Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Ogrundad kritik mot Babblarna

När Ola Schubert framställer konflikten om Babblarna som ett nederlag för upphovsrätten spär han på misstron mot rättssystemet, skriver Anneli Tisell, vd på Hattens förlag i en debattreplik.
Publicerad
Anja Callius/Hatten Förlag
Vi var tvungna att gå till domstol för att inte Babblarna skulle gå en osäker framtid till mötes, skriver Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag. Anja Callius/Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Ola Schubert:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Den som bara läser Ola Schuberts debattartikel ett år efter domen får tyvärr en kraftigt missvisande bild av både domen och händelseförloppet före tvisten. Därför behöver vi ta det hela från början:

När Ola Schubert hösten 2017 sade upp sig från Hatten efter 12 års samarbete kring Babblarna skickade han ett kravbrev om att Hatten omgående skulle sluta använda alla illustrationer som han medverkat till.

Han kontaktade också Youtube och andra samarbetspartner till Hatten med krav om att omedelbart sluta använda Babblarna på grund av hans påstådda upphovsrätt. Detta ledde bland annat till att Youtube stängde ner filmerna med Babblarna i en hel månad. Han försökte också stoppa Babblarnas musikal.

Vi måste gå till domstol för att få stopp på saboterandet

Alla försök att få honom att dra tillbaka sina krav misslyckades. Detta ställde mig och Hatten inför ett val: Antingen skulle Babblarna gå en osäker framtid till mötes eller så måste vi gå till domstol för att få ett stopp på saboterandet av Hattens arbete. För mig var valet enkelt.

Det är viktigt att förstå att målet i Arbetsdomstolen inte handlade om vem som faktiskt hållit i penslarna vid skapandet av Babblarna. Ola Schubert var en av flera personer som arbetade fram materialet, baserat på mina koncept, skisser och vision. Detta var vi helt överens om under domstolsförhandlingarna. Tvisten handlade i stället om vad som gäller när en tidigare anställd och kontrakterad illustratör plötsligt vill ta tillbaka rättigheterna till något som han redan fått ersättning för.

Att Hatten fick rätt i tvisten berodde på de överenskommelser som Ola Schubert ingått med Hatten. Domstolen menade också att han själv bekräftat att Hatten har förfoganderätt till Babblarna genom att han utan protester under 12 års tid har fortsatt samarbetet och tagit emot ersättningar för sitt arbete. Totalt handlar det om 2,4 miljoner kronor för motsvarande tre års heltidsarbete under perioden. När Ola Schubert sade upp sig hade han en fast månadslön på 40 000 kronor samt en årlig bonus på cirka 300 000 kronor.

Arbetsdomstolen baserade sin dom till stor del på Ola Schuberts egna berättelser i domstolsförhandlingarna. Det handlade alltså inte bara om de bevis som Hatten presenterat, utan också om hans egna ord.

Domstolen var också enhällig. Inte en enda av de sju ledamöterna hade en avvikande uppfattning, inte heller de ledamöter som är tillsatta av arbetstagarorganisationer.

Hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand

Ola Schubert framställer Arbetsdomstolens dom som prejudicerande. Det är den inte, utan bygger i stället på principer som redan var etablerade av andra och tidigare domslut. Därför skapar den inte nya förutsättningar för uppdragstagare eller beställare så som han beskriver.

Den tragiska konsekvensen av att Ola Schubert valde att gå till domstol utan stöd av något fackförbund är att han nu står ensam med en mycket stor skuld. Men det är viktigt att veta att Ola har fått flera möjligheter, såväl före, under som efter domen. Vi på Hatten håller dörren på glänt för att lösa skulden, hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand.

Det är verkligen synd för andra kreatörer att Ola Schubert försöker ställa sig längst fram på upphovsrättens barrikader. När han framställer konflikten med Hatten som ett rättsvidrigt nederlag för upphovsrätten sprider han en ogrundad misstro mot rättssystemet. Det riskerar att spä på misstro mot upphovsrätten.

/ Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller
niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm