigt ett steg mot ett starkare Sverige.
/Petra Hermans, VD och grundare av Women Ahead