Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ta psykisk ohälsa på allvar

Hur vi mår hemma påverkar även hur vi mår på jobbet – och tvärtom. Arbetsgivare behöver vidga sina vyer när det gäller anställdas ohälsa, skriver vd:n Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
händer som håller i varandra. Allireza Gahrehmani
Den som är fysiskt sjuk har ofta lättare att prata om det än den som mår dåligt psykiskt. Vi måste få bort de barriärerna, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i Sverige och antalet sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är ett allvarligt problem och vi kan nog alla enas om att den negativa utvecklingen tydligt visar att sättet vi hanterar psykisk ohälsa inte fungerar. Situationen riskerar att bli ohållbar och de negativa effekterna för drabbade individer och arbetsgivare är enorma. 

I dag finns det två strukturella problem som bidrar till att skapa psykisk ohälsa på våra arbetsplatser. Det första är att arbetsgivare tenderar att dela upp medarbetarnas psykiska ohälsa i arbetsrelaterade och privata problem. Arbetsgivaren vill helt enkelt inte ta ansvar för en medarbetare som inte mår bra privat, vilket är ett ytterst omodernt och kontraproduktivt synsätt eftersom det som händer utanför arbetsplatsen påverkar hur man beter sig och utför sina arbetsuppgifter. 

Psykiska ohälsa delas upp i arbetsrelaterade och privata problem

Det andra problemet är att arbetsgivare skapar barriärer genom att medarbetarna måste gå till sin närmsta chef eller HR för att söka hjälp för sina besvär. Den som är fysiskt sjuk kan ofta med enkelhet tala om vad som är fel och be om hjälp. Men för den som lider av psykiska besvär är det inte alltid så lätt. Detta strukturella hinder bidrar till att förstärka och befästa psykisk ohälsa. 

När coronarestriktionerna släppte den 9 februari så pratade många om att återgå till det “normala”, men vad är det normala? En internationell forskningssammanställning på 63 studier om distansarbete visar att man mår bäst av att få jobba en till tre dagar på distans. Distansarbetet gör nämligen att vi blir mer engagerade, mindre stressade och kan behålla vår produktivitet. Att medarbetarna mår bra och kan prestera är chefens viktiga uppgift, och därför innebär det att också hitta lösningar för att alla ska få ihop livspusslet. Vi behöver skapa bra förutsättningar för att få bra resultat. 

Företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare

Arbetsgivarens ansvar och plikt – samt vinning är att uppmärksamma och arbeta med alla typer av risker för att förhindra att någon blir sjuk, oavsett om det innebär att någon behöver jobba hemifrån flera dagar i veckan eller på kontoret varje dag. Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivare skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa, men att sjukskrivningar ökar visar tydligt på att många är ointresserade av sitt ansvar.

Sjukskrivningar som sker på grund av psykisk ohälsa kan i många fall undvikas men det erbjuds helt enkelt inte tillräckligt med stöd för att medarbetarna ska hålla sig friska. Att gå från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt är en långsiktig investering som har otaliga positiva organisatoriska effekter. 

Fler företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare istället för vad arbetsgivarna tror är bäst för organisationen. Det är helt enkelt dags att inse att tekniken tillåter andra arbetssätt än vad vi är vana vid.

En annan sak är att fler företag måste bli bättre på att fånga upp individer vid första tecken av psykisk ohälsa och erbjuda behandlingsupplägg efter behov, livsschema och preferens. Det kanske låter krångligt, men borde ligga i arbetsgivarens intresse. För vem vill inte att färre ska bli sjuka och fler ska kunna jobba?

Alla har rätt till att ta del av lösningar som verkar mot psykisk ohälsa och som bidrar till snabbare tillfrisknande, oavsett hur, var och när problematiken uppstått. 


/Allireza Aromäki Ghahremani, vd Ahum.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling

Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef

Debatt

Debatt: Därför ska arbetsgivare anställa personer med postcovid

I Sverige lever i dag uppskattningsvis 300 000 med postcovid – en sjukdom som kan påverka ork och fysisk kapacitet. Samtidigt står många av dessa personer utanför arbetsmarknaden, trots att de ofta har lång erfarenhet, hög utbildning och värdefull kompetens.
Anne Wiström Publicerad 1 april 2026, kl 09:38
Att anställa personer med postcovid är en stor möjlighet för arbetsgivare
Personer med postcovid är en outnyttjad kompetensreserv, skriver Anne Wiström, ordförande för Svenska Covidföreningen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Anne Wiström

Sex år efter pandemins start har cirka 300 000 personer i Sverige postcovid, visar en Sifo-undersökning som beställts av Svenska Covidföreningen.

Många som drabbas är mitt i livet. De är ingenjörer, lärare, vårdpersonal, kommunikatörer och chefer – personer med kvalificerad erfarenhet som arbetsmarknaden redan investerat i.

För arbetsgivare innebär det en möjlighet att få tillgång till högkvalificerad kompetens som annars riskerar att gå förlorad.

En stor grupp personer som lever med postcovid är för sjuka för att jobba. Men de som är så pass friska att de kan arbeta har ofta en stark drivkraft. De vet vad arbete bidrar till, både ekonomiskt och socialt. Många vittnar om en hög motivation att bidra, inom de ramar som fungerar. 

Arbetsgivare som erbjuder anpassade roller får ofta tillbaka i form av lojalitet, engagemang och ansvarstagande.

Personer som lever med postcovid och vill arbeta har ofta en stark drivkraft

Att ha anställda personer med postcovid kräver ofta anpassningar: flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån eller tydligare prioriteringar i arbetsuppgifter.

Men dessa anpassningar är sällan unika. Tvärtom är det arbetssätt som i allt högre grad efterfrågas av hela arbetsmarknaden och som ofta leder till mer hållbara och effektiva organisationer.

Att inkludera personer med postcovid är också en fråga om arbetslivets framtid. Fler lever med kroniska tillstånd, och arbetsmarknaden behöver bli bättre på att ta tillvara människors förmåga, även när den ser annorlunda ut.

Genom att öppna upp för fler sätt att arbeta bidrar arbetsgivare till ett mer inkluderande och hållbart arbetsliv.

Att anställa personer med postcovid är inte välgörenhet – det är en strategisk kompetensfråga

För många handlar det inte om stora förändringar, utan om rätt förutsättningar:

  • Möjlighet att arbeta deltid och mer hemifrån
  • Flexibel arbetsdag
  • Tydlig arbetsbeskrivning
  • Förståelse för varierande energinivå och möjlighet att använda vilrum

Med rätt stöd kan personer med postcovid vara en stor tillgång i organisationen. Att anställa eller behålla medarbetare med postcovid är inte välgörenhet, det är en strategisk kompetensfråga. Det handlar om att ta tillvara erfarenhet, stärka organisationens kompetensbas och bidra till ett mer hållbart arbetsliv.

Frågan är inte om arbetsgivare har råd att anpassa – utan om de har råd att låta bli.

/Anne Wiström, ordförande med arbetsgivaransvar i Svenska Covidföreningen