Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare sviker anställda med NPF-diagnoser

Det är dags att arbetsgivare slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka, skriver Amanda Asp Lejon.
Publicerad
Person som håller huvudet i händerna
Det är lätt för arbetsgivare att göra anpassningar som förbättrar arbetsmiljön för personer med NPF-diagnoser, skriver Amanda Asp Lejon. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera procent av befolkningen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), och av dessa upplever många diskriminering på arbetsplatsen. Trots detta är arbetsplatser fortfarande utformade för en norm som utesluter dessa individer. Är inte det orimligt i en tid som hyllar mångfald?. 

Även om kunskapen om NPF ökar, saknas fortfarande nödvändiga anpassningar på många arbetsplatser. Personer med ADHD, autism eller Tourettes syndrom tvingas ofta navigera i miljöer som inte är anpassade efter deras behov. Resultatet? Stress, utmattning och ökade sjukskrivningar – och i värsta fall att talangfulla medarbetare lämnar yrkeslivet helt.

När arbetsdagen är över väntar en energikrasch

När vi talar om inkludering är det hög tid att också inkludera osynliga funktionsnedsättningar. Samhället har gjort framsteg i tillgänglighet för fysiska funktionsnedsättningar, men motsvarande insatser för kognitiva och neuropsykiatriska behov lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är dags att ändra på det.

Många med NPF beskriver en vardag där de bär en “mask” för att passa in i en neurotypisk norm. Masking, att dölja eller undertrycka sina naturliga beteenden för att passa in, kräver enorm energi och kan leda till ökad stress och utbrändhet. Exempelvis kan det innebära att dölja svårigheter, navigera i otydliga möten eller hantera störande ljud och starkt ljus. När arbetsdagen är över väntar ofta en energikrasch.

Bristen på anpassningar skapar också onödig osäkerhet. En enkel önskan som att arbeta hemifrån under särskilda omständigheter kan nekas med argument som att det skulle vara “orättvist mot andra”. Men som en anställd med NPF uttryckte det: “Att anta att ett och samma arbetssätt fungerar bäst för alla är diskriminerande, eftersom det inte ser till individen.”
 

En tyst arbetsplats kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda

Det fina är att förändring inte behöver vara dyr eller komplicerad. Här är några exempel på hur arbetsgivare kan skapa en inkluderande arbetsplats:

  • Flexibla arbetsförhållanden: Möjligheten att arbeta hemifrån eller ha flexibla arbetstider är avgörande för många med NPF.
  • Tydlighet i kommunikation: Skriftliga agendor och mötesanteckningar kan minska stress och öka delaktigheten.
  • Sensoriska anpassningar: Tillgång till tysta arbetsplatser eller anpassade rum.
  • NPF-utbildning för chefer och kollegor: Ökad förståelse för NPF bidrar till en arbetsmiljö där fler känner sig trygga att vara sig själva.

En tyst arbetsplats eller tydliga mötesanteckningar kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda.

Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare arbetar aktivt för att eliminera hinder och inkludera alla individer. Arbetsmiljölagen tydliggör dessutom att arbetsförhållandena ska anpassas till varje medarbetares individuella förutsättningar. Trots det saknar många med NPF de arbetsanpassningar som de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Men lagarna sätter bara miniminivån – golvet, som Diskrimineringsombudsmannen uttrycker det. För att nå taket behövs en ambition att göra arbetsmiljön så inkluderande som möjligt. När företag som Google och Microsoft implementerar program specifikt för att stötta personer med NPF, visar de vägen. De har insett att mångfald inte bara är rättvist – det är också en konkurrensfördel.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden

Det är dags att vi slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka. I stället behöver vi anpassa miljöerna för att dra nytta av deras styrkor. En person med autism kanske inte ser dig i ögonen på mötet, eller vill ha kameran avstängd i det digitala mötesrummet, men personens detaljseende kan vara avgörande för att hitta lösningar andra missar. En person med ADHD kanske kämpar med monotona uppgifter, men personens kreativitet och innovationsförmåga kan förändra spelreglerna.

Samtidigt behöver vi inse att personer med NPF inte alltid är missförstådda genier. Precis som alla andra vill vi bara göra vårt jobb på ett sätt som fungerar för oss – och ibland, om vi trivs och har rätt förutsättningar, kanske bidra med något extra. Det handlar inte om att förvänta sig det exceptionella, utan om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna arbeta och må bra.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden. Det är dags att vi inte bara talar om mångfald, utan visar det i handling. Arbetsgivare – ta ert ansvar och skapa arbetsmiljöer där styrkor frodas och olikheter omfamnas. Tillsammans bygger vi en arbetsplats och ett samhälle för alla.

Amanda Asp Lejon, Copywriter, kreatör och en av många med NPF som vill se förändring.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jobbannonser ett spel för gallerierna

Över 200 personer sökte samma tjänst. Efter tre dagar fick jag avslag med motiveringen att arbetsgivaren sökte en annan kompetens än den annonsen lyfte fram. Varför annonserar man efter en kompetensprofil men väljer utifrån en annan? skriver Claes Foxérus.
Claes Foxérus Publicerad 5 november 2026, kl 06:15
Anställningsavtal
En rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning, skriver Claes Foxérus. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min erfarenhet från en nyligen genomförd rekrytering väcker frågor om rättvisa och transparens på arbetsmarknaden: Är rekryteringen verkligen öppen, eller är jobbannonsen bara ett spel för gallerierna?

Jag påstår inte att att denna rekrytering var uppgjord. Men när annonsen inte stämmer med arbetsgivarens urvalskriterier är något dysfunktionellt!

Jag sökte tjänst på 50 procent som ”Samordnare med inriktning på kommunikation”. Över 200 personer hade sökt. Efter bara tre dagar fick jag besked om att jag inte gått vidare.

Den sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker

Jag bad om återkoppling. Arbetsgivaren svarade att jag hade gedigen erfarenhet och utbildning inom kommunikation, men att kommunikationen inte var den största delen av arbetet. De kandidater som gått vidare hade främst erfarenhet av samordning, samtal och coachning med ambassadörer och samarbetspartner.

Problemet? Annonsen lyfte fram strategisk och operationell kommunikation, kampanjer, informationsmaterial, digital närvaro, sociala medier och uppföljning av kommunikationsinsatser. Kommunikation framstod tydligt som en central del av tjänsten.

Om samordning, relationsbyggande och coachning var viktigast, varför framgick inte det tydligare från början?

Det handlar inte om att jag anser mig ha rätt till jobbet. Det handlar om att sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker.

Vad händer om arbetsgivaren redan har en intern kandidat eller någon i sitt nätverk i åtanke? Det behöver inte vara fel. Men om annonsen inte speglar de verkliga urvalskriterierna uppstår ett allvarligt transparensproblem.

Jag kan inte veta om det var så i mitt fall. Men motsägelsen mellan annonsen och återkopplingen väcker frågor som förtjänar svar. En formellt öppen rekrytering är inte automatiskt en rättvis rekrytering.

Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av

Arbetsgivare talar ofta om kompetensbrist. Samtidigt söker människor med relevant utbildning och erfarenhet jobb utan att förstå varför de väljs bort.

Varje ansökan kräver tid och energi. Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte tydligt framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av. Motivationen urholkas och förtroendet minskar.

För den som dessutom måste söka jobb för att uppfylla Arbetsförmedlingens krav blir frustrationen ännu större. Den arbetssökande måste bevisa sin aktivitet, medan arbetsgivaren inte alltid behöver förklara hur urvalet gått till.

Det blir ett Moment 22: Hur ska du förbättra dina ansökningar när du inte vet vad som faktiskt avgör?

En jobbannons måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs

En mer rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning.

En jobbannons måste betyda mer än att en tjänst har publicerats. Den måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs. Annars riskerar den öppna rekryteringen, som i detta fall, att bara vara öppen på papperet. 

AF kontrollerar noggrant att alla inskrivnas aktiviteter uppfyller minimikrav, annars uppkommer sanktioner. Men kontrolleras arbetsgivares rekryteringsannonser? 

Enligt Svenskt Näringsliv (2026) misslyckas 25 procent av alla rekryteringar. Det väcker en relevant fråga: Hur stor del av den påstådda kompetensbristen beror egentligen på arbetsgivarnas egna brister i rekryteringsprocessen? När kravprofilen ändras under processens gång riskerar arbetsgivare att själva bidra till det problem de säger sig vilja lösa.

/Claes Foxérus