Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Kina har blivit bortskämt med ekonomiska framgångar utan att egentligen behöva anstränga sig. För lite tillspetsat: hur svårt är det att sno idéer från utlandet, låta miljontals fattiga medborgare tillverka billiga kopior och sedan exportera iväg grejorna till väst igen?
Trots det har kineserna inte precis varit blygsamma med sina ekonomiska framgångar. 10-11 procents tillväxt årligen har fått kammen att växa på ledarna i Peking. I väst har vi samtidigt kunnat leva komfortabelt på att köpa de billiga kinesiska prylarna och har dessutom sålt mängder av våra egna produkter till de allt rikare kineserna - tills de lärt sig att kopiera dem också, förstås.
Men nu avskedas allt fler arbetare i de företag som levt på export. Jag besökte nyligen Shenzhen som för 30 år sedan byggdes upp från ingenting. Staden blev en marknadsekonomisk experimentverkstad när Deng Xiaoping förvandlade Kina från en kommuniststat till ett i allt väsentligt kapitalistisk land.
Utanför en fabrik som en vecka tidigare slutat tillverka sina strykjärn och riskokare hade arga arbetare satt upp protestplakat. Att fabriken hade gått dåligt hade de fattat sedan länge eftersom de haft så lite att göra. Men de har svårt att smälta att chefen bara drog iväg till Hongkong på andra sidan bergen utan att ens betala lönerna. De anställda hade tjänat mellan 800 och 1 200 yuan i månaden (1 yuan =1,20 svenska kronor). Men några jag pratade med hade 20 000-30 000 innestående i retroaktiva pengar efter en arbetsrättslig tvist.
Fabriker i Pärlflodsdeltat runt Kanton läggs ner i en chockerande hastighet. Det finns 55 200 Hongkongägda företag här. Om trenden fortsätter kan 20 procent av dem komma att få slå igen. Många av de anställda som i januari trängdes på tågstationen i Kanton för att åka hem för årets enda besök hos familjen visste inte om det var någon idé att återvända till södra Kina, där de tidigare kunnat välja och vraka mellan jobben på de många fabrikerna.
Minimilönerna hade varit på väg upp. Och de anställda hade kunnat glädja sig åt nya lagar som stärkte både anställningstryggheten och arbetarskyddet.
Nu fasar ledarna i Peking istället för fler kravaller och gatuprotester. Kina är visserligen en enpartistat men också en kaotisk och bräcklig jätte. Ledarskapet ägnar mycket tid åt att ängsligt pejla eventuellt missnöje ute i landet, väl medvetna om att beteendet hos många korrumperade lokala makthavare ofta utlöser våldsamma protester.
Sedan årsskiftet har experter och politiker flera gånger öppet slagit fast att antalet "massincidenter" kommer att bli fler. I stället för de tidigare spontana upploppen där myndighetsbyggnader och polisbilar satts i brand, har nu "informella eller 'osynliga' organisationer arrangerat massincidenter med anknytning till kriser bland bönder eller arbetare", skriver en sociologisk forskare vid den kinesiska vetenskapsakademin.
Att regeringen öppet talar om väntande oroligheter innebär inte att man inte är beredd att sätta kraft bakom orden för att stoppa dem. Men efter de senaste tre decenniernas ökande ekonomiska och individuella frihet i Kina finns det ingen väg tillbaka till en diktatur av den typ vi såg under kommunisttiden. Kineserna är mindre lydiga nu - och mer desperata.
För att undvika sociala problem vräker den kinesiska regeringen ut pengar till infrastrukturprojekt, 4 000 miljarder. Mycket riskerar att gå förlorat i ineffektivitetet och korruption ute i provinserna. Men en del av pengarna kommer säkert att skapa nya jobb.
Samtidigt har partiet tagit på sig enorma reformer. Till exempel billig sjukvård till de många som ställts utan läkarhjälp i marknadsekonomins Kina. En operation kostar tiotusentals kronor vilket har lett till att många fattiga dör i sjukdomar som kunnat botas med ett kirurgiskt ingrepp.
