Kollegas nyhetsbrev
Är du Unionenmedlem? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev? Du registrerar dig via länken nedan, och får Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg!
Debatt: Felsatsningar dödade forskningen i Södertälje
Nedläggningen av forskningen på Astra Zeneca i Södertälje är ett stort bakslag för Sverige som kunskapsnation. Men beslutet var inte överraskande, menar Nobelpristagaren Arvid Carlsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Nedläggningen av forskningen på Astra Zeneca i Södertälje kom kanske som en chock för många, men knappast för de mer initierade. Företaget har under en lång följd av år förgäves försökt ta fram nya läkemedel för att ersätta de storsäljare vilkas patent gått ut.
För några år sedan lades Draco ner. I början av det förra decenniet uppslukades Pharmacia av Pfizer och försvann därmed ur landet. Allt detta är ytterst nedslående för Sverige då det ju rör sig om en verksamhet som borde vara särskilt lämpad för den kunskapsnation vi nog alltjämt vill göra anspråk på att vara.
Givetvis bör vi försöka få klarhet i vad detta debacle berott på. Detta är så angeläget att vi inte kan nöja oss med att invänta den medicinhistoriska utredning som säkert kommer så småningom. Här gäller det att snarast möjligt försöka identifiera och åtgärda orsakerna.
Säkert har det gjorts misstag i svenska företag, men vi måste också anlägga ett globalt perspektiv. Rimligtvis bör de svenska företagens misslyckande bedömas mot bakgrund av den internationella läkemedelsindustrins minskade produktivitet på senare år.
Det finns säkert en hel rad olika orsaker till den sinande strömmen av nya läkemedel. Här finns endast utrymme för en del synpunkter som jag anser särskilt viktiga.
En avslöjande analys
Förra året publicerade de amerikanska forskarna Swimney och Anthony en intressant analys (Nature Reviews, Drug Discovery, Volym 10, juli 2011, sid 507). Deras fråga var vilka metoder som användes vid framtagandet av de läkemedel som godkändes och registrerades av den amerikanska myndigheten Food and Drug Administration under perioden 1999-2008. Det totala antalet nya läkemedel var 259, men endast 75 av dessa var verkligt innovativa, alltså med en ny verkningsmekanism. Av dessa var 50 små molekyler, medan resten var "biologics", det vill säga naturligt förekommande ämnen eller vacciner.
Dessa 50 substanser är speciellt intressanta, då de utgör själva kärnan i innovationsprocessen. Det är bland dessa som man finner de läkemedel som framtagits med den nya "målbaserade" metoden, ofta även rubricerad som High-ThroughputScreening (HTS). Det är denna som man under de senaste decennierna haft så stora förväntningar på. Den är mycket kostsam, och en stor del av läkemedelsindustrins investeringar har satsats på den.
Metoden består i att man väljer en "target", det vill säga ett i kroppen befintligt protein (ett enzym, en receptor eller molekyltransportör), som man isolerar och studerar i provrörsförsök med sina läkemedelskandidater (testsubstanser). Förhoppningen är att finna en testsubstans som binder sig till och verkar starkast möjligt på proteinet i fråga och därför kan förväntas vara särskilt verksam. Avsikten är att lindra till exempel smärta eller depression, där proteinet i fråga antas vara involverat.
Under nämnda tioårsperiod togs 17 nya läkemedel fram med denna metod. Under samma period användes även mer traditionella djurförsök för framtagning av nya läkemedel, vilket ledde till registrering av 28 substanser, alltså ett bättre resultat trots mycket lägre framtagningskostnader.
Det bidde en tumme
Astra Zeneca bidrog med sammanlagt 1 av de 17 substanser som under tio år framtagits med den dyra metoden, och ingen med den traditionella metoden. Ett i sanning blygsamt resultat av en mångmiljardsatsning.
Kanske mest remarkabelt var att, beträffande sjukdomar i centrala nervsystemet, den nya metodiken totalt sett endast genererade ett innovativt medel, ett sömnmedel! Man kan i och för sig förstå men måste givetvis beklaga att ett stort antal läkemedelsföretag därför har beslutat sig för att dra sig ur det för samhället så angelägna neuropsykiatriska området (till exempel demens och andra viktiga neurologiska sjukdomar).
Den slutsats som Swimney och Anthony inte oväntat, men kanske oväntat försiktigt formulerat, drar av sin studie är att traditionella metoder för utveckling av läkemedel bör prioriteras framför den nya dyra metoden. Deras siffror gäller det amerikanska läkemedelsverket, men de skulle nog inte bli nämnvärt annorlunda i Europa för tioårsperioden i fråga.
Vems är felet?
Vem är då skuld till denna fatala felsatsning? Det är inte självklart att den bör läggas enbart på läkemedelsindustrin. Den akademiska läkemedelsforskningen åtnjöt med rätta en stor del av äran under det gyllene halvseklet, med start på 1940-talet. Man undrar vilken roll den akademiska världen kan ha spelat i de senaste decenniernas debacle. Den forskning som ligger till grund för den nya målbaserade sållningen kommer från akademiska laboratorier. (Rätt använd innebär denna forskning i och för sig ett mycket stort framsteg.)
Redan år 2000 kom varnande ord till exempel från den stridbare David Horrobin (Journal of the Royal Society of Medicine, volym 93, juli 2000, sid. 341), som förutspådde det som vi nu har bevittnat.
Slutsatsen blir att alla vi som på olika sätt varit engagerade i läkemedels-FOU under de senaste decennierna nog måste fråga oss om vi inte kunde ha gjort något mer för att bromsa den föga ärofulla utförsåkning som nu skett, till men för troligen miljontals sjuka människor och för tusentals anställda inom läkemedelsindustrin världen över.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om
Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.
Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.
På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.
Livspusslet går inte längre ihop
Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag.
Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats.
På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är den svenska modellen som har gjort det möjligt
Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder.
Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete.
Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.
/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite
Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet
Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?
Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.
För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.
När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna
Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.
På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.
Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.
Normer lever i detaljerna
Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:
Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?
Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.
Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten
För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.
Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.
/Sandra Helgöstam
