Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare – ställ inte så höga krav

Att söka jobb är utlämnande och svårt. Tänk om det fanns annonser där arbetsgivare bara sökte en vanlig människa som gör sitt bästa, skriver Maria Kardborn.
Publicerad
Fingrar som tar på en datorskärm
Vem kan ärligt säga att de brinner för ett jobb, när man stundtals inte ens brinner för sina egna barn, skriver Maria Kardborn. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag satt och skummade lite annonser på LinkedIn en helt vanlig lördag. Inte för att jag själv söker jobb, utan för att det fascinerar mig. 

Ett urval:

"With your passion for success"

"Deliver outstanding results"

"You should have exceptionally high standards"

"Brinner för att sätta upp och nå mål"

"En envis vinnarskalle"

"Join a hungry team"


Alltså. Är det så konstigt att människor knäcks av att leta jobb?

Själv får jag mest lust att hetsäta kaka när jag läser meningar som dessa, och i sympati med alla jobbsökare skrika till världen att jag fortfarande inte fattar poängen med KPI:er och vissa dagar inte ens brinner för mina egna barn.

Att söka jobb är så oerhört utlämnande. Både för den som fortfarande har ett jobb, men kanske allra mest för den som tvingats till sökandet av omständigheter bortanför ens egen kontroll. Och känslan av att var utlämnad blir inte bättre vid annonsläsningen.

Att söka jobb är oerhört utlämnande

Det finns förvisso många fina annonser där ute, som helt enkelt beskriver jobbet och förväntningarna, men sen finns de där andra. De som får den mest erfarna och kunniga att känna sig som en högstadieelev med F-varning.  Att till exempel ens våga ge sig i kast med en ansökan med 38 skall-krav och fyra “vi erbjuder”-punkter i annonsen (riktigt exempel) kräver mod.

Och så mycket ork. 

Men tänk om det fanns ett annat sätt. Tänk om vi istället skulle tagga ner lite. Tänk om vi skulle börja skriva annonser på ett sätt som får människor att känna sig hoppfulla, istället för nedslagna och kanske till och med våga bjuda på det vardagliga och stillsamt gråa på våra företag, istället för att översälja både roll och arbetsgivare.

Ja, tänk om vi bara skulle skriva att det vi faktiskt för det mesta letar efter är en helt vanlig människa, till ett helt vanligt jobb. Vad skulle hända då?

Annonsutkast - när jag drömmer fritt:

”Hej!
Vi undrar om det kanske är du som kan göra oss bättre än vi är nu?

På vårt företag så gör vi så gott vi kan, varje dag. Det varierar ju förstås, det där med vad vi har i oss för just den dagen.  Ibland briljerar vi med ett flow som liknar Niagarafallens. Vi utför mirakel. För oss framåt. Gör oss bättre. Ibland lyckas vi mest med att säga godmorgon, dricka kaffe, öppna mailen och låta bli att förstöra skrivaren.

Däremellan finns dagar då vi är lagom och gör det vi ska. Vi är som folk är mest och det är helt ok om du är det med. Det blir vanligtvis bäst då. Clark Kent verkar ju ha varit en synnerligen opålitlig kollega. Just saying.

Det är spännande om du är supersmart och har utvecklat ett nytt drivmedel från bambu och äggskal. Men det är faktiskt än bättre om du är snäll.  I längden verkar det vara det som får oss andra att stanna kvar. Något som historiskt har visat sig vara superviktigt för vårt företag. 

Det blir så tomt vid fredagsfikat annars. Så, är du den som kan göra oss bättre? 

Gärna genom att också ha utbildning inom XXXX, erfarenhet av YYY och vilja lära dig mer om ZZZ.

Hör av dig i så fall så pratas vi vid! Om inget annat så har vi gott kaffe och skratt att bjuda på.”

Tänk om vi skulle skriva att vi letar efter en helt vanlig människa 

Ovan exempel är naturligtvis en lite tillspetsad version, men vet ni vad? Snart 30 år av yrkesarbete, inom vitt skilda områden och organisatoriska nivåer, säger mig att bakom alla starka ord, långa titlar och organisatoriska placeringar finns, för det mesta, ett helt vanligt jobb.

Så varför inte börja skriva det då? Och se vad som händer.

I vilket fall, i väntan på det stora skiftet så hoppas jag att vi i höst i alla fall kan visa stor välvilja och omtänksamhet kring de många i vår omgivning som letar. Hjälp dem att se bakom de flådiga orden och orimliga kraven. Hjälp dem att orka söka vidare när “nej-tack” mailen ramlar in. Hjälp dem att att skratta åt de tokiga formuleringarna och hjälp dem att inte tappa tron på sig själv. 

Bara hjälp.

För ärligt. Att hjälpa och stötta varandra i denna vår gemensamma yrkesvandring är faktiskt vad som, bakom alla våra stora ord och flashiga formuleringar,  ger mening till allt.

/Maria Kardborn, verksamhetsutvecklare på Prasinum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.