Man har också infört skattbefrielse för alla som tjänar upp till 2 000 yuan i månaden, det vill säga det stora flertalet kineser utanför storstäderna. Allt i förhoppningen att de ska konsumera mer.
Jag träffar nationalekonomen Christer Ljungwall, som sedan många år forskat på Pekings universitet. Han säger att ledningen nog kan hålla på så där ett tag. Men om den globala återhämtningen dröjer och orderna fortfarande inte börjar strömma in till exportföretagen, blir det riktig kris. Redan om den kinesiska tillväxten sjunker till 6-7 procent så förvärras den världsomfattande krisen. För världen - inte minst USA - har vant sig vid att kunna låna pengar ur de välfyllda kinesiska kassakistorna.
Så räkna inte med att kineserna just nu går in och köper krisdrabbade företag i väst, även om de får dem till vrakpris. Dels på grund av den osäkra framtiden. Dels för att kinesiska ekonomer vet att de inte är särskilt bra på att bedöma utländska organisationer och att det inte är någon lek att gå in och ta över dem.
Den kinesiska ledarstilen brukar bli ett problem när man ska smälta samman organisationer. En kinesisk chef detaljstyr. Han eller hon förväntar sig att bli snabbt åtlydd och aldrig ifrågasatt. En god vän som var chef på ett utländskt företag här i Kina sa upp sig sedan han fått en kinesisk chef ovanför sig: plötsligt deltog min vän inte längre i några diskussioner och ansågs inte betrodd med egen beslutanderätt. Kinesiska chefer tolererar dessutom inte att det begås fel. Och det finns en lomhördhet eller direkt likgiltighet för folk som inte mår bra.
Jag är säkert fördomsfull. Men många av synpunkterna har jag hämtat från kineser som bekänner att de hellre jobbar i västerländska företag.
I december sjönk Kinas import med en femtedel så just nu kan inte svenska företag hoppas på att kineserna ska köpa de varor de inte längre kan sälja i Europa eller USA. Däremot våras det för företag som håller sig framme när den kinesiska staten satsar på infrastrukturen, Atlas Copco, Ericsson, Scania och SKF.
En del av statens hjälpbiljoner ska dessutom gå till innovationer. Bra idé. För det är hög tid för Kina att komma med egna uppfinningar och sluta leva på vad västvärlden utvecklat. Då måste nog chefen låta den anställde misslyckas ibland för att lyckas hitta något nytt och eget.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
Vad är fackets roll i debatten om gårdsförsäljning och risken för det svenska alkoholmonopolet om förslaget blir verklighet? Bör vi debattera frågan inom facket? Det tycker vi inom Systembolagets personalförening Unionen. Vi tycker det är lika viktigt att slå vakt om svensk alkoholpolitik som att vi engagerar oss i arbetsmiljöfrågor.
Alkoholen är inte en vara som andra och kostar samhället och våra arbetsgivare stora summor i produktionsbortfall och olyckor. Vi har alla sett vad som händer när alkoholbruk går över i ett missbruk. Fackföreningsrörelsen har växt fram sida vid sida med nykterhetsrörelsen av en anledning – tanken kring omsorg om varandra och viljan att bygga ett bättre samhälle.
Unionen har en unik position som den fackförening som organiserar alla som i sitt arbete berörs av förslaget om så kallad gårdsförsäljning. Det är Systembolagets alla anställda, tjänstemännen hos de cirka 1 000 leverantörer och svenska producenter som levererar till Systembolaget. Och inte minst de ideella organisationer som arbetar med alkoholens skadeverkningar och de människor som faller igenom skyddsnätet.
