Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Ogrundad kritik mot Babblarna

När Ola Schubert framställer konflikten om Babblarna som ett nederlag för upphovsrätten spär han på misstron mot rättssystemet, skriver Anneli Tisell, vd på Hattens förlag i en debattreplik.
Publicerad
Anja Callius/Hatten Förlag
Vi var tvungna att gå till domstol för att inte Babblarna skulle gå en osäker framtid till mötes, skriver Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag. Anja Callius/Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Ola Schubert:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Den som bara läser Ola Schuberts debattartikel ett år efter domen får tyvärr en kraftigt missvisande bild av både domen och händelseförloppet före tvisten. Därför behöver vi ta det hela från början:

När Ola Schubert hösten 2017 sade upp sig från Hatten efter 12 års samarbete kring Babblarna skickade han ett kravbrev om att Hatten omgående skulle sluta använda alla illustrationer som han medverkat till.

Han kontaktade också Youtube och andra samarbetspartner till Hatten med krav om att omedelbart sluta använda Babblarna på grund av hans påstådda upphovsrätt. Detta ledde bland annat till att Youtube stängde ner filmerna med Babblarna i en hel månad. Han försökte också stoppa Babblarnas musikal.

Vi måste gå till domstol för att få stopp på saboterandet

Alla försök att få honom att dra tillbaka sina krav misslyckades. Detta ställde mig och Hatten inför ett val: Antingen skulle Babblarna gå en osäker framtid till mötes eller så måste vi gå till domstol för att få ett stopp på saboterandet av Hattens arbete. För mig var valet enkelt.

Det är viktigt att förstå att målet i Arbetsdomstolen inte handlade om vem som faktiskt hållit i penslarna vid skapandet av Babblarna. Ola Schubert var en av flera personer som arbetade fram materialet, baserat på mina koncept, skisser och vision. Detta var vi helt överens om under domstolsförhandlingarna. Tvisten handlade i stället om vad som gäller när en tidigare anställd och kontrakterad illustratör plötsligt vill ta tillbaka rättigheterna till något som han redan fått ersättning för.

Att Hatten fick rätt i tvisten berodde på de överenskommelser som Ola Schubert ingått med Hatten. Domstolen menade också att han själv bekräftat att Hatten har förfoganderätt till Babblarna genom att han utan protester under 12 års tid har fortsatt samarbetet och tagit emot ersättningar för sitt arbete. Totalt handlar det om 2,4 miljoner kronor för motsvarande tre års heltidsarbete under perioden. När Ola Schubert sade upp sig hade han en fast månadslön på 40 000 kronor samt en årlig bonus på cirka 300 000 kronor.

Arbetsdomstolen baserade sin dom till stor del på Ola Schuberts egna berättelser i domstolsförhandlingarna. Det handlade alltså inte bara om de bevis som Hatten presenterat, utan också om hans egna ord.

Domstolen var också enhällig. Inte en enda av de sju ledamöterna hade en avvikande uppfattning, inte heller de ledamöter som är tillsatta av arbetstagarorganisationer.

Hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand

Ola Schubert framställer Arbetsdomstolens dom som prejudicerande. Det är den inte, utan bygger i stället på principer som redan var etablerade av andra och tidigare domslut. Därför skapar den inte nya förutsättningar för uppdragstagare eller beställare så som han beskriver.

Den tragiska konsekvensen av att Ola Schubert valde att gå till domstol utan stöd av något fackförbund är att han nu står ensam med en mycket stor skuld. Men det är viktigt att veta att Ola har fått flera möjligheter, såväl före, under som efter domen. Vi på Hatten håller dörren på glänt för att lösa skulden, hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand.

Det är verkligen synd för andra kreatörer att Ola Schubert försöker ställa sig längst fram på upphovsrättens barrikader. När han framställer konflikten med Hatten som ett rättsvidrigt nederlag för upphovsrätten sprider han en ogrundad misstro mot rättssystemet. Det riskerar att spä på misstro mot upphovsrätten.

/ Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller
niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD