Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Ogrundad kritik mot Babblarna

När Ola Schubert framställer konflikten om Babblarna som ett nederlag för upphovsrätten spär han på misstron mot rättssystemet, skriver Anneli Tisell, vd på Hattens förlag i en debattreplik.
Publicerad 2 december 2020, kl 13:59
Anja Callius/Hatten Förlag
Vi var tvungna att gå till domstol för att inte Babblarna skulle gå en osäker framtid till mötes, skriver Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag. Anja Callius/Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Ola Schubert:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Den som bara läser Ola Schuberts debattartikel ett år efter domen får tyvärr en kraftigt missvisande bild av både domen och händelseförloppet före tvisten. Därför behöver vi ta det hela från början:

När Ola Schubert hösten 2017 sade upp sig från Hatten efter 12 års samarbete kring Babblarna skickade han ett kravbrev om att Hatten omgående skulle sluta använda alla illustrationer som han medverkat till.

Han kontaktade också Youtube och andra samarbetspartner till Hatten med krav om att omedelbart sluta använda Babblarna på grund av hans påstådda upphovsrätt. Detta ledde bland annat till att Youtube stängde ner filmerna med Babblarna i en hel månad. Han försökte också stoppa Babblarnas musikal.

Vi måste gå till domstol för att få stopp på saboterandet

Alla försök att få honom att dra tillbaka sina krav misslyckades. Detta ställde mig och Hatten inför ett val: Antingen skulle Babblarna gå en osäker framtid till mötes eller så måste vi gå till domstol för att få ett stopp på saboterandet av Hattens arbete. För mig var valet enkelt.

Det är viktigt att förstå att målet i Arbetsdomstolen inte handlade om vem som faktiskt hållit i penslarna vid skapandet av Babblarna. Ola Schubert var en av flera personer som arbetade fram materialet, baserat på mina koncept, skisser och vision. Detta var vi helt överens om under domstolsförhandlingarna. Tvisten handlade i stället om vad som gäller när en tidigare anställd och kontrakterad illustratör plötsligt vill ta tillbaka rättigheterna till något som han redan fått ersättning för.

Att Hatten fick rätt i tvisten berodde på de överenskommelser som Ola Schubert ingått med Hatten. Domstolen menade också att han själv bekräftat att Hatten har förfoganderätt till Babblarna genom att han utan protester under 12 års tid har fortsatt samarbetet och tagit emot ersättningar för sitt arbete. Totalt handlar det om 2,4 miljoner kronor för motsvarande tre års heltidsarbete under perioden. När Ola Schubert sade upp sig hade han en fast månadslön på 40 000 kronor samt en årlig bonus på cirka 300 000 kronor.

Arbetsdomstolen baserade sin dom till stor del på Ola Schuberts egna berättelser i domstolsförhandlingarna. Det handlade alltså inte bara om de bevis som Hatten presenterat, utan också om hans egna ord.

Domstolen var också enhällig. Inte en enda av de sju ledamöterna hade en avvikande uppfattning, inte heller de ledamöter som är tillsatta av arbetstagarorganisationer.

Hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand

Ola Schubert framställer Arbetsdomstolens dom som prejudicerande. Det är den inte, utan bygger i stället på principer som redan var etablerade av andra och tidigare domslut. Därför skapar den inte nya förutsättningar för uppdragstagare eller beställare så som han beskriver.

Den tragiska konsekvensen av att Ola Schubert valde att gå till domstol utan stöd av något fackförbund är att han nu står ensam med en mycket stor skuld. Men det är viktigt att veta att Ola har fått flera möjligheter, såväl före, under som efter domen. Vi på Hatten håller dörren på glänt för att lösa skulden, hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand.

Det är verkligen synd för andra kreatörer att Ola Schubert försöker ställa sig längst fram på upphovsrättens barrikader. När han framställer konflikten med Hatten som ett rättsvidrigt nederlag för upphovsrätten sprider han en ogrundad misstro mot rättssystemet. Det riskerar att spä på misstro mot upphovsrätten.

/ Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
[email protected]
eller
[email protected]

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad 29 februari 2024, kl 09:49
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent