Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare sviker anställda med NPF-diagnoser

Det är dags att arbetsgivare slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka, skriver Amanda Asp Lejon.
Publicerad
Person som håller huvudet i händerna
Det är lätt för arbetsgivare att göra anpassningar som förbättrar arbetsmiljön för personer med NPF-diagnoser, skriver Amanda Asp Lejon. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera procent av befolkningen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), och av dessa upplever många diskriminering på arbetsplatsen. Trots detta är arbetsplatser fortfarande utformade för en norm som utesluter dessa individer. Är inte det orimligt i en tid som hyllar mångfald?

Även om kunskapen om NPF ökar, saknas fortfarande nödvändiga anpassningar på många arbetsplatser. Personer med ADHD, autism eller Tourettes syndrom tvingas ofta navigera i miljöer som inte är anpassade efter deras behov. Resultatet? Stress, utmattning och ökade sjukskrivningar – och i värsta fall att talangfulla medarbetare lämnar yrkeslivet helt.

När arbetsdagen är över väntar en energikrasch

När vi talar om inkludering är det hög tid att också inkludera osynliga funktionsnedsättningar. Samhället har gjort framsteg i tillgänglighet för fysiska funktionsnedsättningar, men motsvarande insatser för kognitiva och neuropsykiatriska behov lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är dags att ändra på det.

Många med NPF beskriver en vardag där de bär en “mask” för att passa in i en neurotypisk norm. Masking, att dölja eller undertrycka sina naturliga beteenden för att passa in, kräver enorm energi och kan leda till ökad stress och utbrändhet. Exempelvis kan det innebära att dölja svårigheter, navigera i otydliga möten eller hantera störande ljud och starkt ljus. När arbetsdagen är över väntar ofta en energikrasch.

Bristen på anpassningar skapar också onödig osäkerhet. En enkel önskan som att arbeta hemifrån under särskilda omständigheter kan nekas med argument som att det skulle vara “orättvist mot andra”. Men som en anställd med NPF uttryckte det: “Att anta att ett och samma arbetssätt fungerar bäst för alla är diskriminerande, eftersom det inte ser till individen.”
 

En tyst arbetsplats kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda

Det fina är att förändring inte behöver vara dyr eller komplicerad. Här är några exempel på hur arbetsgivare kan skapa en inkluderande arbetsplats:

  • Flexibla arbetsförhållanden: Möjligheten att arbeta hemifrån eller ha flexibla arbetstider är avgörande för många med NPF.
  • Tydlighet i kommunikation: Skriftliga agendor och mötesanteckningar kan minska stress och öka delaktigheten.
  • Sensoriska anpassningar: Tillgång till tysta arbetsplatser eller anpassade rum.
  • NPF-utbildning för chefer och kollegor: Ökad förståelse för NPF bidrar till en arbetsmiljö där fler känner sig trygga att vara sig själva.

En tyst arbetsplats eller tydliga mötesanteckningar kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda.

Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare arbetar aktivt för att eliminera hinder och inkludera alla individer. Arbetsmiljölagen tydliggör dessutom att arbetsförhållandena ska anpassas till varje medarbetares individuella förutsättningar. Trots det saknar många med NPF de arbetsanpassningar som de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Men lagarna sätter bara miniminivån – golvet, som Diskrimineringsombudsmannen uttrycker det. För att nå taket behövs en ambition att göra arbetsmiljön så inkluderande som möjligt. När företag som Google och Microsoft implementerar program specifikt för att stötta personer med NPF, visar de vägen. De har insett att mångfald inte bara är rättvist – det är också en konkurrensfördel.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden

Det är dags att vi slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka. I stället behöver vi anpassa miljöerna för att dra nytta av deras styrkor. En person med autism kanske inte ser dig i ögonen på mötet, eller vill ha kameran avstängd i det digitala mötesrummet, men personens detaljseende kan vara avgörande för att hitta lösningar andra missar. En person med ADHD kanske kämpar med monotona uppgifter, men personens kreativitet och innovationsförmåga kan förändra spelreglerna.

Samtidigt behöver vi inse att personer med NPF inte alltid är missförstådda genier. Precis som alla andra vill vi bara göra vårt jobb på ett sätt som fungerar för oss – och ibland, om vi trivs och har rätt förutsättningar, kanske bidra med något extra. Det handlar inte om att förvänta sig det exceptionella, utan om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna arbeta och må bra.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden. Det är dags att vi inte bara talar om mångfald, utan visar det i handling. Arbetsgivare – ta ert ansvar och skapa arbetsmiljöer där styrkor frodas och olikheter omfamnas. Tillsammans bygger vi en arbetsplats och ett samhälle för alla.

Amanda Asp Lejon, Copywriter, kreatör och en av många med NPF som vill se förändring.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl