Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återhämtningsbonus även utanför vården

Låt återhämtningsbonusen regeringen beslutat om, omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Behovet av stöd efter coronautbrottet är stort även i privata, ideella och statliga verksamheter, skriver Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.
Publicerad
Colourbox/Juliana Wiklund
Efter finanskrisen växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser under flera år. Nu behövs tidiga insatser för att inte hamna där, skriver Peter Munck af Rosenschöld. Colourbox/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det senaste året har präglats av Coronapandemins spridning och dess konsekven­ser. I första hand drabbas förstås sjuka och deras anhöriga. Därutöver har vården och vårdpersonalen pressats mycket hårt. Deras berättelser vittnar om behovet av den återhämtning som sommaren skulle ge möjlighet till.

För många andra har oron för det egna jobbet och för ekonomin växt. Ekonomin viker, arbetslösheten stiger. Hundratusentals anställda jobbar dessutom från hemmet på obestämd tid, en ofta ny arbetsmiljö med psykiska såväl som ergonomiska utmaningar.

Arbetslivet under Corona är ansträngt på många sätt, och därför är ar­betsmiljön minst lika viktig som under mer normala omständigheter. Tyvärr är företagens möjligheter att satsa resurser på arbetsmiljöarbetet reducerade. Det är en finansiell fråga, omsättningen har i många företag minskat kraf­tigt.

I praktiken ser våra experter inom medicin, psykologi, ergonomi, hälsovetenskap och teknik hur mycket av det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet pausats. Utbildningar om arbetsrelaterad hälsa skjuts upp. På så sätt sjunker beredskapen på landets arbetsplatser, såväl som arbetsgivarens möjligheter att ta hand om sina medarbetare efter den påfrestning de är utsatta för. Detta kommer att påverka folkhälsan negativt.

Erfarenheter från tidigare kriser talar sitt tydliga språk. Oron för ekonomin ökar, neddragningar ökar pressen på de som har jobbet kvar, missbruk av alkohol och andra droger ökar på många håll. Människor blir sjuka. Efter finanskrisen för ett drygt decennium sedan växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser obönhörligen under flera år. Antalet nya sjukfall bland kvinnor, till följd av stress och andra sociala faktorer, ökade med 10 till 20 procent varje år, under de sex år som följde på finanskrisen.

Vi bedömer nu risken som påtaglig för att den psykiska ohälsan ska öka dramatiskt när Coronakrisen klingar av. Att krisen orsakas av just ett virus riskerar dessutom att bidra till ytterligare osäkerhet och oro för många. Därför behöver regeringen genomföra en satsning på bättre arbetsmiljö och beredskap på Sveriges arbetsplatser.

Vi föreslår regeringen att:

1. Låt den återhämtningsbonus som regeringen beslutat om att omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Det finns ett stort behov av stöd även i privata, ideella och statliga verksamheter. 

2. Förändra rehabiliteringsstödet. Det finns sedan tidigare ett årligt rehabiliteringsstöd motsvarande 218 miljoner kronor, avsatt för företag och organisationer som arbetar med att förebygga och förkorta sjukfrånvaron. Stödet har en rad restriktioner och används inte fullt ut i dag. Exempelvis är det maximala stödet för en organisation 200 000 kronor, vilket hindrar större arbetsgivare som kommuner och regioner från att ta del av resurserna. För att fler anställda ska få tillgång till den rehabilitering de behöver, föreslår vi:

  • stödet per anställd höjs från 10 000 kr till 20 000 kr,
  • kravet på egen­finansiering sänks från 50 procent till 25 procent, samt att
  • det totala belopp som organisationer kan få i bidrag höjs.

Många arbetsplatser saknar just nu finansiella möjligheter för ett långsiktigt arbetsmiljöarbete. Det riskerar leda till en kraftig uppgång av sjukskrivningar, inte minst givet den press som Coronapandemin sätter på människor och arbetsplatser. Regeringen bör förebygga en sjukskrivningsboom genom att satsa på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

/Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl

Debatt

Debatt: Återhämtning måste ske på jobbet

Arbetsgivare löser inte återhämtning via en stressapp eller ett yogapass. Den måste vara inbyggd i arbetsdagen, skriver Tommy Wilén.
Publicerad 12 augusti 2025, kl 09:30
En klocka med visare
Framtidens arbetsliv ska vara hållbart. Men så länge återhämtning ses som något som sker utanför jobbet, snarare än i det, bygger vi ett arbetsliv som sliter mer än det håller, skriver Tommy Wilén. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.

Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.

När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.

Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass

Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.

Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.

Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.

Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.

Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat

Så vad krävs för att ändra på situationen?

För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.

För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.

För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.

Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.

/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert