Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare sviker anställda med NPF-diagnoser

Det är dags att arbetsgivare slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka, skriver Amanda Asp Lejon.
Publicerad
Person som håller huvudet i händerna
Det är lätt för arbetsgivare att göra anpassningar som förbättrar arbetsmiljön för personer med NPF-diagnoser, skriver Amanda Asp Lejon. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera procent av befolkningen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), och av dessa upplever många diskriminering på arbetsplatsen. Trots detta är arbetsplatser fortfarande utformade för en norm som utesluter dessa individer. Är inte det orimligt i en tid som hyllar mångfald?. 

Även om kunskapen om NPF ökar, saknas fortfarande nödvändiga anpassningar på många arbetsplatser. Personer med ADHD, autism eller Tourettes syndrom tvingas ofta navigera i miljöer som inte är anpassade efter deras behov. Resultatet? Stress, utmattning och ökade sjukskrivningar – och i värsta fall att talangfulla medarbetare lämnar yrkeslivet helt.

När arbetsdagen är över väntar en energikrasch

När vi talar om inkludering är det hög tid att också inkludera osynliga funktionsnedsättningar. Samhället har gjort framsteg i tillgänglighet för fysiska funktionsnedsättningar, men motsvarande insatser för kognitiva och neuropsykiatriska behov lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är dags att ändra på det.

Många med NPF beskriver en vardag där de bär en “mask” för att passa in i en neurotypisk norm. Masking, att dölja eller undertrycka sina naturliga beteenden för att passa in, kräver enorm energi och kan leda till ökad stress och utbrändhet. Exempelvis kan det innebära att dölja svårigheter, navigera i otydliga möten eller hantera störande ljud och starkt ljus. När arbetsdagen är över väntar ofta en energikrasch.

Bristen på anpassningar skapar också onödig osäkerhet. En enkel önskan som att arbeta hemifrån under särskilda omständigheter kan nekas med argument som att det skulle vara “orättvist mot andra”. Men som en anställd med NPF uttryckte det: “Att anta att ett och samma arbetssätt fungerar bäst för alla är diskriminerande, eftersom det inte ser till individen.”
 

En tyst arbetsplats kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda

Det fina är att förändring inte behöver vara dyr eller komplicerad. Här är några exempel på hur arbetsgivare kan skapa en inkluderande arbetsplats:

  • Flexibla arbetsförhållanden: Möjligheten att arbeta hemifrån eller ha flexibla arbetstider är avgörande för många med NPF.
  • Tydlighet i kommunikation: Skriftliga agendor och mötesanteckningar kan minska stress och öka delaktigheten.
  • Sensoriska anpassningar: Tillgång till tysta arbetsplatser eller anpassade rum.
  • NPF-utbildning för chefer och kollegor: Ökad förståelse för NPF bidrar till en arbetsmiljö där fler känner sig trygga att vara sig själva.

En tyst arbetsplats eller tydliga mötesanteckningar kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda.

Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare arbetar aktivt för att eliminera hinder och inkludera alla individer. Arbetsmiljölagen tydliggör dessutom att arbetsförhållandena ska anpassas till varje medarbetares individuella förutsättningar. Trots det saknar många med NPF de arbetsanpassningar som de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Men lagarna sätter bara miniminivån – golvet, som Diskrimineringsombudsmannen uttrycker det. För att nå taket behövs en ambition att göra arbetsmiljön så inkluderande som möjligt. När företag som Google och Microsoft implementerar program specifikt för att stötta personer med NPF, visar de vägen. De har insett att mångfald inte bara är rättvist – det är också en konkurrensfördel.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden

Det är dags att vi slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka. I stället behöver vi anpassa miljöerna för att dra nytta av deras styrkor. En person med autism kanske inte ser dig i ögonen på mötet, eller vill ha kameran avstängd i det digitala mötesrummet, men personens detaljseende kan vara avgörande för att hitta lösningar andra missar. En person med ADHD kanske kämpar med monotona uppgifter, men personens kreativitet och innovationsförmåga kan förändra spelreglerna.

Samtidigt behöver vi inse att personer med NPF inte alltid är missförstådda genier. Precis som alla andra vill vi bara göra vårt jobb på ett sätt som fungerar för oss – och ibland, om vi trivs och har rätt förutsättningar, kanske bidra med något extra. Det handlar inte om att förvänta sig det exceptionella, utan om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna arbeta och må bra.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden. Det är dags att vi inte bara talar om mångfald, utan visar det i handling. Arbetsgivare – ta ert ansvar och skapa arbetsmiljöer där styrkor frodas och olikheter omfamnas. Tillsammans bygger vi en arbetsplats och ett samhälle för alla.

Amanda Asp Lejon, Copywriter, kreatör och en av många med NPF som vill se förändring.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen bestämde att AI skulle in på ditt jobb

AI finns redan på de flesta arbetsplatser, men den kom sällan genom ett beslut som facket kunde förhandla om. Därför måste facket ändra sitt arbetssätt, skriver Ann-Therése Enarsson, vd Futurion.
Ann-Therése Enarsson Publicerad 27 oktober 2026, kl 06:00
AI tar sig in på Sveriges arbetsplatser
Ofta har AI behandlats som en IT-fråga för specialister. Men tekniken påverkar arbetstempo och bemanning, alltså sådant som alltid har varit fackliga frågor, skriver Ann-Therése Enarsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det kom ingen omorganisation, inget MBL-protokoll och inget informationsmöte. En dag fanns det bara en ny knapp i mejlprogrammet som sammanfattar möten. Några månader senare började ärendesystemet föreslå svar till kunderna. Sedan kom en ny översikt som visar hur många ärenden var och en hinner med per timme. 
 

Ann-Therése Enarsson

Så ser AI-omställningen ut för många tjänstemän: en rad uppdateringar som ingen egentligen behövde fatta beslut om. Den sortens förändring har den svenska modellen svårt att fånga.

Hösten 2025 svarade två tredjedelar av Unionens klubbar att arbetsgivaren hade infört AI. Två år tidigare var det färre än en av tre. Och redan i en undersökning som Unionen presenterade i början av 2024 hade facket inte fått vara med och påverka på nio av tio arbetsplatser när nya digitala verktyg infördes.

När det står klart att arbetet har förändrats finns inget beslut kvar att förhandla om

Medbestämmandelagen ger facket rätt att förhandla innan viktigare förändringar genomförs. Men lagen fungerar bäst när förändringen har ett datum, som en flytt eller ett nytt affärssystem. AI kommer oftare som ett försök på en avdelning, en licens som någon har köpt in eller en funktion som leverantören har slagit på. 

När det står klart att arbetet har förändrats finns inget beslut kvar att förhandla om. Facket behöver också rannsaka sig självt. Alltför ofta har AI behandlats som en IT-fråga för specialister. Men tekniken påverkar arbetstempo och bemanning, alltså sådant som alltid har varit fackliga frågor.

I Futurions undersökning Under ytan hör arbetslöshet till svenskarnas största farhågor om AI. Samtidigt tror bara 29 procent att AI kommer att påverka deras eget arbete i hög grad. Det är kanske inte så konstigt. Förändringen kommer sällan som ett hot mot hela jobbet. Den kommer bit för bit, som en ny funktion, ett nytt program eller en uppdatering, och då är den lätt att missa, både för den enskilda och för facket.

 Ett första steg för klubben är att begära en redovisning av vilka AI-verktyg som används i dag

Allt behöver inte förhandlas. Men tre frågor bör inte avgöras utan facket. Den första gäller uppgifterna om oss. Vad samlas in om hur vi arbetar, vem kan se det och får det användas för att bedöma oss? Ett program som köptes för att sammanfatta kundsamtal kan också sätta betyg på hur varje medarbetare låter i telefon, och betyget kan dyka upp i lönesamtalet.

Den andra gäller tempot. Om ett ärende tar tio minuter i stället för tjugo, höjs då målet från tjugo ärenden om dagen till fyrtio?

Den tredje gäller vinsten. Om AI sparar en timme om dagen, vem får den timmen? Arbetsgivaren genom färre anställda, eller medarbetarna genom kompetensutveckling eller högre lön?

Unionen råder redan förtroendevalda att kräva förhandling innan nya system införs. Men det hjälper inte när ingen kallar. Att ändra arbetssätt betyder att klubben själv tar reda på vad som förändras i stället för att vänta på arbetsgivaren. Ett första steg är att begära en redovisning av vilka AI-verktyg som används i dag. Nästa steg är att komma överens med arbetsgivaren om att nya verktyg ska tas upp med klubben innan de börjar användas. AI kan också bli en stående punkt på dagordningen när arbetsgivaren informerar enligt MBL.

Sverige ska använda AI, och många tjänstemän vill det själva. Men en förändring som man kan påverka är lättare att säga ja till. Nästa gång en nytt AI-verktyg dyker upp i ditt system kan du ta med två frågor till klubbmötet: Vem bestämde det här? Och vad förhandlade vi om?

/Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion