Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Cybersäkerhet börjar i din mobil

Vi är vana att sköta både jobb och privatsaker via mobilen. Men attackytan för cyberattacker är stor om du inte har koll, skriver Pontus Nord.
Publicerad
till vänster Pontus Nord, till höger en man som håller en mobiltelefon
Att skydda sin mobil från nätfiske är lika viktigt som att skydda datorn, skriver Pontus Nord. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ignorera mobilsäkerhet är som att låsa dörren till kontoret, men glömma bort de vidöppna fönstren. Du tror att allt är säkert, men har glömt den mest lättillgängliga angreppsytan. Under sommar och semester ökar dessutom antalet fjärrinloggningar från privata enheter till företagets system och nätverk, något som sätter extra tryck på företagens IT-säkerhet. 

Utan ordentlig hantering ökar riskerna för intrång och attacker som kan få katastrofala följder. Så med sommar och semestrar –  har du haft koll på din mobil?

Vi har blivit vana vid att sköta nästan allt, både privat och arbete, via mobilen och har dessutom en helt ny syn på vad ett kontor är. Det kan vara på landet, på tåget eller i bilen där vi hanterar allt från bokföring till möten. Det är lätt att svepas med av alla positiva aspekter med mobilbaserat arbete på distans, men det finns risker. I och med att mobilen ofta används både privat och i jobbet är attackytorna väldigt stora, inte minst när det gäller.

Intrång och attacker kan få katastrofala följder

Enligt vår årliga säkerhetsrapport Security 360 var nätfiske, även kallat phishing, 50 procent mer framgångsrika på mobila enheter än på datorer. Medarbetarnas mobila enheter bör därför utan tvekan inkluderas i den övergripande IT-säkerhetsstrategin.

På europeisk nivå saknar så många som 49 procent en BYOD-lösning (Bring your own device) och inget tyder på att Sverige skiljer sig från övriga Europa. Nära hälften av företagen står alltså utan möjlighet till insyn eller kontroll över hur medarbetarnas mobila enheter kopplas upp mot företagets nätverk och system. Medarbetarnas mobiler går under radarn medan de stora säkerhetsfokuset fortfarande ligger på datorerna.

En BYOD-lösning innebär att man bland annat sätter upp kriterier för vilka enheter och användare som kan ansluta till företagsnätverket. Endast enheter och användare som uppfyller kraven får åtkomst till företagets data. 

Det kan också handla om att scanna och stoppa phishing-sms. Om en medarbetare till exempel blir utsatt för ett phishing-försök, rapporteras det till användare och administratörer i realtid. Det kan även handla om vilken information (som till exempel mikrofon eller platsangivelse) som ska tillåtas för olika appar. Administratörer får även information om kända sårbarheter i vissa appar och möjlighet att kunna blockera dessa.

Blir det för krångligt hittar användaren sätt att runda säkerhetsfunktionerna 

Frågan om personlig integritet är viktig att ta hänsyn till. Vissa kan tycka att det känns obehagligt att man som arbetsgivare övervakar och kontrollerar privata enheter. Här gäller det att vara noga med att förklara hur det fungerar konkret - hur datan kommer att hanteras, på vilket sätt applikationer och säkerhetsprotokoll kommer att installeras eller om det kommer att finnas funktioner som separerar arbetsrelaterade appar från de privata i enheterna.

I dagens arbetsmiljö är flexibilitet och mobilitet nyckeln till produktivitet. Det är alltså A och O att hitta en god balans mellan säkerhet, integritet och enkelhet. Blir det för krångligt att använda mobilen hittar användaren ofta sätt att runda säkerhetsfunktionerna med nya säkerhetsrisker som följd. Bara genom att skydda medarbetarnas mobila enheter centralt kan riskerna med cybersäkerhetsattacker minimeras

Pontus Nord, Sales Engineer på Jamf

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande