Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återhämtningsbonus även utanför vården

Låt återhämtningsbonusen regeringen beslutat om, omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Behovet av stöd efter coronautbrottet är stort även i privata, ideella och statliga verksamheter, skriver Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.
Publicerad 16 februari 2021, kl 12:01
Colourbox/Juliana Wiklund
Efter finanskrisen växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser under flera år. Nu behövs tidiga insatser för att inte hamna där, skriver Peter Munck af Rosenschöld. Colourbox/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det senaste året har präglats av Coronapandemins spridning och dess konsekven­ser. I första hand drabbas förstås sjuka och deras anhöriga. Därutöver har vården och vårdpersonalen pressats mycket hårt. Deras berättelser vittnar om behovet av den återhämtning som sommaren skulle ge möjlighet till.

För många andra har oron för det egna jobbet och för ekonomin växt. Ekonomin viker, arbetslösheten stiger. Hundratusentals anställda jobbar dessutom från hemmet på obestämd tid, en ofta ny arbetsmiljö med psykiska såväl som ergonomiska utmaningar.

Arbetslivet under Corona är ansträngt på många sätt, och därför är ar­betsmiljön minst lika viktig som under mer normala omständigheter. Tyvärr är företagens möjligheter att satsa resurser på arbetsmiljöarbetet reducerade. Det är en finansiell fråga, omsättningen har i många företag minskat kraf­tigt.

I praktiken ser våra experter inom medicin, psykologi, ergonomi, hälsovetenskap och teknik hur mycket av det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet pausats. Utbildningar om arbetsrelaterad hälsa skjuts upp. På så sätt sjunker beredskapen på landets arbetsplatser, såväl som arbetsgivarens möjligheter att ta hand om sina medarbetare efter den påfrestning de är utsatta för. Detta kommer att påverka folkhälsan negativt.

Erfarenheter från tidigare kriser talar sitt tydliga språk. Oron för ekonomin ökar, neddragningar ökar pressen på de som har jobbet kvar, missbruk av alkohol och andra droger ökar på många håll. Människor blir sjuka. Efter finanskrisen för ett drygt decennium sedan växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser obönhörligen under flera år. Antalet nya sjukfall bland kvinnor, till följd av stress och andra sociala faktorer, ökade med 10 till 20 procent varje år, under de sex år som följde på finanskrisen.

Vi bedömer nu risken som påtaglig för att den psykiska ohälsan ska öka dramatiskt när Coronakrisen klingar av. Att krisen orsakas av just ett virus riskerar dessutom att bidra till ytterligare osäkerhet och oro för många. Därför behöver regeringen genomföra en satsning på bättre arbetsmiljö och beredskap på Sveriges arbetsplatser.

Vi föreslår regeringen att:

1. Låt den återhämtningsbonus som regeringen beslutat om att omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Det finns ett stort behov av stöd även i privata, ideella och statliga verksamheter. 

2. Förändra rehabiliteringsstödet. Det finns sedan tidigare ett årligt rehabiliteringsstöd motsvarande 218 miljoner kronor, avsatt för företag och organisationer som arbetar med att förebygga och förkorta sjukfrånvaron. Stödet har en rad restriktioner och används inte fullt ut i dag. Exempelvis är det maximala stödet för en organisation 200 000 kronor, vilket hindrar större arbetsgivare som kommuner och regioner från att ta del av resurserna. För att fler anställda ska få tillgång till den rehabilitering de behöver, föreslår vi:

  • stödet per anställd höjs från 10 000 kr till 20 000 kr,
  • kravet på egen­finansiering sänks från 50 procent till 25 procent, samt att
  • det totala belopp som organisationer kan få i bidrag höjs.

Många arbetsplatser saknar just nu finansiella möjligheter för ett långsiktigt arbetsmiljöarbete. Det riskerar leda till en kraftig uppgång av sjukskrivningar, inte minst givet den press som Coronapandemin sätter på människor och arbetsplatser. Regeringen bör förebygga en sjukskrivningsboom genom att satsa på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

/Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected] 
eller 
[email protected] 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.