Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Ogrundad kritik mot Babblarna

När Ola Schubert framställer konflikten om Babblarna som ett nederlag för upphovsrätten spär han på misstron mot rättssystemet, skriver Anneli Tisell, vd på Hattens förlag i en debattreplik.
Publicerad
Anja Callius/Hatten Förlag
Vi var tvungna att gå till domstol för att inte Babblarna skulle gå en osäker framtid till mötes, skriver Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag. Anja Callius/Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Ola Schubert:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Den som bara läser Ola Schuberts debattartikel ett år efter domen får tyvärr en kraftigt missvisande bild av både domen och händelseförloppet före tvisten. Därför behöver vi ta det hela från början:

När Ola Schubert hösten 2017 sade upp sig från Hatten efter 12 års samarbete kring Babblarna skickade han ett kravbrev om att Hatten omgående skulle sluta använda alla illustrationer som han medverkat till.

Han kontaktade också Youtube och andra samarbetspartner till Hatten med krav om att omedelbart sluta använda Babblarna på grund av hans påstådda upphovsrätt. Detta ledde bland annat till att Youtube stängde ner filmerna med Babblarna i en hel månad. Han försökte också stoppa Babblarnas musikal.

Vi måste gå till domstol för att få stopp på saboterandet

Alla försök att få honom att dra tillbaka sina krav misslyckades. Detta ställde mig och Hatten inför ett val: Antingen skulle Babblarna gå en osäker framtid till mötes eller så måste vi gå till domstol för att få ett stopp på saboterandet av Hattens arbete. För mig var valet enkelt.

Det är viktigt att förstå att målet i Arbetsdomstolen inte handlade om vem som faktiskt hållit i penslarna vid skapandet av Babblarna. Ola Schubert var en av flera personer som arbetade fram materialet, baserat på mina koncept, skisser och vision. Detta var vi helt överens om under domstolsförhandlingarna. Tvisten handlade i stället om vad som gäller när en tidigare anställd och kontrakterad illustratör plötsligt vill ta tillbaka rättigheterna till något som han redan fått ersättning för.

Att Hatten fick rätt i tvisten berodde på de överenskommelser som Ola Schubert ingått med Hatten. Domstolen menade också att han själv bekräftat att Hatten har förfoganderätt till Babblarna genom att han utan protester under 12 års tid har fortsatt samarbetet och tagit emot ersättningar för sitt arbete. Totalt handlar det om 2,4 miljoner kronor för motsvarande tre års heltidsarbete under perioden. När Ola Schubert sade upp sig hade han en fast månadslön på 40 000 kronor samt en årlig bonus på cirka 300 000 kronor.

Arbetsdomstolen baserade sin dom till stor del på Ola Schuberts egna berättelser i domstolsförhandlingarna. Det handlade alltså inte bara om de bevis som Hatten presenterat, utan också om hans egna ord.

Domstolen var också enhällig. Inte en enda av de sju ledamöterna hade en avvikande uppfattning, inte heller de ledamöter som är tillsatta av arbetstagarorganisationer.

Hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand

Ola Schubert framställer Arbetsdomstolens dom som prejudicerande. Det är den inte, utan bygger i stället på principer som redan var etablerade av andra och tidigare domslut. Därför skapar den inte nya förutsättningar för uppdragstagare eller beställare så som han beskriver.

Den tragiska konsekvensen av att Ola Schubert valde att gå till domstol utan stöd av något fackförbund är att han nu står ensam med en mycket stor skuld. Men det är viktigt att veta att Ola har fått flera möjligheter, såväl före, under som efter domen. Vi på Hatten håller dörren på glänt för att lösa skulden, hos oss väntar fortfarande en utsträckt hand.

Det är verkligen synd för andra kreatörer att Ola Schubert försöker ställa sig längst fram på upphovsrättens barrikader. När han framställer konflikten med Hatten som ett rättsvidrigt nederlag för upphovsrätten sprider han en ogrundad misstro mot rättssystemet. Det riskerar att spä på misstro mot upphovsrätten.

/ Anneli Tisell, vd på Hatten Förlag

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller
niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.