Jag har jobbat med en person med diagnos. För mig var det lärorikt men även enormt stressande då det innebar att jag förutom att planera och få mitt arbete att flyta, även måste få kollegans arbete att fungera.

Jag förväntades "kolla upp" så att allt var okej med personerna runt kollegan, tjata hål i huvudet om att exempelvis ta fram dammsugaren då hen hade ledig tid men inte jag. Till slut var jag så stressad att jag började må dåligt av situationen. Framför allt för att jag avskyr att tjata och fick göra det konstant.

Jag läste sedan i Kollega om narcissism och kvinnan som hade det. "Jag är inget monster" säger hon och beskriver hur hon var otrogen mot sin man. Och när hon fick som hon ville, då lämnade hon honom. Människor dög inte att umgås med om de inte var intressanta och inte var tillräckligt intelligenta.

När hon inte fick som hon ville baktalade hon kollegor för att få alla att tycka illa om personen. Det gav mig en tankeställare.  

Jag har tidigare råkat ut för en narcissist inser jag. Jag dög inte, personen lade ner enorm tid på att baktala mig vilket ledde till utfrysning av flera vänner då de till slut trodde på personen. 

Själv mådde jag enormt dåligt av det, klarade inte att gå ut på stan där jag bodde, fick svårt att sova och fick kämpa för att klara att jobba med mera. 

Det var intressant att få en inblick i en narcissist tillvaro. Men jag vill även belysa andra sidan av myntet. Jag undrar hur man gör rent fackligt om man får en sådan kollega?
Det är svårt att tänka: det är okej för kollegan har en diagnos.

/Lena Björk