Avreglering utan eftertanke har lett till haverier för samhällets viktiga funktioner
Vi inom SPF Unionen tror på idén att begränsa möjligheten att driva alkoholförsäljning utan att ha vinstintresset som främsta mål. Vi stärks i den ståndpunkten för att det är en verklighet vi arbetar i och ser dagligen när vi säljer alkohol, men också utifrån hur annan avreglering utan eftertanke har lett till haverier för samhällets viktiga funktioner.
Men framför allt bör vi diskutera förslaget så som det verkligen är.
Förslaget kallas för gårdsförsäljning men den benämningen stämmer inte – det flesta producenter som skulle dra nytta av en ny försäljningskanal är nämligen inte på landsbygden utan produktionsställen i storstäderna. Det som produceras är också till stor del tillverkat av importerad råvara.
Det beskrivs att de svenska producenterna ska få en ökad omsättning och påstås att nya jobb skapas samtidigt som alkoholkonsumtionen inte ska gå upp. Det påståendet är både mindre trovärdigt och dåligt underbyggt.
Från industrins sida vill man slopa småskalighet
De från industrin som skrivit remiss som är positiva till förslaget om gårdsförsäljning är i själva verket kritiska till alla de delar i förslaget som är tillagda för att kunna bevara monopolet. De verkar se förslaget som en möjlig väg mot att avreglera Systembolagets monopol och låta vinst gå före folkhälsa. Ju närmare de små producenterna man kommer desto positivare till Systembolaget är man dock, och de flesta producentföreningar inser att det är genom Systembolaget man säljer de stora volymerna.
Tvingas man välja, så väljer dessa hellre säker distribution på Systembolaget än osäker och liten försäljning på gården. Det är svårt att hitta någon remissinstans som tycker att det liggande förslaget är bra. Från industrins sida vill man slopa både småskalighet och kunskapshöjande aktiviteter samt öka mängden man kan få sälja vid varje tillfälle.
Europeiska vinorganisationer har redan anmält förslaget till EU-kommissionen för att det strider mot fri konkurrens och monopolets villkor för det godkända undantaget. Det är mycket troligt att en anmälan till EU-domstolen redan ligger och väntar och går i väg första dagen om förslaget blir verklighet. När monopolet väl har blivit förklarat olagligt så går det med största sannolikhet inte att backa bandet.
Det andra scenariot är att, eftersom businesscaset för gårdsförsäljning inte håller, så kommer de åtgärder som nu är föreslagna inte räcka till för att få lönsamhet och då kommer man att vilja ha en större urholkning av regelverket kring alkoholförsäljning och därmed faller Sveriges undantag för alkoholmonopol.
Tunga remissinstanser tror inte att förslaget går att genomföra – ändå fortsätter man – varför då?
En majoritet av jurister och tunga remissinstanser utan vinstintresse tror inte att förslaget går att genomföra – ändå fortsätter man – varför då? Svenska folket är väldigt förtjusta i sitt monopol. Systembolaget toppar olika typer av mätningar i kundnöjdhet och varumärke.
Förslaget handlar inte om omsorg om landsbygden. Det är ett sätt att runda befolkningen och driva igenom förslaget av ideologiska och vinstdrivande intressen, drivna av alkoholindustrin.
Sverige är ett litet land med en liten befolkning och utan Systembolaget kommer de små producenterna på landsbygden att förlora distribution och få svårare att sälja sina produkter över hela Sverige. Småproducenter tjänar inte på förslaget.
Vi, SPF Unionen, vill med den här debattartikeln uppmärksamma Unionen, både ledning och medlemmar, på vad som är på gång och starta en internfacklig diskussion. Vill man som klubb eller centralt ha kontakt med oss för att diskutera frågan vidare så välkomnar vi sådant initiativ.
Går förslaget igenom påverkar det direkt flera tusen av Unionens medlemmar men även allas våra arbetsplatser och samhället i stort.
/Maria Hagström vice ordförande Systembolagets Personalförening SPF, Andreas Bengtsson vice ordförande Systembolagets Personalförening