Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återinför datakörkortet

Om alla ska kunna delta i det föränderliga arbetslivet krävs uppdaterade kunskaper inom it och datateknik. Det är dags att återinföra datakörkortet, skriver Johan Jacobsson, vd för Sylog.
Publicerad
Shutterstock
Grundläggande kunskaper inom data och it är en förutsättning för att vara anställningsbar på dagens arbetsmarknad, skriver Johan Jacobsson. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Förr fanns det ett intyg som hette datakörkort. Det var ett bevis på att du hade förståelse för grundbegreppen inom it samt behärskade datorns vanligaste användningsområden. När det lanserades i mitten på 1990-talet var det ett sätt att intyga sin kompetens inom branschen. Därefter har det fallit i glömska.

I dag har vi ett arbetsliv som ställer helt nya krav på digital kompetens. Inte minst pandemin - och distansarbetet som följt av den visar att det i dag är ett måste att ha kunskaper om digitala verktyg. Alla behöver det för att kunna sköta sina arbetsuppgifter, såväl på kontoret som i hemmet.

Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället

Studier från internetstiftelsen visar att det finns stora skillnader mellan olika grupper, både när det gäller tillgång till och kunskaper om digitala verktyg. Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället. Numera förväntas vi ha en relativt hög digital kompetens i arbetslivet, även på arbetsplatser som inte har något med it att göra.

Dessa digitala trösklar gör också att det är det många som har svårt att byta eller söka ett nytt jobb. Arbetsgivare och rekryterare som söker nya medarbetare glömmer ofta bort att en stor del av befolkningen kan ha gedigen kompetens och erfarenhet inom ett yrke, men inte den digitala kompetensen för att kunna söka ett nytt jobb via de digitala verktygen. Det här skapar oönskade inlåsningseffekter på arbetsmarknaden, vilket hindrar både de enskilda arbetstagarnas och företagens utveckling.  

Den digitala kompetensen behöver bli ett livslångt lärande för att skapa bättre förutsättningar så att alla kan vara med. Datakunskaperna du hade för tio år sedan är tyvärr föråldrade. Det är viktigt att vi börjar prata om vilka kompetenser som krävs för att kunna arbeta i ett digitaliserat Sverige. De digitala klyftorna som vi har i dag leder till ett skadligt utanförskap.

Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it

Datakörkortet lanserades för 25 år sedan och kanske var det alldeles för tidigt. I stället skulle det passa betydligt bättre i dag med ett körkort som de flesta har möjlighet att ta, gärna redan i skolan. Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it och att personen klarar av att jobba i en digital miljö.

Även arbetsgivare borde kunna erbjuda en standardiserad utbildning för att ta körkortet. Detta skulle vara särskilt värdefullt för äldre medarbetare som på så sätt får aktuell kompetens i de digitala verktygen.

Vi kan inte luta oss tillbaka med att vi som land kommer högt i olika index över digitalisering. Hela Sveriges befolkning måste få grundläggande it- och datakunskaper. Då blir fler attraktiva på arbetsmarknaden under hela sina verksamma yrkesliv. Vi minskar de digitala trösklarna och vi främjar människors rörlighet. Det skulle göra att vi på riktigt kan kalla oss ett digitalt och innovativt land.

Återinför datakörkortet 2.0 för en ökad digital kompetens i Sverige.

/Johan Jacobsson, vd Sylog Sverige AB

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande