Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återinför datakörkortet

Om alla ska kunna delta i det föränderliga arbetslivet krävs uppdaterade kunskaper inom it och datateknik. Det är dags att återinföra datakörkortet, skriver Johan Jacobsson, vd för Sylog.
Publicerad
Shutterstock
Grundläggande kunskaper inom data och it är en förutsättning för att vara anställningsbar på dagens arbetsmarknad, skriver Johan Jacobsson. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Förr fanns det ett intyg som hette datakörkort. Det var ett bevis på att du hade förståelse för grundbegreppen inom it samt behärskade datorns vanligaste användningsområden. När det lanserades i mitten på 1990-talet var det ett sätt att intyga sin kompetens inom branschen. Därefter har det fallit i glömska.

I dag har vi ett arbetsliv som ställer helt nya krav på digital kompetens. Inte minst pandemin - och distansarbetet som följt av den visar att det i dag är ett måste att ha kunskaper om digitala verktyg. Alla behöver det för att kunna sköta sina arbetsuppgifter, såväl på kontoret som i hemmet.

Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället

Studier från internetstiftelsen visar att det finns stora skillnader mellan olika grupper, både när det gäller tillgång till och kunskaper om digitala verktyg. Vi har fått det som kallas digitala klyftor i samhället. Numera förväntas vi ha en relativt hög digital kompetens i arbetslivet, även på arbetsplatser som inte har något med it att göra.

Dessa digitala trösklar gör också att det är det många som har svårt att byta eller söka ett nytt jobb. Arbetsgivare och rekryterare som söker nya medarbetare glömmer ofta bort att en stor del av befolkningen kan ha gedigen kompetens och erfarenhet inom ett yrke, men inte den digitala kompetensen för att kunna söka ett nytt jobb via de digitala verktygen. Det här skapar oönskade inlåsningseffekter på arbetsmarknaden, vilket hindrar både de enskilda arbetstagarnas och företagens utveckling.  

Den digitala kompetensen behöver bli ett livslångt lärande för att skapa bättre förutsättningar så att alla kan vara med. Datakunskaperna du hade för tio år sedan är tyvärr föråldrade. Det är viktigt att vi börjar prata om vilka kompetenser som krävs för att kunna arbeta i ett digitaliserat Sverige. De digitala klyftorna som vi har i dag leder till ett skadligt utanförskap.

Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it

Datakörkortet lanserades för 25 år sedan och kanske var det alldeles för tidigt. I stället skulle det passa betydligt bättre i dag med ett körkort som de flesta har möjlighet att ta, gärna redan i skolan. Det blir ett körkort som visar på uppdaterade kunskaper inom data och it och att personen klarar av att jobba i en digital miljö.

Även arbetsgivare borde kunna erbjuda en standardiserad utbildning för att ta körkortet. Detta skulle vara särskilt värdefullt för äldre medarbetare som på så sätt får aktuell kompetens i de digitala verktygen.

Vi kan inte luta oss tillbaka med att vi som land kommer högt i olika index över digitalisering. Hela Sveriges befolkning måste få grundläggande it- och datakunskaper. Då blir fler attraktiva på arbetsmarknaden under hela sina verksamma yrkesliv. Vi minskar de digitala trösklarna och vi främjar människors rörlighet. Det skulle göra att vi på riktigt kan kalla oss ett digitalt och innovativt land.

Återinför datakörkortet 2.0 för en ökad digital kompetens i Sverige.

/Johan Jacobsson, vd Sylog Sverige AB

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell