Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare sviker anställda med NPF-diagnoser

Det är dags att arbetsgivare slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka, skriver Amanda Asp Lejon.
Publicerad
Person som håller huvudet i händerna
Det är lätt för arbetsgivare att göra anpassningar som förbättrar arbetsmiljön för personer med NPF-diagnoser, skriver Amanda Asp Lejon. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera procent av befolkningen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), och av dessa upplever många diskriminering på arbetsplatsen. Trots detta är arbetsplatser fortfarande utformade för en norm som utesluter dessa individer. Är inte det orimligt i en tid som hyllar mångfald?

Även om kunskapen om NPF ökar, saknas fortfarande nödvändiga anpassningar på många arbetsplatser. Personer med ADHD, autism eller Tourettes syndrom tvingas ofta navigera i miljöer som inte är anpassade efter deras behov. Resultatet? Stress, utmattning och ökade sjukskrivningar – och i värsta fall att talangfulla medarbetare lämnar yrkeslivet helt.

När arbetsdagen är över väntar en energikrasch

När vi talar om inkludering är det hög tid att också inkludera osynliga funktionsnedsättningar. Samhället har gjort framsteg i tillgänglighet för fysiska funktionsnedsättningar, men motsvarande insatser för kognitiva och neuropsykiatriska behov lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är dags att ändra på det.

Många med NPF beskriver en vardag där de bär en “mask” för att passa in i en neurotypisk norm. Masking, att dölja eller undertrycka sina naturliga beteenden för att passa in, kräver enorm energi och kan leda till ökad stress och utbrändhet. Exempelvis kan det innebära att dölja svårigheter, navigera i otydliga möten eller hantera störande ljud och starkt ljus. När arbetsdagen är över väntar ofta en energikrasch.

Bristen på anpassningar skapar också onödig osäkerhet. En enkel önskan som att arbeta hemifrån under särskilda omständigheter kan nekas med argument som att det skulle vara “orättvist mot andra”. Men som en anställd med NPF uttryckte det: “Att anta att ett och samma arbetssätt fungerar bäst för alla är diskriminerande, eftersom det inte ser till individen.”
 

En tyst arbetsplats kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda

Det fina är att förändring inte behöver vara dyr eller komplicerad. Här är några exempel på hur arbetsgivare kan skapa en inkluderande arbetsplats:

  • Flexibla arbetsförhållanden: Möjligheten att arbeta hemifrån eller ha flexibla arbetstider är avgörande för många med NPF.
  • Tydlighet i kommunikation: Skriftliga agendor och mötesanteckningar kan minska stress och öka delaktigheten.
  • Sensoriska anpassningar: Tillgång till tysta arbetsplatser eller anpassade rum.
  • NPF-utbildning för chefer och kollegor: Ökad förståelse för NPF bidrar till en arbetsmiljö där fler känner sig trygga att vara sig själva.

En tyst arbetsplats eller tydliga mötesanteckningar kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda.

Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare arbetar aktivt för att eliminera hinder och inkludera alla individer. Arbetsmiljölagen tydliggör dessutom att arbetsförhållandena ska anpassas till varje medarbetares individuella förutsättningar. Trots det saknar många med NPF de arbetsanpassningar som de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Men lagarna sätter bara miniminivån – golvet, som Diskrimineringsombudsmannen uttrycker det. För att nå taket behövs en ambition att göra arbetsmiljön så inkluderande som möjligt. När företag som Google och Microsoft implementerar program specifikt för att stötta personer med NPF, visar de vägen. De har insett att mångfald inte bara är rättvist – det är också en konkurrensfördel.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden

Det är dags att vi slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka. I stället behöver vi anpassa miljöerna för att dra nytta av deras styrkor. En person med autism kanske inte ser dig i ögonen på mötet, eller vill ha kameran avstängd i det digitala mötesrummet, men personens detaljseende kan vara avgörande för att hitta lösningar andra missar. En person med ADHD kanske kämpar med monotona uppgifter, men personens kreativitet och innovationsförmåga kan förändra spelreglerna.

Samtidigt behöver vi inse att personer med NPF inte alltid är missförstådda genier. Precis som alla andra vill vi bara göra vårt jobb på ett sätt som fungerar för oss – och ibland, om vi trivs och har rätt förutsättningar, kanske bidra med något extra. Det handlar inte om att förvänta sig det exceptionella, utan om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna arbeta och må bra.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden. Det är dags att vi inte bara talar om mångfald, utan visar det i handling. Arbetsgivare – ta ert ansvar och skapa arbetsmiljöer där styrkor frodas och olikheter omfamnas. Tillsammans bygger vi en arbetsplats och ett samhälle för alla.

Amanda Asp Lejon, Copywriter, kreatör och en av många med NPF som vill se förändring.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef