Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla barn har rätt till en vit jul

Ett av fem svenska barn känner oro inför julen på grund av alkohol. Så här kan du hjälpa dem.
Linda Engström Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jul är för en del barn en glädjefylld högtid där värme, kärlek och familj är i fokus. För andra är julen tyvärr en ångestfylld högtid där värmen kommer från spriten och kärleken brinner för alkoholen. 20 procent av våra barn och unga känner en ständig oro och har en klump i magen när julen närmar sig. Glädjen andra barn känner över stundande julfirande med klappar, familj och en trevlig stund existerar inte.

Ett av fem svenska barn känner oro och olust inför julen. Många barn associerar julen med vuxna som beter sig märkligt, vinglar och luktar sprit. Julen är årets näst största suparhelg, vilket inte alls går ihop med föreställningen om att julen är barnens högtid.

Vit Jul är en kampanj som syftar till att uppmärksamma vuxnas alkoholkonsumtion i relation till barn och unga. Vi vill att alla barn och unga ska känna sig trygga hemma under julen. Kampanjen innehåller två delar där vi dels arrangerar cirka 300 aktiviteter runt om i landet dit barn och unga är välkomna för att slappna av i en trygg alkoholfri miljö och dels kämpar vi också för att fler vuxna ska ta ställning och därmed inte dricka alkohol under julhelgen.

Lovtider kan ibland kännas som att mattan rycks bort under fötterna för barn och unga som inte känner sig trygga hemma. Det här vill vi förändra, tillsammans med dig!

Många vuxna tar redan avstånd från att dricka under julen. Förra året uppgav 37 procent av de vuxna som kommer att fira jul med barn att de inte kommer att dricka under julen. Vi behöver bli fler, för barnens skull!

Inför vårt femte år med kampanjen så har vi redan närmare 80 000 fans på Facebook och många kända samarbetspartner och företag som tar ställning för Vit Jul. De utsatta barnens föräldrar finns överallt, kanske på din arbetsplats eller i din vänskapskrets. Deras drickande behöver inte alls vara förknippat med alkoholproblem, utan snarare den alkoholnorm som finns i samband med julfirandet, men för barnen är konsekvenserna desamma.

Vill du vara med och sprida budskapet på din arbetsplats, förening eller inom din familj så gör du en stor insats för dessa utsatta barn. Detta är en problematik som många håller med om, men kanske inte funderat så mycket på.

Vi förstår att det kan vara jobbigt att fråga vänner eller kollegor om de ska vara nyktra över jul. En sådan fråga kan lätt uppfattas som anklagande då många anser att det inte är moraliskt riktigt att dricka på jul även om de gör det ändå. Ett tips är att informera om kampanjen och fråga om de hört talas om den. Du kan också berätta att du skrivit på Vit Juls kontrakt och därför själv kommer att vara nykter i jul för barnens skull.

Om du väljer att ta ställning för Vit Jul så är du inte ensam, du har cirka 25 000 människor med dig i kampen för att fler barn och unga ska få en jul värd att minnas, en jul utan alkohol och andra droger.

Vit Jul bygger på idén om att visa solidaritet med de barn som far illa över julen, vi tror på individens betydelse för en samhällsförändring. Någonstans måste kampen börja, och vi tror den börjar med dig och mig.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag