Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Fler företag borde tänka på ryktet vid rekrytering

En dålig rekryteringsprocess skapar dåligt rykte medan en bra kan ge gratisreklam. Det borde fler företag tänka på, skriver Susanne Persson.
Publicerad
till vänster: Susanne person. Till höger: man och kvinna skakar hand över ett skrivbord.
Fler företag borde tänka på vilken bild de förmedlar av arbetsplatsen vid en rekrytering, skriver Susanne Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I stort sett alla vuxna människor har deltagit i en rekryteringsprocess. Alla har troligen sökt ett jobb och vissa har även varit rekryterande part i processen. Själv har jag arbetat inom projektvärlden vilket gjort att jag deltagit i betydligt fler rekryteringsprocesser än gemene man. Jag kan inte ens ange hur många intervjuer jag varit kallad till eller själv hållit i. Det har alltså ständigt pendlat mellan sökande och sökare vilket gjort att jag byggt upp en kompetens kring just dessa processer och framförallt märkt hur ofta organisationer hanterar processen illa.

Jag har två exempel på skrämmande dålig hantering av rekryteringar. 
Under en intervju ifrågasatte en av de fackliga representanterna min kompetens kring jämställdhet. När jag förklarar att jag är genusvetare och har arbetat operativt och strategiskt med jämställdhet under väldigt många år får jag till svar (av den vita mannen över 50) att han stött på mängder av tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån när det gäller.

”Det är ju bara massa feminsistsnack ni kommer med! Jag har jobbat aktivt för jämställdhet i 20 år och jag vågar faktiskt säga ifrån vilket såna du aldrig gör”

Både härskarteknik och mansplaining på samma gång i en situation där man redan är utsatt.
 

Han har stött på tjejer som jag, som tror de vet saker men aldrig vågar säga ifrån 

Den andra händelsen skedde för bara några veckor sedan. Det var ett jobb jag blev ombedd att söka men redan under intervjun började jag ana oråd. Jag ställde frågor men fick svar i stil med  ”vi behöver inte förklara det för dig” 

När jag hörde av mig efteråt fick jag svaret att jag varit för kritisk mot organisationen och inte haft någon koll eftersom jag hade ställt frågor under intervjun. Varje fråga hade alltså tagits som ett påhopp och chefen kände sig tvungen att försvara sig mot alla funderingar. 

Allt detta hade väl möjligen kunnat vara okej om det hade skett i det vanliga livet över en kopp kaffe med en polare. Men av en rekryterande organisation är det helt oacceptabelt!

Rekryteringarna kommer som vanligt att öka i höst så här kommer lite tips till er som ska hitta nya medarbetare:

  • Skicka ett bekräftelsemail på att ni fått in ansökan och när ni kommer börja kalla till intervjuer.
  • När ni påbörjar intervjuerna, meddela resterande sökande att de inte har gått vidare.
  • När ni kallar till intervju, meddela vilka som kommer delta och vilken funktion då har. Det är inte okej att låta den sökande överraskas med att det deltar massa människor.
  • Under intervjuerna – se till att ni kan besvara alla frågor som den sökande ställer och gå aldrig i försvar. En sökande frågar saker för att hen är nyfiken och intresserad av organisationen inte för att påpeka fel och brister.
  • Ställ frågor men försök inte attackera eller mästra den sökande. Hen är i en väldigt utsatt situation och väger varje ord på guldvåg.
  • Var tydlig med när de sökande får svar efter intervjun. 
  • Fråga hur den sökande vill ha återkoppling. Alla vill inte ha ett avslag via telefon utan kanske vill få ett mail istället.

Och slutligen kom ihåg att alla som söker har funderat rejält innan de skickat in sin ansökan. De kanske måste fundera över nytt boende, hur de ska meddela nuvarande chef, hur barnpassning ska lösas och tusen andra saker.
Att då inte ens skicka en bekräftelse på att ansökan har kommit in eller att det sökande själv måste ringa för att få besked om hen har fått tjänsten visar på både nonchalans och respektlöshet för nuvarande och eventuellt nya medarbetare.

Den som rekryterar står alltid i maktposition till den sökande

Den som rekryterar måste komma ihåg att hen alltid står i maktposition till den sökande och hantera varje sökanden med respekt och ödmjukhet. Jag vet själv att man kan stöta på de mest oväntade och konstiga saker i en intervjusituation av de sökande men då måste man som rekryterande part plocka fram sitt pokeransikte och bemöta allt sakligt och trevligt. Klarar man inte detta så ska man inte hantera några intervjuer, utan överlämna det till någon annan inom organisationen eller kalla in en konsult.

För kom ihåg att under en rekryteringsprocess får flera personer, som inte hör till organisationen, en bild av företaget och den bilden kan vara väldigt bra och generera gott rykte eller så kan den vara dålig och göra att tidigare sökanden varnar andra att söka jobb hos organisationen.

Vilken bild vill du ska sändas ut av ditt företag?

/Susanne Persson, konsult inom ledarskap, arbetsrätt, normkritik och jämställdhet i det egna företaget EQLY

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping