Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla barn har rätt till en vit jul

Ett av fem svenska barn känner oro inför julen på grund av alkohol. Så här kan du hjälpa dem.
Linda Engström Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jul är för en del barn en glädjefylld högtid där värme, kärlek och familj är i fokus. För andra är julen tyvärr en ångestfylld högtid där värmen kommer från spriten och kärleken brinner för alkoholen. 20 procent av våra barn och unga känner en ständig oro och har en klump i magen när julen närmar sig. Glädjen andra barn känner över stundande julfirande med klappar, familj och en trevlig stund existerar inte.

Ett av fem svenska barn känner oro och olust inför julen. Många barn associerar julen med vuxna som beter sig märkligt, vinglar och luktar sprit. Julen är årets näst största suparhelg, vilket inte alls går ihop med föreställningen om att julen är barnens högtid.

Vit Jul är en kampanj som syftar till att uppmärksamma vuxnas alkoholkonsumtion i relation till barn och unga. Vi vill att alla barn och unga ska känna sig trygga hemma under julen. Kampanjen innehåller två delar där vi dels arrangerar cirka 300 aktiviteter runt om i landet dit barn och unga är välkomna för att slappna av i en trygg alkoholfri miljö och dels kämpar vi också för att fler vuxna ska ta ställning och därmed inte dricka alkohol under julhelgen.

Lovtider kan ibland kännas som att mattan rycks bort under fötterna för barn och unga som inte känner sig trygga hemma. Det här vill vi förändra, tillsammans med dig!

Många vuxna tar redan avstånd från att dricka under julen. Förra året uppgav 37 procent av de vuxna som kommer att fira jul med barn att de inte kommer att dricka under julen. Vi behöver bli fler, för barnens skull!

Inför vårt femte år med kampanjen så har vi redan närmare 80 000 fans på Facebook och många kända samarbetspartner och företag som tar ställning för Vit Jul. De utsatta barnens föräldrar finns överallt, kanske på din arbetsplats eller i din vänskapskrets. Deras drickande behöver inte alls vara förknippat med alkoholproblem, utan snarare den alkoholnorm som finns i samband med julfirandet, men för barnen är konsekvenserna desamma.

Vill du vara med och sprida budskapet på din arbetsplats, förening eller inom din familj så gör du en stor insats för dessa utsatta barn. Detta är en problematik som många håller med om, men kanske inte funderat så mycket på.

Vi förstår att det kan vara jobbigt att fråga vänner eller kollegor om de ska vara nyktra över jul. En sådan fråga kan lätt uppfattas som anklagande då många anser att det inte är moraliskt riktigt att dricka på jul även om de gör det ändå. Ett tips är att informera om kampanjen och fråga om de hört talas om den. Du kan också berätta att du skrivit på Vit Juls kontrakt och därför själv kommer att vara nykter i jul för barnens skull.

Om du väljer att ta ställning för Vit Jul så är du inte ensam, du har cirka 25 000 människor med dig i kampen för att fler barn och unga ska få en jul värd att minnas, en jul utan alkohol och andra droger.

Vit Jul bygger på idén om att visa solidaritet med de barn som far illa över julen, vi tror på individens betydelse för en samhällsförändring. Någonstans måste kampen börja, och vi tror den börjar med dig och mig.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef