Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare – ställ inte så höga krav

Att söka jobb är utlämnande och svårt. Tänk om det fanns annonser där arbetsgivare bara sökte en vanlig människa som gör sitt bästa, skriver Maria Kardborn.
Publicerad
Fingrar som tar på en datorskärm
Vem kan ärligt säga att de brinner för ett jobb, när man stundtals inte ens brinner för sina egna barn, skriver Maria Kardborn. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag satt och skummade lite annonser på LinkedIn en helt vanlig lördag. Inte för att jag själv söker jobb, utan för att det fascinerar mig. 

Ett urval:

"With your passion for success"

"Deliver outstanding results"

"You should have exceptionally high standards"

"Brinner för att sätta upp och nå mål"

"En envis vinnarskalle"

"Join a hungry team"


Alltså. Är det så konstigt att människor knäcks av att leta jobb?

Själv får jag mest lust att hetsäta kaka när jag läser meningar som dessa, och i sympati med alla jobbsökare skrika till världen att jag fortfarande inte fattar poängen med KPI:er och vissa dagar inte ens brinner för mina egna barn.

Att söka jobb är så oerhört utlämnande. Både för den som fortfarande har ett jobb, men kanske allra mest för den som tvingats till sökandet av omständigheter bortanför ens egen kontroll. Och känslan av att var utlämnad blir inte bättre vid annonsläsningen.

Att söka jobb är oerhört utlämnande

Det finns förvisso många fina annonser där ute, som helt enkelt beskriver jobbet och förväntningarna, men sen finns de där andra. De som får den mest erfarna och kunniga att känna sig som en högstadieelev med F-varning.  Att till exempel ens våga ge sig i kast med en ansökan med 38 skall-krav och fyra “vi erbjuder”-punkter i annonsen (riktigt exempel) kräver mod.

Och så mycket ork. 

Men tänk om det fanns ett annat sätt. Tänk om vi istället skulle tagga ner lite. Tänk om vi skulle börja skriva annonser på ett sätt som får människor att känna sig hoppfulla, istället för nedslagna och kanske till och med våga bjuda på det vardagliga och stillsamt gråa på våra företag, istället för att översälja både roll och arbetsgivare.

Ja, tänk om vi bara skulle skriva att det vi faktiskt för det mesta letar efter är en helt vanlig människa, till ett helt vanligt jobb. Vad skulle hända då?

Annonsutkast - när jag drömmer fritt:

”Hej!
Vi undrar om det kanske är du som kan göra oss bättre än vi är nu?

På vårt företag så gör vi så gott vi kan, varje dag. Det varierar ju förstås, det där med vad vi har i oss för just den dagen.  Ibland briljerar vi med ett flow som liknar Niagarafallens. Vi utför mirakel. För oss framåt. Gör oss bättre. Ibland lyckas vi mest med att säga godmorgon, dricka kaffe, öppna mailen och låta bli att förstöra skrivaren.

Däremellan finns dagar då vi är lagom och gör det vi ska. Vi är som folk är mest och det är helt ok om du är det med. Det blir vanligtvis bäst då. Clark Kent verkar ju ha varit en synnerligen opålitlig kollega. Just saying.

Det är spännande om du är supersmart och har utvecklat ett nytt drivmedel från bambu och äggskal. Men det är faktiskt än bättre om du är snäll.  I längden verkar det vara det som får oss andra att stanna kvar. Något som historiskt har visat sig vara superviktigt för vårt företag. 

Det blir så tomt vid fredagsfikat annars. Så, är du den som kan göra oss bättre? 

Gärna genom att också ha utbildning inom XXXX, erfarenhet av YYY och vilja lära dig mer om ZZZ.

Hör av dig i så fall så pratas vi vid! Om inget annat så har vi gott kaffe och skratt att bjuda på.”

Tänk om vi skulle skriva att vi letar efter en helt vanlig människa 

Ovan exempel är naturligtvis en lite tillspetsad version, men vet ni vad? Snart 30 år av yrkesarbete, inom vitt skilda områden och organisatoriska nivåer, säger mig att bakom alla starka ord, långa titlar och organisatoriska placeringar finns, för det mesta, ett helt vanligt jobb.

Så varför inte börja skriva det då? Och se vad som händer.

I vilket fall, i väntan på det stora skiftet så hoppas jag att vi i höst i alla fall kan visa stor välvilja och omtänksamhet kring de många i vår omgivning som letar. Hjälp dem att se bakom de flådiga orden och orimliga kraven. Hjälp dem att orka söka vidare när “nej-tack” mailen ramlar in. Hjälp dem att att skratta åt de tokiga formuleringarna och hjälp dem att inte tappa tron på sig själv. 

Bara hjälp.

För ärligt. Att hjälpa och stötta varandra i denna vår gemensamma yrkesvandring är faktiskt vad som, bakom alla våra stora ord och flashiga formuleringar,  ger mening till allt.

/Maria Kardborn, verksamhetsutvecklare på Prasinum

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson