Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att vara kollega till en person med diagnos

Jag läste med intresse artikeln om narcissism i Kollega. Jag tänkte belysa hur det är att vara på andra sidan, alltså kollega till en person med psykiatriska diagnoser.
Publicerad
Till vänster en kvinna med huvudet i händerna, till höger Lena Björk.
Att jobba med en person som har en diagnos kan vara utmanande, skriver Lena Björk. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har jobbat med en person med diagnos. För mig var det lärorikt men även enormt stressande då det innebar att jag förutom att planera och få mitt arbete att flyta, även måste få kollegans arbete att fungera.

Jag förväntades "kolla upp" så att allt var okej med personerna runt kollegan, tjata hål i huvudet om att exempelvis ta fram dammsugaren då hen hade ledig tid men inte jag. Till slut var jag så stressad att jag började må dåligt av situationen. Framför allt för att jag avskyr att tjata och fick göra det konstant.

Jag läste sedan i Kollega om narcissism och kvinnan som hade det. "Jag är inget monster" säger hon och beskriver hur hon var otrogen mot sin man. Och när hon fick som hon ville, då lämnade hon honom. Människor dög inte att umgås med om de inte var intressanta och inte var tillräckligt intelligenta.

Jag förväntades "kolla upp" så att allt var okej

När hon inte fick som hon ville baktalade hon kollegor för att få alla att tycka illa om personen. Det gav mig en tankeställare.  

Jag har tidigare råkat ut för en narcissist inser jag. Jag dög inte, personen lade ner enorm tid på att baktala mig vilket ledde till utfrysning av flera vänner då de till slut trodde på personen. 

Själv mådde jag enormt dåligt av det, klarade inte att gå ut på stan där jag bodde, fick svårt att sova och fick kämpa för att klara att jobba med mera. 

Det var intressant att få en inblick i en narcissist tillvaro. Men jag vill även belysa andra sidan av myntet. Jag undrar hur man gör rent fackligt om man får en sådan kollega?
Det är svårt att tänka: det är okej för kollegan har en diagnos.


/Lena Björk

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige