Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återinför datakörkortet

Om alla ska kunna delta i det föränderliga arbetslivet krävs uppdaterade kunskaper inom it och datateknik. Det är dags att återinföra datakörkortet, skriver Johan Jacobsson, vd för Sylog.
Publicerad
Shutterstock
Grundläggande kunskaper inom data och it är en förutsättning för att vara anställningsbar på dagens arbetsmarknad, skriver Johan Jacobsson. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Förr fanns det ett intyg som hette datakörkort. Det var ett bevis på att du hade förståelse för grundbegreppen inom it samt behärskade datorns vanligaste användningsområden. När det lanserades i mitten på 1990-talet var det ett sätt att intyga sin kompetens inom branschen. Därefter har det fallit i glömska.

I dag har vi ett arbetsliv som ställer helt nya krav på digital kompetens. Inte minst pandemin - och distansarbetet som följt av den visar att det i dag är ett måste att ha kunskaper om digitala verktyg. Alla behöver det för att kunna sköta sina arbetsuppgifter, såväl på kontoret som i hemmet.

Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället

Studier från internetstiftelsen visar att det finns stora skillnader mellan olika grupper, både när det gäller tillgång till och kunskaper om digitala verktyg. Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället. Numera förväntas vi ha en relativt hög digital kompetens i arbetslivet, även på arbetsplatser som inte har något med it att göra.

Dessa digitala trösklar gör också att det är det många som har svårt att byta eller söka ett nytt jobb. Arbetsgivare och rekryterare som söker nya medarbetare glömmer ofta bort att en stor del av befolkningen kan ha gedigen kompetens och erfarenhet inom ett yrke, men inte den digitala kompetensen för att kunna söka ett nytt jobb via de digitala verktygen. Det här skapar oönskade inlåsningseffekter på arbetsmarknaden, vilket hindrar både de enskilda arbetstagarnas och företagens utveckling.  

Den digitala kompetensen behöver bli ett livslångt lärande för att skapa bättre förutsättningar så att alla kan vara med. Datakunskaperna du hade för tio år sedan är tyvärr föråldrade. Det är viktigt att vi börjar prata om vilka kompetenser som krävs för att kunna arbeta i ett digitaliserat Sverige. De digitala klyftorna som vi har i dag leder till ett skadligt utanförskap.

Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it

Datakörkortet lanserades för 25 år sedan och kanske var det alldeles för tidigt. I stället skulle det passa betydligt bättre i dag med ett körkort som de flesta har möjlighet att ta, gärna redan i skolan. Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it och att personen klarar av att jobba i en digital miljö.

Även arbetsgivare borde kunna erbjuda en standardiserad utbildning för att ta körkortet. Detta skulle vara särskilt värdefullt för äldre medarbetare som på så sätt får aktuell kompetens i de digitala verktygen.

Vi kan inte luta oss tillbaka med att vi som land kommer högt i olika index över digitalisering. Hela Sveriges befolkning måste få grundläggande it- och datakunskaper. Då blir fler attraktiva på arbetsmarknaden under hela sina verksamma yrkesliv. Vi minskar de digitala trösklarna och vi främjar människors rörlighet. Det skulle göra att vi på riktigt kan kalla oss ett digitalt och innovativt land.

Återinför datakörkortet 2.0 för en ökad digital kompetens i Sverige.

/Johan Jacobsson, vd Sylog Sverige AB

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag