Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Det jag är duktig på kan AI göra”

AI kan göra det svårare för oss med neuropsykiatriska diagnoser att få jobb, skriver programmeraren Alexander Forselius.
Publicerad
Alexander Forselius till vänster. Till höger en robothand
Nu ska den smarta enstöringen bli den första att ersättas av en dator, skriver Alexander Forselius. Foto: Daniel Ström/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ingen har väl undgått explosionen av generativ AI det senaste året. Hur texter, bilder, musik och källkod kan skapas med några enkla instruktioner till datorn.

Jag har en neuropsykiatrisk diagnos och försöker att dra nytta av mina styrkor då jag jobbar som IT-konsult, producerar musik och skriver böcker om att leva med diagnoser. Det är en David mot Goliat kamp – mot drakar och gamla normer.

Att komma in på arbetsmarknaden och ta skäligt betalt för de talanger jag har är inte lätt. Jag har slagits mot myndigheter och gamla regelverk som hela tiden motarbetat mig. Så, jag valde att försöka se min neurodiversitet som en styrka och investerade hundratusentals kronor i lån, för att skaffa mig en utbildning och att bygga en karriär. 

Det är en David mot Goliat kamp

Musik är en av mina stora passioner och jag kunde frodas på Spotify några år. Men 2021, några år efter att de börsnoterades under brinnande pandemi, ändrade de inriktning på vilka artister de lyfter fram och jag var tvungen att sälja min musikkatalog för att jag inte samtidigt kunde få a-kassa.

I hemkarantän kunde jag i stället gå en utbildning på Malmö Yrkeshögskola. Utbildningen ledde till ett konsultuppdrag åt företaget jag praktiserade på. Men förutom att slåss mot gamla regelverk måste jag nu även slåss mot framtida teknik.

Precis när jag i november 2022 hade sprungit ut ur skolan med examen i hand, så fick OpenAI och generativ AI sitt stora genombrott. Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu plötsligt göras av en maskin. En dator kunde skriva musik, rita bilder och lösa kodproblem. Det var hemskt. 

Jag gav mig själv ”kvarsittning” och gick tre extra terminer på samma skola för att uppgradera kunskaperna med AI-kompetens. För jag är rädd att det blir såhär: Att utvecklingen gör att personer med neuropsykiatriska diagnoser kommer att få svårt att komma in på arbetsmarknaden. 

 Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu göras av en maskin.

De uppgifter som passar mig med min diagnos, som programmering och att vara kreativ – det som inte är beroende av social kompetens, är precis det som AI har potential att ersätta. 

Jag upplever att mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI, de uppgifter som arbetsgivare kunnat anställa mig för, kan de nu köpa in från AI-bolagen. Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autist.

Förr pratades det om oss autister som kreativa enstöringar som kan ha en talang som i bästa fall går att omsättas i pengar, så att man slipper leva på bidrag hela livet. Nu ska den smarta enstöringen tyvärr bli den första att ersättas av en dator.

Och de arbetsuppgifter som artificiell intelligens inte kommer att ersätta inom överskådlig framtid, verkar tyvärr överensstämma med just det som här gruppen har svårt att klara av: Arbete som kräver mycket social kommunikation, vilket än så länge det är svårt att lära en dator. 

Mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI

Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autistMen, man måste ändå försöka se det från den ljusa sidan. Vi kan inte bara snacka katastrof och elände. Jag tror samtidigt att AI, om det hanteras på rätt sätt, också kan bli en möjlighet för oss med autism och andra funktionsvariationer.

Till exempel skulle tekniken kunna leda till nya hjälpmedel, som interaktiva assistenter som hjälper oss att organisera och planera vårt arbete. Virtuella ”arbetskamrater” där man kan ställa frågor utan att hela tiden behöva störa annan personal.

Därför gäller det, att alla parter, såväl arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter tar sitt ansvar för att AI blir till hjälp och inte stjälp för oss med autism. Att som chef i stället för att lämna över allt jobb vi kan göra till en AI-teknik på andra sidan jorden, för att det är billigare, använda den som extraresurs till oss på arbetsmarknaden.

Då kommer vi kunna bidra med vår superkraft och idérikedom, i samspel med den nya tekniken. Jag har redan börjat genom att lansera en AI-klon av mig själv, AspieGPT där ni kan ställa frågor till mig och min klon svarar.

/Alexander Forselius, konsult på Aloaded

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping