Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare – ställ inte så höga krav

Att söka jobb är utlämnande och svårt. Tänk om det fanns annonser där arbetsgivare bara sökte en vanlig människa som gör sitt bästa, skriver Maria Kardborn.
Publicerad
Fingrar som tar på en datorskärm
Vem kan ärligt säga att de brinner för ett jobb, när man stundtals inte ens brinner för sina egna barn, skriver Maria Kardborn. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag satt och skummade lite annonser på LinkedIn en helt vanlig lördag. Inte för att jag själv söker jobb, utan för att det fascinerar mig. 

Ett urval:

"With your passion for success"

"Deliver outstanding results"

"You should have exceptionally high standards"

"Brinner för att sätta upp och nå mål"

"En envis vinnarskalle"

"Join a hungry team"


Alltså. Är det så konstigt att människor knäcks av att leta jobb?

Själv får jag mest lust att hetsäta kaka när jag läser meningar som dessa, och i sympati med alla jobbsökare skrika till världen att jag fortfarande inte fattar poängen med KPI:er och vissa dagar inte ens brinner för mina egna barn.

Att söka jobb är så oerhört utlämnande. Både för den som fortfarande har ett jobb, men kanske allra mest för den som tvingats till sökandet av omständigheter bortanför ens egen kontroll. Och känslan av att var utlämnad blir inte bättre vid annonsläsningen.

Att söka jobb är oerhört utlämnande

Det finns förvisso många fina annonser där ute, som helt enkelt beskriver jobbet och förväntningarna, men sen finns de där andra. De som får den mest erfarna och kunniga att känna sig som en högstadieelev med F-varning.  Att till exempel ens våga ge sig i kast med en ansökan med 38 skall-krav och fyra “vi erbjuder”-punkter i annonsen (riktigt exempel) kräver mod.

Och så mycket ork. 

Men tänk om det fanns ett annat sätt. Tänk om vi istället skulle tagga ner lite. Tänk om vi skulle börja skriva annonser på ett sätt som får människor att känna sig hoppfulla, istället för nedslagna och kanske till och med våga bjuda på det vardagliga och stillsamt gråa på våra företag, istället för att översälja både roll och arbetsgivare.

Ja, tänk om vi bara skulle skriva att det vi faktiskt för det mesta letar efter är en helt vanlig människa, till ett helt vanligt jobb. Vad skulle hända då?

Annonsutkast - när jag drömmer fritt:

”Hej!
Vi undrar om det kanske är du som kan göra oss bättre än vi är nu?

På vårt företag så gör vi så gott vi kan, varje dag. Det varierar ju förstås, det där med vad vi har i oss för just den dagen.  Ibland briljerar vi med ett flow som liknar Niagarafallens. Vi utför mirakel. För oss framåt. Gör oss bättre. Ibland lyckas vi mest med att säga godmorgon, dricka kaffe, öppna mailen och låta bli att förstöra skrivaren.

Däremellan finns dagar då vi är lagom och gör det vi ska. Vi är som folk är mest och det är helt ok om du är det med. Det blir vanligtvis bäst då. Clark Kent verkar ju ha varit en synnerligen opålitlig kollega. Just saying.

Det är spännande om du är supersmart och har utvecklat ett nytt drivmedel från bambu och äggskal. Men det är faktiskt än bättre om du är snäll.  I längden verkar det vara det som får oss andra att stanna kvar. Något som historiskt har visat sig vara superviktigt för vårt företag. 

Det blir så tomt vid fredagsfikat annars. Så, är du den som kan göra oss bättre? 

Gärna genom att också ha utbildning inom XXXX, erfarenhet av YYY och vilja lära dig mer om ZZZ.

Hör av dig i så fall så pratas vi vid! Om inget annat så har vi gott kaffe och skratt att bjuda på.”

Tänk om vi skulle skriva att vi letar efter en helt vanlig människa 

Ovan exempel är naturligtvis en lite tillspetsad version, men vet ni vad? Snart 30 år av yrkesarbete, inom vitt skilda områden och organisatoriska nivåer, säger mig att bakom alla starka ord, långa titlar och organisatoriska placeringar finns, för det mesta, ett helt vanligt jobb.

Så varför inte börja skriva det då? Och se vad som händer.

I vilket fall, i väntan på det stora skiftet så hoppas jag att vi i höst i alla fall kan visa stor välvilja och omtänksamhet kring de många i vår omgivning som letar. Hjälp dem att se bakom de flådiga orden och orimliga kraven. Hjälp dem att orka söka vidare när “nej-tack” mailen ramlar in. Hjälp dem att att skratta åt de tokiga formuleringarna och hjälp dem att inte tappa tron på sig själv. 

Bara hjälp.

För ärligt. Att hjälpa och stötta varandra i denna vår gemensamma yrkesvandring är faktiskt vad som, bakom alla våra stora ord och flashiga formuleringar,  ger mening till allt.

/Maria Kardborn, verksamhetsutvecklare på Prasinum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD