Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Det jag är duktig på kan AI göra”

AI kan göra det svårare för oss med neuropsykiatriska diagnoser att få jobb, skriver programmeraren Alexander Forselius.
Publicerad
Alexander Forselius till vänster. Till höger en robothand
Nu ska den smarta enstöringen bli den första att ersättas av en dator, skriver Alexander Forselius. Foto: Daniel Ström/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ingen har väl undgått explosionen av generativ AI det senaste året. Hur texter, bilder, musik och källkod kan skapas med några enkla instruktioner till datorn.

Jag har en neuropsykiatrisk diagnos och försöker att dra nytta av mina styrkor då jag jobbar som IT-konsult, producerar musik och skriver böcker om att leva med diagnoser. Det är en David mot Goliat kamp – mot drakar och gamla normer.

Att komma in på arbetsmarknaden och ta skäligt betalt för de talanger jag har är inte lätt. Jag har slagits mot myndigheter och gamla regelverk som hela tiden motarbetat mig. Så, jag valde att försöka se min neurodiversitet som en styrka och investerade hundratusentals kronor i lån, för att skaffa mig en utbildning och att bygga en karriär. 

Det är en David mot Goliat kamp

Musik är en av mina stora passioner och jag kunde frodas på Spotify några år. Men 2021, några år efter att de börsnoterades under brinnande pandemi, ändrade de inriktning på vilka artister de lyfter fram och jag var tvungen att sälja min musikkatalog för att jag inte samtidigt kunde få a-kassa.

I hemkarantän kunde jag i stället gå en utbildning på Malmö Yrkeshögskola. Utbildningen ledde till ett konsultuppdrag åt företaget jag praktiserade på. Men förutom att slåss mot gamla regelverk måste jag nu även slåss mot framtida teknik.

Precis när jag i november 2022 hade sprungit ut ur skolan med examen i hand, så fick OpenAI och generativ AI sitt stora genombrott. Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu plötsligt göras av en maskin. En dator kunde skriva musik, rita bilder och lösa kodproblem. Det var hemskt. 

Jag gav mig själv ”kvarsittning” och gick tre extra terminer på samma skola för att uppgradera kunskaperna med AI-kompetens. För jag är rädd att det blir såhär: Att utvecklingen gör att personer med neuropsykiatriska diagnoser kommer att få svårt att komma in på arbetsmarknaden. 

 Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu göras av en maskin.

De uppgifter som passar mig med min diagnos, som programmering och att vara kreativ – det som inte är beroende av social kompetens, är precis det som AI har potential att ersätta. 

Jag upplever att mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI, de uppgifter som arbetsgivare kunnat anställa mig för, kan de nu köpa in från AI-bolagen. Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autist.

Förr pratades det om oss autister som kreativa enstöringar som kan ha en talang som i bästa fall går att omsättas i pengar, så att man slipper leva på bidrag hela livet. Nu ska den smarta enstöringen tyvärr bli den första att ersättas av en dator.

Och de arbetsuppgifter som artificiell intelligens inte kommer att ersätta inom överskådlig framtid, verkar tyvärr överensstämma med just det som här gruppen har svårt att klara av: Arbete som kräver mycket social kommunikation, vilket än så länge det är svårt att lära en dator. 

Mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI

Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autistMen, man måste ändå försöka se det från den ljusa sidan. Vi kan inte bara snacka katastrof och elände. Jag tror samtidigt att AI, om det hanteras på rätt sätt, också kan bli en möjlighet för oss med autism och andra funktionsvariationer.

Till exempel skulle tekniken kunna leda till nya hjälpmedel, som interaktiva assistenter som hjälper oss att organisera och planera vårt arbete. Virtuella ”arbetskamrater” där man kan ställa frågor utan att hela tiden behöva störa annan personal.

Därför gäller det, att alla parter, såväl arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter tar sitt ansvar för att AI blir till hjälp och inte stjälp för oss med autism. Att som chef i stället för att lämna över allt jobb vi kan göra till en AI-teknik på andra sidan jorden, för att det är billigare, använda den som extraresurs till oss på arbetsmarknaden.

Då kommer vi kunna bidra med vår superkraft och idérikedom, i samspel med den nya tekniken. Jag har redan börjat genom att lansera en AI-klon av mig själv, AspieGPT där ni kan ställa frågor till mig och min klon svarar.

/Alexander Forselius, konsult på Aloaded

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden