Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att möta anställda i kris

Att sitta med vid förhandlingar där medlemmars liv kraschar på grund av en omorganisation är ingenting man förbereds på som förtroendevald. Kris- och sorgehantering borde ingå i de fackliga grundutbildningarna, skriver Dimce Storm, klubbordförande på Stampen Media.  
Publicerad
Colourbox
Mycket får man lära sig på de fackliga utbildningarna. Men inte att möta människor i kris, skriver Dimce Storm. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den fackliga vägen för mig började några år innan jag blev vald till klubbordförande. Det var av en slump som jag tackade ja till uppdraget som valberedare och det som gjorde att jag fick insikt i det viktiga fackliga arbete som de förtroendevalda utförde på vår arbetsplats. Uppdraget var att hitta personer bland våra medlemmar som ville vara med och göra skillnad, vara med och påverka på arbetsplatsen.

Mediabranschen som jag är anställd i sedan 1992 har gjort att jag fått möjlighet att jobba inom två områden: Redaktionellt och kommersiellt. Karriären började som programledare för radionätverket som då hette då Radio Rix och sedan ändrade namn till Rix FM. Detta hände när den tidningsägda gruppen Svensk Radio Utveckling ”SRU” gick ihop med Jan Stenbäcks ägda radiobolag Z-radio.

Det var i slutet av den eran som jag för första gången fick komma i kontakt med vad en omorganisation innebar för mig som anställd. Redaktionen lades ner i Göteborg och flyttades till Stockholm. Jag tackade nej till den flytten och i med det blev jag övertalig i verksamheten, men återanställdes senare.
 

Tillbaka till inledningen. Det var med glädje jag tog mig ann uppdraget som valberedare inom klubben på dåtidens klubb för Göteborgs-Posten. I dag är vi en riksklubb för Stampen Media som går starkt i den digitala omställningen. En omställning för många som varit vana att arbeta på ett sätt fick nu tänka annorlunda. Papperstidningen hade ju funnits i över 150 år och nu förändrades omvärlden och det gällde att ställa om sig.

Som krydda på moset fick jag vara med fackligt och uppleva Sveriges största företagsrekonstruktion som drabbade många av våra medlemmar  inom samtliga fackliga områden.

Det jag fick vara med om under den här perioden förändrade även mig som människa. Det som drev mig framåt var viljan att göra skillnad och hjälpa mina medlemmar och försöka vara med och påverka företaget att fatta bra beslut som gjorde att vi kunde hitta framkomliga sätt att arbeta i framtiden. Vi som tidning hade en produkt som både prenumeranter och annonsörer var intresserade av och ville vara en del av. Detta gjorde att vår dåvarande koncern-vd lyckades vända skutan som höll på att sjunka till i dag med hjälp av vår nuvarande vd lyckats skapa en hållbar framtid för oss inom tidningsbranschen.

Utmaningarna som klubbordförande under dessa år, där vi förhandlade stup i kvarten tog mycket kraft. För mig handlade det om att få medlemmar att landa så bra som möjligt vid en övertalighet och förhandla fram bra uppsägningsavtal. De berörda var inte bara mina medlemmar i klubben, detta var även mina arbetskamrater som jag tillbringat många timmar med på jobbet.

Det var ingen som berättade för mig när jag tackade ja till uppdraget som klubbordförande att jag skulle få sitta med vuxna människor som kände sig förkrossade över att de förlorat sina arbeten och upplevde att deras liv hade kraschat på grund av en omorganisation. Människor som hamnade i kris helt plötsligt. Allt detta skulle jag få i knät och vara stöttande i deras sorgearbete och samtidigt förhandla för dem på bästa sätt så att de fick en så bra exit som möjligt.

Att möta människor i kris fanns inte i den fackliga grundutbildningen eller i någon annan kurs efter det. Jag hade önskat att man var mer förberedd för denna typ av utmaningar oavsett om man har en klubb i ett företag som det går bra för eller inte. Det kommer alltid en omorganisation i ett företag och den kommer alltid innan sommaren eller innan jul enligt min erfarenhet.

Hade jag haft mer kunskap och mer förberedd så hade jag kanske känt mig tryggare och kanske förstått vad denna typ av förändring innebär för en människa. 

Som sammanfattning kan jag säga att min upplevelse är att det gick bra för de flesta och jag känner mig stolt att ha gjort det jag har kunna göra utefter de förutsättningar jag hade för uppdraget och situationen för många av våra medlemmar.

Livet som klubbordförande är utmanande och varierande där man som mantra ska tänka på medlemmarnas bästa och samtidigt det bästa för företaget. Så att det ett finns jobb att gå till även om konsekvensen blir att man blir färre på ett företag.

Skilj alltid på hattarna som förtroendevald och som medarbetare i ditt uppdrag som förtroendevald! Då är du både professionell och skapar förtroende i ditt uppdrag har byggt upp din integritet. Det är det som gör dig till en bra förtroendevald.

/Dimce Storm,  Klubbordförande Stampen Media AB – Unionen riksklubb.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare