Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att vara kollega till en person med diagnos

Jag läste med intresse artikeln om narcissism i Kollega. Jag tänkte belysa hur det är att vara på andra sidan, alltså kollega till en person med psykiatriska diagnoser.
Publicerad
Till vänster en kvinna med huvudet i händerna, till höger Lena Björk.
Att jobba med en person som har en diagnos kan vara utmanande, skriver Lena Björk. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har jobbat med en person med diagnos. För mig var det lärorikt men även enormt stressande då det innebar att jag förutom att planera och få mitt arbete att flyta, även måste få kollegans arbete att fungera.

Jag förväntades "kolla upp" så att allt var okej med personerna runt kollegan, tjata hål i huvudet om att exempelvis ta fram dammsugaren då hen hade ledig tid men inte jag. Till slut var jag så stressad att jag började må dåligt av situationen. Framför allt för att jag avskyr att tjata och fick göra det konstant.

Jag läste sedan i Kollega om narcissism och kvinnan som hade det. "Jag är inget monster" säger hon och beskriver hur hon var otrogen mot sin man. Och när hon fick som hon ville, då lämnade hon honom. Människor dög inte att umgås med om de inte var intressanta och inte var tillräckligt intelligenta.

Jag förväntades "kolla upp" så att allt var okej

När hon inte fick som hon ville baktalade hon kollegor för att få alla att tycka illa om personen. Det gav mig en tankeställare.  

Jag har tidigare råkat ut för en narcissist inser jag. Jag dög inte, personen lade ner enorm tid på att baktala mig vilket ledde till utfrysning av flera vänner då de till slut trodde på personen. 

Själv mådde jag enormt dåligt av det, klarade inte att gå ut på stan där jag bodde, fick svårt att sova och fick kämpa för att klara att jobba med mera. 

Det var intressant att få en inblick i en narcissist tillvaro. Men jag vill även belysa andra sidan av myntet. Jag undrar hur man gör rent fackligt om man får en sådan kollega?
Det är svårt att tänka: det är okej för kollegan har en diagnos.


/Lena Björk

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden