Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Det jag är duktig på kan AI göra”

AI kan göra det svårare för oss med neuropsykiatriska diagnoser att få jobb, skriver programmeraren Alexander Forselius.
Publicerad
Alexander Forselius till vänster. Till höger en robothand
Nu ska den smarta enstöringen bli den första att ersättas av en dator, skriver Alexander Forselius. Foto: Daniel Ström/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ingen har väl undgått explosionen av generativ AI det senaste året. Hur texter, bilder, musik och källkod kan skapas med några enkla instruktioner till datorn.

Jag har en neuropsykiatrisk diagnos och försöker att dra nytta av mina styrkor då jag jobbar som IT-konsult, producerar musik och skriver böcker om att leva med diagnoser. Det är en David mot Goliat kamp – mot drakar och gamla normer.

Att komma in på arbetsmarknaden och ta skäligt betalt för de talanger jag har är inte lätt. Jag har slagits mot myndigheter och gamla regelverk som hela tiden motarbetat mig. Så, jag valde att försöka se min neurodiversitet som en styrka och investerade hundratusentals kronor i lån, för att skaffa mig en utbildning och att bygga en karriär. 

Det är en David mot Goliat kamp

Musik är en av mina stora passioner och jag kunde frodas på Spotify några år. Men 2021, några år efter att de börsnoterades under brinnande pandemi, ändrade de inriktning på vilka artister de lyfter fram och jag var tvungen att sälja min musikkatalog för att jag inte samtidigt kunde få a-kassa.

I hemkarantän kunde jag i stället gå en utbildning på Malmö Yrkeshögskola. Utbildningen ledde till ett konsultuppdrag åt företaget jag praktiserade på. Men förutom att slåss mot gamla regelverk måste jag nu även slåss mot framtida teknik.

Precis när jag i november 2022 hade sprungit ut ur skolan med examen i hand, så fick OpenAI och generativ AI sitt stora genombrott. Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu plötsligt göras av en maskin. En dator kunde skriva musik, rita bilder och lösa kodproblem. Det var hemskt. 

Jag gav mig själv ”kvarsittning” och gick tre extra terminer på samma skola för att uppgradera kunskaperna med AI-kompetens. För jag är rädd att det blir såhär: Att utvecklingen gör att personer med neuropsykiatriska diagnoser kommer att få svårt att komma in på arbetsmarknaden. 

 Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu göras av en maskin.

De uppgifter som passar mig med min diagnos, som programmering och att vara kreativ – det som inte är beroende av social kompetens, är precis det som AI har potential att ersätta. 

Jag upplever att mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI, de uppgifter som arbetsgivare kunnat anställa mig för, kan de nu köpa in från AI-bolagen. Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autist.

Förr pratades det om oss autister som kreativa enstöringar som kan ha en talang som i bästa fall går att omsättas i pengar, så att man slipper leva på bidrag hela livet. Nu ska den smarta enstöringen tyvärr bli den första att ersättas av en dator.

Och de arbetsuppgifter som artificiell intelligens inte kommer att ersätta inom överskådlig framtid, verkar tyvärr överensstämma med just det som här gruppen har svårt att klara av: Arbete som kräver mycket social kommunikation, vilket än så länge det är svårt att lära en dator. 

Mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI

Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autistMen, man måste ändå försöka se det från den ljusa sidan. Vi kan inte bara snacka katastrof och elände. Jag tror samtidigt att AI, om det hanteras på rätt sätt, också kan bli en möjlighet för oss med autism och andra funktionsvariationer.

Till exempel skulle tekniken kunna leda till nya hjälpmedel, som interaktiva assistenter som hjälper oss att organisera och planera vårt arbete. Virtuella ”arbetskamrater” där man kan ställa frågor utan att hela tiden behöva störa annan personal.

Därför gäller det, att alla parter, såväl arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter tar sitt ansvar för att AI blir till hjälp och inte stjälp för oss med autism. Att som chef i stället för att lämna över allt jobb vi kan göra till en AI-teknik på andra sidan jorden, för att det är billigare, använda den som extraresurs till oss på arbetsmarknaden.

Då kommer vi kunna bidra med vår superkraft och idérikedom, i samspel med den nya tekniken. Jag har redan börjat genom att lansera en AI-klon av mig själv, AspieGPT där ni kan ställa frågor till mig och min klon svarar.

/Alexander Forselius, konsult på Aloaded

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef