Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Ogrundad kritik mot Babblarna

När Ola Schubert framställer konflikten om Babblarna som ett nederlag för upphovsrätten spär han på misstron mot rättssystemet, skriver Anneli Tisell, vd på Hattens förlag i en debattreplik.
Publicerad
Anja Callius/Hatten Förlag
Vi var tvungna att gå till domstol för att inte Babblarna skulle gå en osäker framtid till mötes, skriver Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag. Anja Callius/Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Ola Schubert:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Den som bara läser Ola Schuberts debattartikel ett år efter domen får tyvärr en kraftigt missvisande bild av både domen och händelseförloppet före tvisten. Därför behöver vi ta det hela från början:

När Ola Schubert hösten 2017 sade upp sig från Hatten efter 12 års samarbete kring Babblarna skickade han ett kravbrev om att Hatten omgående skulle sluta använda alla illustrationer som han medverkat till.

Han kontaktade också Youtube och andra samarbetspartner till Hatten med krav om att omedelbart sluta använda Babblarna på grund av hans påstådda upphovsrätt. Detta ledde bland annat till att Youtube stängde ner filmerna med Babblarna i en hel månad. Han försökte också stoppa Babblarnas musikal.

Vi måste gå till domstol för att få stopp på saboterandet

Alla försök att få honom att dra tillbaka sina krav misslyckades. Detta ställde mig och Hatten inför ett val: Antingen skulle Babblarna gå en osäker framtid till mötes eller så måste vi gå till domstol för att få ett stopp på saboterandet av Hattens arbete. För mig var valet enkelt.

Det är viktigt att förstå att målet i Arbetsdomstolen inte handlade om vem som faktiskt hållit i penslarna vid skapandet av Babblarna. Ola Schubert var en av flera personer som arbetade fram materialet, baserat på mina koncept, skisser och vision. Detta var vi helt överens om under domstolsförhandlingarna. Tvisten handlade i stället om vad som gäller när en tidigare anställd och kontrakterad illustratör plötsligt vill ta tillbaka rättigheterna till något som han redan fått ersättning för.

Att Hatten fick rätt i tvisten berodde på de överenskommelser som Ola Schubert ingått med Hatten. Domstolen menade också att han själv bekräftat att Hatten har förfoganderätt till Babblarna genom att han utan protester under 12 års tid har fortsatt samarbetet och tagit emot ersättningar för sitt arbete. Totalt handlar det om 2,4 miljoner kronor för motsvarande tre års heltidsarbete under perioden. När Ola Schubert sade upp sig hade han en fast månadslön på 40 000 kronor samt en årlig bonus på cirka 300 000 kronor.

Arbetsdomstolen baserade sin dom till stor del på Ola Schuberts egna berättelser i domstolsförhandlingarna. Det handlade alltså inte bara om de bevis som Hatten presenterat, utan också om hans egna ord.

Domstolen var också enhällig. Inte en enda av de sju ledamöterna hade en avvikande uppfattning, inte heller de ledamöter som är tillsatta av arbetstagarorganisationer.

Hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand

Ola Schubert framställer Arbetsdomstolens dom som prejudicerande. Det är den inte, utan bygger i stället på principer som redan var etablerade av andra och tidigare domslut. Därför skapar den inte nya förutsättningar för uppdragstagare eller beställare så som han beskriver.

Den tragiska konsekvensen av att Ola Schubert valde att gå till domstol utan stöd av något fackförbund är att han nu står ensam med en mycket stor skuld. Men det är viktigt att veta att Ola har fått flera möjligheter, såväl före, under som efter domen. Vi på Hatten håller dörren på glänt för att lösa skulden, hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand.

Det är verkligen synd för andra kreatörer att Ola Schubert försöker ställa sig längst fram på upphovsrättens barrikader. När han framställer konflikten med Hatten som ett rättsvidrigt nederlag för upphovsrätten sprider han en ogrundad misstro mot rättssystemet. Det riskerar att spä på misstro mot upphovsrätten.

/ Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller
niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.