Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det här får du visselblåsa om

Enligt lagen måste alla bolag över 50 anställda ha ett skydd för visselblåsare. Men alla oegentligheter går inte att varna för, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Publicerad
Till vänster Oscar Fredriksson, till höger en visselpipa
Privata tjänstemän har fått ett ökat meddelarskydd, men att en kollega blir illa behandlad är inget ämne för visselblåskanalen, skriver Oscar Fredriksson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Betyder visselblåsarlagen att det är fritt fram för dig som anställd att gå till media om du upplever att det finns missförhållanden på din arbetsplats? Svaret på den frågan är faktiskt nej. Det finns flertal saker du behöver göra först innan du kan gå till media eller offentliggöra information om upplevda missförhållanden. 

Den första frågan du ska ställa dig är om du överhuvudtaget omfattas av visselblåsarlagen? Det finns en tydlig uppräkning i lagstiftningen kring vilka personer som omfattas av skyddet för visselblåsare. Den uppräkningen är dock väldigt heltäckande så i princip alla som utför någon form av tjänst åt arbetsgivaren omfattas. 

 

Mobbning är allvarligt men ska inte utredas som visselblåsning

Den andra frågan är om det finns ett så kallat ”allmänt intresse” av att informationen blir känd. Detta innebär att det behöver handla om frågor som rör samhället i stort som exempelvis fusk med skattemedel, bidragsbrott, korruption eller brott mot lagar, regler och myndighetsföreskrifter. 

En typ av frågor som i normalfallet inte omfattas av regeln om allmänt intresse är interna personalfrågor och motsättningar mellan anställda. Frågor som rör kränkande särbehandling, trakasserier och mobbning är i sig allvarliga, men ska inte utredas som visselblåsningar. Här finns istället regler i arbetsmiljölagstiftningen och diskrimineringslagen som reglerar dessa frågor. 

Om kriterierna är uppfyllda så skyddas du av visselblåsarlagen och kan göra en visselblåsning. Inom sju dagar ska du dessutom få en bekräftelse på att visselblåsningen mottagits. Du ska även få en återrapportering kring eventuella åtgärder inom tre månader. Får du inte respons eller återkoppling om åtgärder inom dessa tidsperioder kan du gå vidare med att offentliggöra informationen om du bedömer att det finns risker som måste åtgärdas. 

Visselblåsarlagen har större påverkan för dig som arbetar i privat verksamhet 

Du måste inte kunna bevisa att din misstanke är korrekt. Även om uppgifterna inte visar sig stämma, så är du skyddad av visselblåsarlagen så länge du lämnat uppgifterna i god tro – det vill säga att du bedömt att den information du lämnat och din tolkning av situationen varit korrekt.

Visselblåsarlagen har på flera sätt större påverkan för dig som arbetar inom privat verksamhet eller ideella organisationer eftersom offentliganställda redan har ett starkt skydd i grundlagen att anonymt (med stöd av reglerna om källskydd och meddelarfrihet) kunna lämna uppgifter till media om man upplever att det finns missförhållanden i verksamheten. 

Oscar Fredriksson, jurist och utredningschef vid Starck & Partner AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson