Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare – ställ inte så höga krav

Att söka jobb är utlämnande och svårt. Tänk om det fanns annonser där arbetsgivare bara sökte en vanlig människa som gör sitt bästa, skriver Maria Kardborn.
Publicerad
Fingrar som tar på en datorskärm
Vem kan ärligt säga att de brinner för ett jobb, när man stundtals inte ens brinner för sina egna barn, skriver Maria Kardborn. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag satt och skummade lite annonser på LinkedIn en helt vanlig lördag. Inte för att jag själv söker jobb, utan för att det fascinerar mig. 

Ett urval:

"With your passion for success"

"Deliver outstanding results"

"You should have exceptionally high standards"

"Brinner för att sätta upp och nå mål"

"En envis vinnarskalle"

"Join a hungry team"


Alltså. Är det så konstigt att människor knäcks av att leta jobb?

Själv får jag mest lust att hetsäta kaka när jag läser meningar som dessa, och i sympati med alla jobbsökare skrika till världen att jag fortfarande inte fattar poängen med KPI:er och vissa dagar inte ens brinner för mina egna barn.

Att söka jobb är så oerhört utlämnande. Både för den som fortfarande har ett jobb, men kanske allra mest för den som tvingats till sökandet av omständigheter bortanför ens egen kontroll. Och känslan av att var utlämnad blir inte bättre vid annonsläsningen.

Att söka jobb är oerhört utlämnande

Det finns förvisso många fina annonser där ute, som helt enkelt beskriver jobbet och förväntningarna, men sen finns de där andra. De som får den mest erfarna och kunniga att känna sig som en högstadieelev med F-varning.  Att till exempel ens våga ge sig i kast med en ansökan med 38 skall-krav och fyra “vi erbjuder”-punkter i annonsen (riktigt exempel) kräver mod.

Och så mycket ork. 

Men tänk om det fanns ett annat sätt. Tänk om vi istället skulle tagga ner lite. Tänk om vi skulle börja skriva annonser på ett sätt som får människor att känna sig hoppfulla, istället för nedslagna och kanske till och med våga bjuda på det vardagliga och stillsamt gråa på våra företag, istället för att översälja både roll och arbetsgivare.

Ja, tänk om vi bara skulle skriva att det vi faktiskt för det mesta letar efter är en helt vanlig människa, till ett helt vanligt jobb. Vad skulle hända då?

Annonsutkast - när jag drömmer fritt:

”Hej!
Vi undrar om det kanske är du som kan göra oss bättre än vi är nu?

På vårt företag så gör vi så gott vi kan, varje dag. Det varierar ju förstås, det där med vad vi har i oss för just den dagen.  Ibland briljerar vi med ett flow som liknar Niagarafallens. Vi utför mirakel. För oss framåt. Gör oss bättre. Ibland lyckas vi mest med att säga godmorgon, dricka kaffe, öppna mailen och låta bli att förstöra skrivaren.

Däremellan finns dagar då vi är lagom och gör det vi ska. Vi är som folk är mest och det är helt ok om du är det med. Det blir vanligtvis bäst då. Clark Kent verkar ju ha varit en synnerligen opålitlig kollega. Just saying.

Det är spännande om du är supersmart och har utvecklat ett nytt drivmedel från bambu och äggskal. Men det är faktiskt än bättre om du är snäll.  I längden verkar det vara det som får oss andra att stanna kvar. Något som historiskt har visat sig vara superviktigt för vårt företag. 

Det blir så tomt vid fredagsfikat annars. Så, är du den som kan göra oss bättre? 

Gärna genom att också ha utbildning inom XXXX, erfarenhet av YYY och vilja lära dig mer om ZZZ.

Hör av dig i så fall så pratas vi vid! Om inget annat så har vi gott kaffe och skratt att bjuda på.”

Tänk om vi skulle skriva att vi letar efter en helt vanlig människa 

Ovan exempel är naturligtvis en lite tillspetsad version, men vet ni vad? Snart 30 år av yrkesarbete, inom vitt skilda områden och organisatoriska nivåer, säger mig att bakom alla starka ord, långa titlar och organisatoriska placeringar finns, för det mesta, ett helt vanligt jobb.

Så varför inte börja skriva det då? Och se vad som händer.

I vilket fall, i väntan på det stora skiftet så hoppas jag att vi i höst i alla fall kan visa stor välvilja och omtänksamhet kring de många i vår omgivning som letar. Hjälp dem att se bakom de flådiga orden och orimliga kraven. Hjälp dem att orka söka vidare när “nej-tack” mailen ramlar in. Hjälp dem att att skratta åt de tokiga formuleringarna och hjälp dem att inte tappa tron på sig själv. 

Bara hjälp.

För ärligt. Att hjälpa och stötta varandra i denna vår gemensamma yrkesvandring är faktiskt vad som, bakom alla våra stora ord och flashiga formuleringar,  ger mening till allt.

/Maria Kardborn, verksamhetsutvecklare på Prasinum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA