Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Det jag är duktig på kan AI göra”

AI kan göra det svårare för oss med neuropsykiatriska diagnoser att få jobb, skriver programmeraren Alexander Forselius.
Publicerad
Alexander Forselius till vänster. Till höger en robothand
Nu ska den smarta enstöringen bli den första att ersättas av en dator, skriver Alexander Forselius. Foto: Daniel Ström/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ingen har väl undgått explosionen av generativ AI det senaste året. Hur texter, bilder, musik och källkod kan skapas med några enkla instruktioner till datorn.

Jag har en neuropsykiatrisk diagnos och försöker att dra nytta av mina styrkor då jag jobbar som IT-konsult, producerar musik och skriver böcker om att leva med diagnoser. Det är en David mot Goliat kamp – mot drakar och gamla normer.

Att komma in på arbetsmarknaden och ta skäligt betalt för de talanger jag har är inte lätt. Jag har slagits mot myndigheter och gamla regelverk som hela tiden motarbetat mig. Så, jag valde att försöka se min neurodiversitet som en styrka och investerade hundratusentals kronor i lån, för att skaffa mig en utbildning och att bygga en karriär. 

Det är en David mot Goliat kamp

Musik är en av mina stora passioner och jag kunde frodas på Spotify några år. Men 2021, några år efter att de börsnoterades under brinnande pandemi, ändrade de inriktning på vilka artister de lyfter fram och jag var tvungen att sälja min musikkatalog för att jag inte samtidigt kunde få a-kassa.

I hemkarantän kunde jag i stället gå en utbildning på Malmö Yrkeshögskola. Utbildningen ledde till ett konsultuppdrag åt företaget jag praktiserade på. Men förutom att slåss mot gamla regelverk måste jag nu även slåss mot framtida teknik.

Precis när jag i november 2022 hade sprungit ut ur skolan med examen i hand, så fick OpenAI och generativ AI sitt stora genombrott. Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu plötsligt göras av en maskin. En dator kunde skriva musik, rita bilder och lösa kodproblem. Det var hemskt. 

Jag gav mig själv ”kvarsittning” och gick tre extra terminer på samma skola för att uppgradera kunskaperna med AI-kompetens. För jag är rädd att det blir såhär: Att utvecklingen gör att personer med neuropsykiatriska diagnoser kommer att få svårt att komma in på arbetsmarknaden. 

 Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu göras av en maskin.

De uppgifter som passar mig med min diagnos, som programmering och att vara kreativ – det som inte är beroende av social kompetens, är precis det som AI har potential att ersätta. 

Jag upplever att mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI, de uppgifter som arbetsgivare kunnat anställa mig för, kan de nu köpa in från AI-bolagen. Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autist.

Förr pratades det om oss autister som kreativa enstöringar som kan ha en talang som i bästa fall går att omsättas i pengar, så att man slipper leva på bidrag hela livet. Nu ska den smarta enstöringen tyvärr bli den första att ersättas av en dator.

Och de arbetsuppgifter som artificiell intelligens inte kommer att ersätta inom överskådlig framtid, verkar tyvärr överensstämma med just det som här gruppen har svårt att klara av: Arbete som kräver mycket social kommunikation, vilket än så länge det är svårt att lära en dator. 

Mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI

Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autistMen, man måste ändå försöka se det från den ljusa sidan. Vi kan inte bara snacka katastrof och elände. Jag tror samtidigt att AI, om det hanteras på rätt sätt, också kan bli en möjlighet för oss med autism och andra funktionsvariationer.

Till exempel skulle tekniken kunna leda till nya hjälpmedel, som interaktiva assistenter som hjälper oss att organisera och planera vårt arbete. Virtuella ”arbetskamrater” där man kan ställa frågor utan att hela tiden behöva störa annan personal.

Därför gäller det, att alla parter, såväl arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter tar sitt ansvar för att AI blir till hjälp och inte stjälp för oss med autism. Att som chef i stället för att lämna över allt jobb vi kan göra till en AI-teknik på andra sidan jorden, för att det är billigare, använda den som extraresurs till oss på arbetsmarknaden.

Då kommer vi kunna bidra med vår superkraft och idérikedom, i samspel med den nya tekniken. Jag har redan börjat genom att lansera en AI-klon av mig själv, AspieGPT där ni kan ställa frågor till mig och min klon svarar.

/Alexander Forselius, konsult på Aloaded

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen