Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återinför datakörkortet

Om alla ska kunna delta i det föränderliga arbetslivet krävs uppdaterade kunskaper inom it och datateknik. Det är dags att återinföra datakörkortet, skriver Johan Jacobsson, vd för Sylog.
Publicerad 11 januari 2022, kl 06:00
Shutterstock
Grundläggande kunskaper inom data och it är en förutsättning för att vara anställningsbar på dagens arbetsmarknad, skriver Johan Jacobsson. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Förr fanns det ett intyg som hette datakörkort. Det var ett bevis på att du hade förståelse för grundbegreppen inom it samt behärskade datorns vanligaste användningsområden. När det lanserades i mitten på 1990-talet var det ett sätt att intyga sin kompetens inom branschen. Därefter har det fallit i glömska.

I dag har vi ett arbetsliv som ställer helt nya krav på digital kompetens. Inte minst pandemin - och distansarbetet som följt av den visar att det i dag är ett måste att ha kunskaper om digitala verktyg. Alla behöver det för att kunna sköta sina arbetsuppgifter, såväl på kontoret som i hemmet.

Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället

Studier från internetstiftelsen visar att det finns stora skillnader mellan olika grupper, både när det gäller tillgång till och kunskaper om digitala verktyg. Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället. Numera förväntas vi ha en relativt hög digital kompetens i arbetslivet, även på arbetsplatser som inte har något med it att göra.

Dessa digitala trösklar gör också att det är det många som har svårt att byta eller söka ett nytt jobb. Arbetsgivare och rekryterare som söker nya medarbetare glömmer ofta bort att en stor del av befolkningen kan ha gedigen kompetens och erfarenhet inom ett yrke, men inte den digitala kompetensen för att kunna söka ett nytt jobb via de digitala verktygen. Det här skapar oönskade inlåsningseffekter på arbetsmarknaden, vilket hindrar både de enskilda arbetstagarnas och företagens utveckling.  

Den digitala kompetensen behöver bli ett livslångt lärande för att skapa bättre förutsättningar så att alla kan vara med. Datakunskaperna du hade för tio år sedan är tyvärr föråldrade. Det är viktigt att vi börjar prata om vilka kompetenser som krävs för att kunna arbeta i ett digitaliserat Sverige. De digitala klyftorna som vi har i dag leder till ett skadligt utanförskap.

Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it

Datakörkortet lanserades för 25 år sedan och kanske var det alldeles för tidigt. I stället skulle det passa betydligt bättre i dag med ett körkort som de flesta har möjlighet att ta, gärna redan i skolan. Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it och att personen klarar av att jobba i en digital miljö.

Även arbetsgivare borde kunna erbjuda en standardiserad utbildning för att ta körkortet. Detta skulle vara särskilt värdefullt för äldre medarbetare som på så sätt får aktuell kompetens i de digitala verktygen.

Vi kan inte luta oss tillbaka med att vi som land kommer högt i olika index över digitalisering. Hela Sveriges befolkning måste få grundläggande it- och datakunskaper. Då blir fler attraktiva på arbetsmarknaden under hela sina verksamma yrkesliv. Vi minskar de digitala trösklarna och vi främjar människors rörlighet. Det skulle göra att vi på riktigt kan kalla oss ett digitalt och innovativt land.

Återinför datakörkortet 2.0 för en ökad digital kompetens i Sverige.

/Johan Jacobsson, vd Sylog Sverige AB

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen